Sandra

Försöker att slafsa ihop en krönika till kuriren. Det går inte alltför bra. Huvudet vill inte samarbeta med fingrarna, och det är omöjligt att få tankarna till en text.. Kanske för att det känns som om det skulle se ut ungefär såhär: AdEWTHARETböjreöthrbtgÄIAÖhöhhglIIIIHHHHHjjsdfhkfanfannnnjasfhköhsutert...><

Utgången är oviss. Kanske blir det en mening i slutet, om ens det. Eller så slutar det med en hel bok. Förhoppningsvis lyckas jag samla mig till att skriva en krönika. Inget mer och inget mindre. Hmm, "inget mer och inget mindre", brukar inte yogainstruktörer säga så? Isåfall håller jag på att tappa taget om mina tankar. Jag börjar att bli djup, eller föummig för att tala klarspråk.

En paus kanske? Ska möta Jossan och följa med till Prix snart. Jag misstänker att jag ska följa med som en mänsklig sköld. Tydligen har hon blivit överfallen av personalen, som saknat henne såååå mycket under hösten och vintern. Jag förstår dem i och för sig. Så det är väl bara att inta den där kommer-du-för-nära-åker-du-på-stryk,-eller-åtminstone-får-en-konstig-blick-av-mig-posen och följa med. Missförstå mig inte, jag är jätteglad att du ringde, Jossan. Nu slipper jag både ruttna till Oprah och skriva klart krönikan. Tack!