hurt
Shit vilken helg. På gott och på ont.
Fredagen var jätteslapp. Jag badade för första gången på år och dar. Sjukt skönt! Efter det åkte jag och träffade jag Jossan, Ann, Sanna och Linnea på paris. Det var trevligt och jag drack, hör och häpna, svart te!
Lördagen var också hur bra som helst. Efter lite strul och sura miner, men det hör väl kanske till när man bor hemma. Vid fem började folket (dvs mina kära flickvännor) droppa in. Vi åt morotstårta och drack baileys. Sedan bar det av till Karlstad för alla av oss utom Linnea och Ann. Vi hittade nöjesfabriken förvånansvärt snabbt och vi hann in precis efter att Molotov börjat spela. Jag tror i alla fall inte att vi missade sådär jättemycket. De var bra som alltid, och stiliga som få, som alltid.
Sugarplum var andra bandet för kvällen. Men jag måste faktiskt erkänna att jag inte minns speciellt mycket från spelningen. Detta tack vare ett par sjukt komiska situationer med diverse fyllekåta män. Och så en å annan snygging förstås. Kvällen kan summeras som lyckad, trots att hela dansgolven var fyllda med glas. Och trots att vi alla sov som stockar på vägen hem. Utan tvekan en av de tröttaste kvällarna på länge.
Idag har jag inte gjort ett dugg. Och då menar jag verkligen ingenting. Jag gick upp halv tio för att gratta pappa på fars dag. Annars har jag bara läst och suttit här. Men mitt huvud har varit överaktiverat hela dagen. Efter att jag fått veta att det senaste såret blev för djupt, och det krävdes ett akut läkarbesöt och en massa stygn för att få stopp på blödningen har jag inte kunnat släppa det. Det är förstås aldrig bra att sånt här händer, inte alls. Men om man ska se något ljus i det, så var det ändå ett wake-up-call. Nu är hjälpen kanske snart här, och förhoppningsvis får armarna vara skonade från fler ärr. De börjar redan se rätt brutala ut. Snälla, sluta! Det finns så mycket annat. Det är liksom inte värt det, ens för en enda sekund. Speciellt inte med en sån potential. Tänk om man kunde bevisa hur många gånger jag varit så sjukt avundsjuk för att jag inte fick de där generna istället.
Det verkar hur som helst som att kulmen var nådd (åtminstone för den här gången, och förhoppningsvis för alltid) inatt och att allt blivit lite lite bättre idag. Ändå är jag rädd på nåt sätt...
Nej, det är kanske dags att börja skriva en packlista, börja flyttpacka, eller något. För att släppa allt för en stund, och för att få något alls gjort innan jag ska sova. Det blir stressigt värre imorgon annars är jag rädd.
Fredagen var jätteslapp. Jag badade för första gången på år och dar. Sjukt skönt! Efter det åkte jag och träffade jag Jossan, Ann, Sanna och Linnea på paris. Det var trevligt och jag drack, hör och häpna, svart te!
Lördagen var också hur bra som helst. Efter lite strul och sura miner, men det hör väl kanske till när man bor hemma. Vid fem började folket (dvs mina kära flickvännor) droppa in. Vi åt morotstårta och drack baileys. Sedan bar det av till Karlstad för alla av oss utom Linnea och Ann. Vi hittade nöjesfabriken förvånansvärt snabbt och vi hann in precis efter att Molotov börjat spela. Jag tror i alla fall inte att vi missade sådär jättemycket. De var bra som alltid, och stiliga som få, som alltid.
Sugarplum var andra bandet för kvällen. Men jag måste faktiskt erkänna att jag inte minns speciellt mycket från spelningen. Detta tack vare ett par sjukt komiska situationer med diverse fyllekåta män. Och så en å annan snygging förstås. Kvällen kan summeras som lyckad, trots att hela dansgolven var fyllda med glas. Och trots att vi alla sov som stockar på vägen hem. Utan tvekan en av de tröttaste kvällarna på länge.
Idag har jag inte gjort ett dugg. Och då menar jag verkligen ingenting. Jag gick upp halv tio för att gratta pappa på fars dag. Annars har jag bara läst och suttit här. Men mitt huvud har varit överaktiverat hela dagen. Efter att jag fått veta att det senaste såret blev för djupt, och det krävdes ett akut läkarbesöt och en massa stygn för att få stopp på blödningen har jag inte kunnat släppa det. Det är förstås aldrig bra att sånt här händer, inte alls. Men om man ska se något ljus i det, så var det ändå ett wake-up-call. Nu är hjälpen kanske snart här, och förhoppningsvis får armarna vara skonade från fler ärr. De börjar redan se rätt brutala ut. Snälla, sluta! Det finns så mycket annat. Det är liksom inte värt det, ens för en enda sekund. Speciellt inte med en sån potential. Tänk om man kunde bevisa hur många gånger jag varit så sjukt avundsjuk för att jag inte fick de där generna istället.
Det verkar hur som helst som att kulmen var nådd (åtminstone för den här gången, och förhoppningsvis för alltid) inatt och att allt blivit lite lite bättre idag. Ändå är jag rädd på nåt sätt...
Nej, det är kanske dags att börja skriva en packlista, börja flyttpacka, eller något. För att släppa allt för en stund, och för att få något alls gjort innan jag ska sova. Det blir stressigt värre imorgon annars är jag rädd.
Kommentarer
Trackback