Sandra

Jag och min blogg har inte riktigt samma syn på saker och ting.
Bloggeb tycker inte att skitlånga inlägg om skitviktiga saker är nåt att bry sig om. Därför ska jag försöka vara lite mer kortfattad, och skriva om betydligt ytligare saker.

Idag är första skolfria dagen på en vecka. Skönt kan man tycka. Fast jag vet inte. Jag har ungefär lika mycket läxor att göra i veckan som jag hade haft om det var skola. Dessutom jobbar mamma förmiddag den här veckan, vilket betyder att ansvaret att se till att våra hundar får sina promenader ligger hos mig... Blä.

Blä är även att jag måste städa mitt rum. Det går inte att gå på golvet (bortsett från den tomma radie som krävs för att öppna dörren) och det får väl ses som något slags tecken på att något behöver göras.
  På tal om att saker behöver göras, så var det just det som mitt låååånga blogginlägg som bloggen helcensurerade handlade om. Vi hade en sån där omvärldsbildningsdag i skolan för ett par dagar sen. Ni vet då man ska gå runt och lära sig saker om andra delar i världen, och bli en global människa. Den här dagen var egentligen inte jättespeciell, men den fick mig att inse ett par saker.
1. Att vi människor är pinsamt lata, och har en förmåga att helt koppla bort som känns jobbigt för oss.
2. Att ingen kan göra allt, men att alla faktiskt kan göra något.
3. Att vi tänker väldigt fel när det gäller att ta tag i saker och ting.

Jag ska inte skriva lika mycket om det här som sist, men det är bara omöjligt att inte skriva om det alls. Det måste ut.
   Vi har anpassat hela våra liv till vår lathet. Utan att tänka på vilka konsekvenser det kan få för våra barn, eller oss själva också för den delen, sätter vi oss mer än gärna i en bil för att snabbast och med minsta möjliga anstränging förflytta sig från ett ställe till ett annat. Det är så mycket enklare för oss att tänka så, än att tänka på konsekvenserna (vi hoppas på att vi hunnit dött innan vi själva hunnit lida av dem). Samma sak gäller med att köpa den där jättebilliga tröjan på H&M, eller den där jättegoda köttbiten från ICA. Det gör oss inte så mycket att både tröjan och köttbiten skitat ner miljön och säkert inneburit hemska arbetsförhållanden för någon i en annan del av världen. Billigast är ju alltid godast, och handlar vi alltid det billigaste har vi ju råd med sånt som är viktigt för oss här i livet. Som den där koppen kaffe på paris, den där snygga jackan eller det där nya läppstiftet.
   Och på tal om läppstift; Massvis med små hjälplösa varelser får lida för att vi ska kunna få fram ännu ett multi color hydra caring super glossy lipstick i 40 unik färger, because we're worth it... Jomenvisst.

Men herregud, tänker ni nog. Här sitter hon och försöker låta vettig fast hon inte är bättre än någon annan. Och det är sant. Jag kan göra så mycket mer, och ska också försöka bättra mig. Men jag gör faktiskt något, och jag tror att det jag gör är bättre än ingenting. Det kan ju knappast göra något värre åtminstone.

Sådär, nu har jag skrivit klart om såna där tråkiga saker... Nu ska jag röja upp min krigszon och ladda mp3:n och traska iväg till David för att träna lite Boddy Bääälens!