Sandra

Igår var jag hemma för att jag hade ont i hjärtat och hade svårt att sova. Vi hade dessutom inga lektioner (meningen var att vi skulle gå runt i rasthallen och inse hur dödscoolt det är med teknik tror jag...) så det gjorde inget, tänkte jag.
  När jag skulle gå upp idag däremot gjorde det inte ont i hjärtat. Tror jag. Det var liksom svårt att känna, för när jag skulle lyfta huvudet från kudden var det som om någon stack en kniv i den. Jag var totalt oförberedd på detta, vilket resulterade i ett gallskrik och ett skratt. Det går inte att ta nackspärr seriöst. Oavsett hur ont det än gör, så är det så himla komiskt. Jag ställde fram klockan lite och hoppades på att det bara var nån konstig dröm. Det var det förstås inte. Nu har jag smörjt min stackars nacke ungefär trehundratusenochenhalv gång och det är mycket bättre. Däremot känns det inte riktigt bra att spela badminton med en nacke som inte kan röra sig nedåt och åt vänster. Trots att det gör svinont kan jag som sagt inte låta bli att skratta åt det. Det känns förmodligen lika dumt som det ser ut.

Trots nackspärr fick jag en bra start på dagen när pappa kom in med ett brev. Det var förstås inget vanligt brev, från swedbank eller nåt. Sådana blir man ju sällan speciellt glad över. Nej, det här var stort, jättetjockt och var skrivet med handstil. Det var från Lisa i tyskland och innehöll lite smått och lite (eller ganska mycket) gott.
Strax efter det ringde Sofie. Tack och lov för bärbara telefoner, tänkte jag, som inte hade kunnat kliva upp ur sängen än. Hon hade goda nyheter att komma med:D Mando ska visst komma till Karlskoga. Men enligt nissen på biljettstället var inget datum klart än, eftersom de var utomlands. Att de skulle vara utomlands tycker jag låter lite halvsant.. De har ett gig i Sälen redan imorgon. Men det är väl bara jag som inte insett hur smidigt det är med flyg än.

Nej, dags för ännu lite mer linement, och sen ett bad kanske..