Ny blogg
Finally! Efter tusentals svordomar och många timmars ilska över min förra skitblogg (för att vara lite juste (jag stavar sådär bara för att vara på den säkra sidan. jag är verkligen usel på att stava) struntar jag i att skriva hemsideadressen) har jag äntligen tagit tag i saken och skaffat en ny blogg. Som jag hoppas accepterar alla slags tecken.
Nu kanske det vore dags att skriva sånt som ska skrivas i en blogg, såsom hur dagen varit, vad man haft för sig osv. Och den här dagen har verkligen varit slapp. Jätteslapp. Och sånt är ju alltid uppskattat. Speciellt med tanke på att jag inte somnade alltför tidigt inatt.
Efter skolan kunde jag inte längre säga emot mitt godissug och gick raka vägen till Jam Jam och köpte en skitfet påse. Mest choklad, förstås^^ Malin och Sofie köpte sig också lite godis, fast inte liak mycket som mig. Det var som vanligt alltså.
Sen uträttade vi våra ärenden på stan och tog bussen hem. Hemma upptäckte jag att min knöl på vänster sida om halsen blivit oroväckande stor. Den har visserligen funnits där i åtta år, och jag har varit iväg med dem flera gånger och alltid fått lugnande besked. Men nu var den alltså skitstor. Eftersom jag är hypokondriker drabbades jag av gjordens panik och dödsångest. Sen kom jag på att den (och knölens två småkompisar) brukar bli lite större om jag har någon infektion i kroppen och att den antagligen var skitstor för att jag vaccinerade mig mot Hepatit A, gula febern och polio förra veckan. Hoppas hoppas hoppas verkligen att det är fallet. Annars ska jag strypa alla läkare i Karlskoga kommun. Åtminstone de som kollat på mina knölar. Well, nog om sånt deprimerande skit nu.
Jag och mina knölar tog på oss ytterkläder och kilade ut för att gå till Sofie. Jag var fortfarande trött och panikslagen antar jag, för jag glömde helt bort att det var höst och att ett paraply antagligen skulle komma till stor användning. Jag vart sur, i dubbel bemärkelse. Men vi åkte ändå iväg (i Sofies supersöta och lite halvtrasiga golf) till Sensusmötet. Det varade i ungefär tjugo minuter. Och nu sitter jag här hemma, men nån slags koleravätska i mig. Det är ju faktiskt bara drygt tre veckor kvar tills jag åker till Gambia. Jag kan inte påstå att jag är varken peppad eller motiverad att åka. Jag missar bara en massa nödvändigt här hemma, och jag kommer att känna mig sååååå ensam där nere. Tur att det bara handlar om två veckor, och att det antagligen kommer att vara en upplevelse för livet.
Nu ska jag gå och skriva klart min projektplanering till fältstudien i globalkunskap. Bajs. (positiva inlägg är inget jag kommer att lägga så stor vikt på. Det är lika bra att ni vänjer er. Haha:p)
Förresten så är jag faktiskt jätteglad åt att Mando kommer till statt när jag fyllt 18!
Nu kanske det vore dags att skriva sånt som ska skrivas i en blogg, såsom hur dagen varit, vad man haft för sig osv. Och den här dagen har verkligen varit slapp. Jätteslapp. Och sånt är ju alltid uppskattat. Speciellt med tanke på att jag inte somnade alltför tidigt inatt.
Efter skolan kunde jag inte längre säga emot mitt godissug och gick raka vägen till Jam Jam och köpte en skitfet påse. Mest choklad, förstås^^ Malin och Sofie köpte sig också lite godis, fast inte liak mycket som mig. Det var som vanligt alltså.
Sen uträttade vi våra ärenden på stan och tog bussen hem. Hemma upptäckte jag att min knöl på vänster sida om halsen blivit oroväckande stor. Den har visserligen funnits där i åtta år, och jag har varit iväg med dem flera gånger och alltid fått lugnande besked. Men nu var den alltså skitstor. Eftersom jag är hypokondriker drabbades jag av gjordens panik och dödsångest. Sen kom jag på att den (och knölens två småkompisar) brukar bli lite större om jag har någon infektion i kroppen och att den antagligen var skitstor för att jag vaccinerade mig mot Hepatit A, gula febern och polio förra veckan. Hoppas hoppas hoppas verkligen att det är fallet. Annars ska jag strypa alla läkare i Karlskoga kommun. Åtminstone de som kollat på mina knölar. Well, nog om sånt deprimerande skit nu.
Jag och mina knölar tog på oss ytterkläder och kilade ut för att gå till Sofie. Jag var fortfarande trött och panikslagen antar jag, för jag glömde helt bort att det var höst och att ett paraply antagligen skulle komma till stor användning. Jag vart sur, i dubbel bemärkelse. Men vi åkte ändå iväg (i Sofies supersöta och lite halvtrasiga golf) till Sensusmötet. Det varade i ungefär tjugo minuter. Och nu sitter jag här hemma, men nån slags koleravätska i mig. Det är ju faktiskt bara drygt tre veckor kvar tills jag åker till Gambia. Jag kan inte påstå att jag är varken peppad eller motiverad att åka. Jag missar bara en massa nödvändigt här hemma, och jag kommer att känna mig sååååå ensam där nere. Tur att det bara handlar om två veckor, och att det antagligen kommer att vara en upplevelse för livet.
Nu ska jag gå och skriva klart min projektplanering till fältstudien i globalkunskap. Bajs. (positiva inlägg är inget jag kommer att lägga så stor vikt på. Det är lika bra att ni vänjer er. Haha:p)
Förresten så är jag faktiskt jätteglad åt att Mando kommer till statt när jag fyllt 18!
Kommentarer
Trackback