Sandra

Nu är jag mätt som en plätt, eller nåt. Skitmätt är jag hur som helst. Jag kom nämligen just hem från Malin (och mina gamla hemtrakter på majvägen). Där var det dags för melodifestival, scones, te och....godis. Förstås. Jag har en sjuk kärlek till potatis, typ som Håkan, fast för mig gäller det all typ av potatis som finns (förrutom sötpotatis). Så nu sitter jag här och har bunkrat mitt behov av både kalorier och matmängd för ett par dagar framöver.
    Det skulle docks kännas betydligt värre om det inte vore för promenaden till Davids tidigare idag. Tyvärr hjälper det inte så mycket åt magont. Jag är lika mätt för det.

Melodifestivalen var godkänd.. tror jag. Jo, det var den. Snygg-Måns var ju med, och Kristian Luuk är brabrabra. Resten var bajs, men eftersom det fanns chips på bordet höll jag mig lugn.

Imorgon fortsätter ätandet, för min syster fyller år och ska firas. Jag tror inte att hon känner för att bli firad. Ingen i familjen känner nog att det finns något att fira just nu. Men jag har ändå köpt finfina presenter och skrivit ett snyggt kort, så firande får det bli ändå. Det kan vara skönt (tror jag i alla fall, vi andra känner så) att glömma  vad som händer i badkaret och inne på rummet på natten. Jag är så himla trött på det. På att jag inte kan förstå varför man måste skära och varför det måste blöda. På att jag inte längre orkar bry mig, men samtidigt inte kan sluta tänka på det. På att det aldrig tar slut. På att inte veta om det jag gör förvärrar eller förbättrar. På att allt inte kan vara som det var förut. Jag skulle göra vad som helst för att det inte skulle vara såhär.  Jag orkar inte vara tyst längre, det gör mig bara arg, och det är det sista jag vill vara.












I got something in my shoe ... it's keeping me from walking