part time punks
Årets andra festival är avklarad. Det var med nödd och näppe vi kom hem i livet. Regnet och tristessen höll sutndtals på att ta kål på oss. Jag kanske ska mämna att jag, Sandra Svensson, åkte med Kristin och min syster Sabina. Ni som känner mig vet att det är ett livsfarligt påhitt att åka på festival med min syster.
Första dagen var en pina. Det regnade, fanns inget att göra, och vi lyckades till på köpet smälla upp tältet mitt bland miljontals rötter. Arvikafestivalen blir tältets sista festival. Inte ens det klarade av Rip It Up, utan gick sånär sönder på grund av alla rötter och småstubbar. TTA spelade klockan tolv. Två låtar och genomplayback, och de var ändå kvällens bästa band. Vi gick och lade oss sen.
Förrutom klag, regn och usla band roade vi oss åt att asgarva åt ingenting. Eller jo, det fanns en grymt rolig meny vid kioskerna. Av någon anledning hade man fått för sig att festivalbesökarna var icke-svenskar, varpå man satt upp menyer på engelska. Eller.. jag vet inte vad man kallar "kexxhoclat, choklat, schewing gum, lakrits candy, kaffe, hamburger with mos och strips"
Morgondagen skulle visa sig bli mer likt våra förväntningar. Vi åkte (efter en liten argumentation) bil in till Säffle Centrum och köpte lite gott att äta. Efter en fika på McDonalds åkte vi tillbaka. Jag tror faktiskt att det var våran förtjänst att vi och alla andra som också skulle tillbaka till festivalen, fick åka gratis.
Lovejoy var först den dagen, och det var faktiskt bra musik. My darling YOU! var sen och var ännu bättre. Under den dagen fattade jag även tycke förr mitt första finska band! Cats on Fire var brabrabra. Men vi hade mer eller mindre åkt dit för att inte missa chansen att se Television Personalities. Det är ju inte varje dag (läs;aldrig någonsin) man ser dem i sverige, eller någon annan stans. Vi hade redan tidigare sett Dan ströva omkring på området ("men gud, vad de håller på, han måste vara känd eller nåt"), men det var ju på scen han skulle stå. Fast efter två sekunder började jag ångra att jag tyckt så. Han var så nersupen/knarkad/whatever att han glömde att sjunga och spela gitarr. Stackars kille, och stackars publik. Efter att ha hört ungefär tre "låtar", plus ett pinsamt försök till I'm a Believer, flydde vi Rip It Up och TVP. Jag har aldrig skrattat så mycket på två dagar, eller kommit så bra överens med min syster. Men jag har heller aldrig varit så glad över att få sova i min säng. Utan rötter och småkryp.
Snart är det dags för arvika, men peppen saknas. Värmländska myggen hotade mig rejält, så nu ska jag ha med mig tio liter myggspray, regnkappa och stövlar.
Men först ska jag skriva en tråkartikel, läsa en bok och skriva recension, packa och tvätta. Snälla ge tisdag sisådär 20 extratimmar!
Första dagen var en pina. Det regnade, fanns inget att göra, och vi lyckades till på köpet smälla upp tältet mitt bland miljontals rötter. Arvikafestivalen blir tältets sista festival. Inte ens det klarade av Rip It Up, utan gick sånär sönder på grund av alla rötter och småstubbar. TTA spelade klockan tolv. Två låtar och genomplayback, och de var ändå kvällens bästa band. Vi gick och lade oss sen.
Förrutom klag, regn och usla band roade vi oss åt att asgarva åt ingenting. Eller jo, det fanns en grymt rolig meny vid kioskerna. Av någon anledning hade man fått för sig att festivalbesökarna var icke-svenskar, varpå man satt upp menyer på engelska. Eller.. jag vet inte vad man kallar "kexxhoclat, choklat, schewing gum, lakrits candy, kaffe, hamburger with mos och strips"
Morgondagen skulle visa sig bli mer likt våra förväntningar. Vi åkte (efter en liten argumentation) bil in till Säffle Centrum och köpte lite gott att äta. Efter en fika på McDonalds åkte vi tillbaka. Jag tror faktiskt att det var våran förtjänst att vi och alla andra som också skulle tillbaka till festivalen, fick åka gratis.
Lovejoy var först den dagen, och det var faktiskt bra musik. My darling YOU! var sen och var ännu bättre. Under den dagen fattade jag även tycke förr mitt första finska band! Cats on Fire var brabrabra. Men vi hade mer eller mindre åkt dit för att inte missa chansen att se Television Personalities. Det är ju inte varje dag (läs;aldrig någonsin) man ser dem i sverige, eller någon annan stans. Vi hade redan tidigare sett Dan ströva omkring på området ("men gud, vad de håller på, han måste vara känd eller nåt"), men det var ju på scen han skulle stå. Fast efter två sekunder började jag ångra att jag tyckt så. Han var så nersupen/knarkad/whatever att han glömde att sjunga och spela gitarr. Stackars kille, och stackars publik. Efter att ha hört ungefär tre "låtar", plus ett pinsamt försök till I'm a Believer, flydde vi Rip It Up och TVP. Jag har aldrig skrattat så mycket på två dagar, eller kommit så bra överens med min syster. Men jag har heller aldrig varit så glad över att få sova i min säng. Utan rötter och småkryp.
Snart är det dags för arvika, men peppen saknas. Värmländska myggen hotade mig rejält, så nu ska jag ha med mig tio liter myggspray, regnkappa och stövlar.
Men först ska jag skriva en tråkartikel, läsa en bok och skriva recension, packa och tvätta. Snälla ge tisdag sisådär 20 extratimmar!
Kommentarer
Trackback