Sandra

Idag ska jag på mitt livs första inflyttningsfest. Eller i alla fall i siit slag. Nu handlar det inte om någon som flyttat med sin familj till ett annat hus eller så. Nej, det handlar om en av mina vänner som fixat eget bo med sin pojkvän. Det känns både jättekul,  spännande och lite läskigt. Nästa gång kanske det är min tur?
   Det är ju faktiskt lite sant att jag mer eller mindre flyttar om ungefär ett halvår. Om allt går enligt planerna befinner jag mig på andra sidan atlanten i januari och tretton månader framöver.
   Idag är det dock party och papsen är där för att inhandla min alkoholkonsumtion för dagen också. Han vet inte att jag tänker nalla lite av kaffelikören vi har hemma. Men han förstår nog, den är ju så jäkla god. Jag är hur som helst party om det inte vore för att mitt ansikte ser ut som en krigszon för finnar. De har härjat där länge och var ett långt tag besegrade av diverse starka mediciner. Jag hadde hoppats på att kunna låta bli piller åtmonstone fram till hösten. Men nu verkar det alltså som om jag får ta till ammunition. Tur att sånt finns.

Om tio minuter ska jag möta Jossan vid korsningen, så det är väl bäst att täcka över krigszonen så gott det går. Vi ska köpa vår förssta riktiga inflyttningspresent nämligen. Shit, vi är verkligen inga småungar längre!


Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här heller; men jag har faktiskt börjat fatta starkt tycke för the killers. Speciellt efter att igår ha sett dem på det där programmet på nian där de visar band som spelar på Abbey Road. Konstigt men sant.
Nej, nu måste jag verkligen gå!