Sandra

Arvikafestivalen är över. Den lämnade inga överdrivet goda minnen efter sig. Skulle väl isåfall vara några av våra tältgrannar, en underbar Elias-spelning och ett par gapskratt. Peace and Love leder fortfarande om man säger så. Men nu har jag (eller snarare Way Out West) lyckats återuppväcka festivallusten hos några av mina vänner. Primal Scream, Hives, Hellacopters, CocoRosie,  NYPC med flera är förstås inget man tackar nej till i första taget. Dock känns inte 1200 kronor till biljett, plus resa dit och vandrarhem (det är så gott som sluttältat i sommar, that's for sure) är inte lika roligt. Vi får väl se vart tiden tar oss.
Ett som är säkert är i alla fall att jag och Sofie ska åka på vårt livs första kryssning. Inte vilken kryssning som helst (för nu tänkte ni säkert på paljettklädda skjortor, söta drinkar, blonderade pojkfrillor och dansband), utan Rock 'n Roll-båten. TINC kommer ju och det vill man bara inte missa, speciellt inte när det kostar under tusenlappen allt som allt!

Sluttalat om båtar och festivaler. Igår var jag i Stockholm och träffade Lisa och Stella. Det var hur trevligt som helst och jag saknar dem redan. Vi började med en liten rundtur på söder. Efter ett tag sade våra hungriga magar dock ifrån och vi gick till Hermans (det namnet kommer jag förresten att återkomma till. IH!) En rekordstor tallrik fullproppad med vegetarisk buffé och två koppar kaffe senare fortsatte vi att göra söder. Jag hann köpa en jäääättesöt klänning innan vi åkte till östermalm. Urban Outfitters var över förväntan och trots att jag skulle kunna tömma Bill Gates konto där nöjde jag mig med två superkap, bestående av ett halsband och ett linne.
   Mina pengar började sina och våra fötter tröttnade. Så vi åkte till vandrarhemmet där de bodde och lagade lite mat och smidde planer. Planerna är ganska diffusa men inkluderar en hösttrip till Tyskland, Atomic Café, dans på bord och München. Trött som få åkte jag hem till spökstan' för en låååång natts sömn.

Idag har jag nästan ingenting alls att göra. Ett aptråkigt repotage som kommer att bli jättedåligt, och ett rum att städa är nog det enda.
   Och för att återgå till namnet Herman. Pappa berättade igår att Herman's Hermits kommer till Degerfors i oktober. Då blev jag mer än glad. Även om jag inte tror på nån jätteshow (den tiden är ganska så förbi, tyvärr) så kan jag inte dö utan att ha sett majoriteten av minafavoritband. För en gångs skull så gör det inget att ingen av mina vänner insett storheten i 60-talets musik, för jmamsi är jättepeppad.

Nä, lite mat vore inte helt fel.