Sandra

Haha, en sömnlös natt heelt i onödan. Fast det visste jag ju inte då. Förmiddagen var minst sagt dramatisk. Jag menar, vi bor ju i Karlskoga, där är allt som inte hör till dagliga rutiner (såsom tandborstning, frukost, skolgång och träning) otroligt speciellt. Även om tandborstning kan vara minst sagt dramatiskt, jag menar man kan ju ta för mycket/lite tandkräm på tandborsten, börja blöda i tandköttet, ta fel tandkräm, eller om det går riktigt illa; tglömma vattnet så att det blir alldels torrt i munnen!
  Okej, för att komma bort från ironin ett tag. Den här förmiddagen handlade inte alls om tandborstning. Igår skrev jag ju (okej, jag tror inte att jag har trehundrajsjuttiofjorton läsare eller så, men någon kanske sett det..) ett kortfattat inlägg om hur arg jag var över att Mandobiljetterna var slut osv. Det är ingen lögn, jag låg faktiskt till klockan blivit två timmar över spöktimman och funderade och funderade. När jag vaknade morgonen därpå (trött givetvis) var varenda tanke där och krigade för fullt inne i huvudet. Jag åkte trots detta till skolan. Var liksom tvungen att dela med mig av den tråkiga nyheten för mina vänner. Alla blev sura och arga och vi funderade på hur vi eventuellt skulle kunna få tag på ett par biljetter. När det var dags för religion gick vi ner i studiehallen (för att ni ska förstå hur dramatiskt det verkligen var måste jag berätta att studiehallen ligger längst ner i a-huset som har fyra våningar om man räknar med källaren där vi satt). Efter några minuters knäpptystnad säger Sofie, aka the Hero, "nu är det gula gubbar!". Vi behövde ungefär en microsekund på oss att reflektera över vad hennes ord möjligen kunde betyda. Det handlade förstås om symbolen på ticnet för "ett fåtal kvarvarande biljetter" till Mandos konsert. Utan att ta hänsyn till de andra som satt i studiehallen utbrast jag "PAPPA!!!" Va?! Pappa, har hon tappat den sista skruven nu också, tänker ni kanske? Men nej, den sitter stadigt kvar. Det är nämligen pappa som kan betala biljetterna direkt och som alltid får sköta det där med biljetter, dessutom har han ett kontorsjobb vilket betyder tillgång till internet osv.
   Jag sprang (eller var det jag? Jag visste inte att jag var så snabb...) som en idiot upp för trappa 1,2,3,4,5,6 och 7 innan jag var framme vid mitt skåp där mobilen låg. Efter ett flåsigt samtal (det var visst jag som sprang, det antydde resultatet av löpningen: ett rött ansikte och hårt arbetande lungor) var det klart. Fem biljetter till ett av mina första riktiga favoritband. Wiiie!

Sådär, nu känns det bättre. Om två lite drygt en timma börjar Hjälp också. Kul kul.