Slide Away
Jahopp. Dävadärå. Eller?
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om studenten. Det kändes inte superfnissigt att vakna utan röst (studenten är ju skrikens dag) och lagom sjuk. Men är det någon dag det passar att igonrera förkylning så är det ju på studenten. Klockan åtta bar det iväg till Emelie som var champagnefrukostvärdinna. Alla var snygga, glada och peppade. Frukosten smakade jättebra och efter två timmars trevligheter gick vi den låånga vägen (på cirka 20 meter) till skolan för sista skolfotograferingen någonsin, åtmistone för några av oss. Sedan skulle vi in i aulan, för sista gången (v-modet kom ikapp lyckan). Där sjöngs det, beatboxades det, och jag tror att det bor en liten hip-hopare i mig för shit vad bra det var! Sedan var det dags för stipendier. Vår klass var ganska borträknad när det gällde bästa betyg, prestation och bästa språkelev. Men även klassen som Gud glömde bort fick sig tre, ganska omotiverade, stipendier. Jag blev mer än chockad när mitt namn ropades upp. Efter två dagars grubblande har jag fortfarande inte kommit på varför just jag fick det, men jag tackar inte nej till en femhundring och en finfin lapp. Självklart hamnade mitt kuvert högst upp och jag trodde bokstavligt talat att jag skulle avlida, elelr åntminstone svimma däruppe. Inte för att jag har scenskräck eller så, utan för att jag kvävde hostattacker tills huvudet nänstan sprängdes. Jag funderade seriöst på att ta hälften av de resterande 14 kuverten och snabba på allt. Det blev dock lite bättre när jag fick sällskap av Emelie och Malin, som också hade äran att få ett stipendie.
Efter stipendier, mösspåtagning och studentsånger var det dags att få betygen. Jag hade aldrig brytt mig så lite om mina betyg som nu. Inte så konstigt kanske, för utanför dörrarna väntade verkligheten. När vi stod och väntade på att bli utsläppta kunde inte ens jag hålla tårarna tillbaka. Och då måste jag poängtera att jag verkigen inte är någon cry baby! Det var bara den läskigaste och mesta känslan jag någonsin upplevt.
Det tog ett tag, men tillslut såg jag mig själv på en vit skylt och skyndade dit. Där stod jag (och Sofie, som tur var) alldeles för länge. Helt plötsligt var alla borta.. Vi fick panik och genade därför genom stan för att möta upp resten av studenterna. Det skulle skålas på statt, förståss. Runt hörnet väntade vår skitsnygga vagn. I den skrek vi för fulla halsar varv efter varv. Jag tror inte att någon hade sin röst kvar när vi var klara.
Efter en välbehövlig powernap, massa jättefina presenter och en massa tårta var det dags för klassfest. Aldrig någonsin har vi (under våra två tidigare klassfester) varit så tajta och glada allihopa. Men är det studenten så är det, antar jag. Överförfriskade, minst sagt, gled vi från Karl till statt. Jossan var nog en av de mer överöverförfriskade och på gränsen till snefull. Men efter ett klokt beslut att gå och tömma sig...ehm.. ja ni fattar kom hon stolt och glad tillbaka, redo att ta sig an statt. Sofie hade tydligen inte heller någon lyckad kväll (vi får ta igen det någon annan gång vännen, du missade ändå inget). Statt var en enda dimma. Gate5 spelade, vi dansade, drack massvis med vatten, hostade halsarna ur oss, och åkte hem.
Gårdagen gick i sömnens tecken. Ja, jag sov faktiskt exakt hela dagen. Klockan halv sju på kvällen gick jag upp för att ta lite tabletter, äta lite och vänta på att programmet om River Phoenix sista dygn skulle börja. Klockan halv två slockande jag på nytt. Idag är jag bättre och ärligt talat känner jag nästan ingen ångest (vilket är otroligt jätteovanligt för att vara mig), utan mest lättnad över att äntligen ha mitt liv i mina egna händer. Jag har ett hem och behöver inte känna någon speciell press. Mina största bekymmer just nu är att bli frisk till jobbet imorgon, att hitta någon att gå på Who eller Stones med (något som hittills varit ett mission impossible, och att vänja mig vid värmen.
Liksom alla andra somrar poppar jag oasis (bara för att inget annat kan få min kropp att känna så mycket på samma gång), är festivalpepp och längtar rumpan av mig till peace & love. Speciellt när Molotov tydligen är klara för kick off-grejjen.
Nu ska jag gå och göra något drastiskt, jag ska byta sida på min snedlugg. Och kanske göra mig en sallad och dricka gratiste.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om studenten. Det kändes inte superfnissigt att vakna utan röst (studenten är ju skrikens dag) och lagom sjuk. Men är det någon dag det passar att igonrera förkylning så är det ju på studenten. Klockan åtta bar det iväg till Emelie som var champagnefrukostvärdinna. Alla var snygga, glada och peppade. Frukosten smakade jättebra och efter två timmars trevligheter gick vi den låånga vägen (på cirka 20 meter) till skolan för sista skolfotograferingen någonsin, åtmistone för några av oss. Sedan skulle vi in i aulan, för sista gången (v-modet kom ikapp lyckan). Där sjöngs det, beatboxades det, och jag tror att det bor en liten hip-hopare i mig för shit vad bra det var! Sedan var det dags för stipendier. Vår klass var ganska borträknad när det gällde bästa betyg, prestation och bästa språkelev. Men även klassen som Gud glömde bort fick sig tre, ganska omotiverade, stipendier. Jag blev mer än chockad när mitt namn ropades upp. Efter två dagars grubblande har jag fortfarande inte kommit på varför just jag fick det, men jag tackar inte nej till en femhundring och en finfin lapp. Självklart hamnade mitt kuvert högst upp och jag trodde bokstavligt talat att jag skulle avlida, elelr åntminstone svimma däruppe. Inte för att jag har scenskräck eller så, utan för att jag kvävde hostattacker tills huvudet nänstan sprängdes. Jag funderade seriöst på att ta hälften av de resterande 14 kuverten och snabba på allt. Det blev dock lite bättre när jag fick sällskap av Emelie och Malin, som också hade äran att få ett stipendie.
Efter stipendier, mösspåtagning och studentsånger var det dags att få betygen. Jag hade aldrig brytt mig så lite om mina betyg som nu. Inte så konstigt kanske, för utanför dörrarna väntade verkligheten. När vi stod och väntade på att bli utsläppta kunde inte ens jag hålla tårarna tillbaka. Och då måste jag poängtera att jag verkigen inte är någon cry baby! Det var bara den läskigaste och mesta känslan jag någonsin upplevt.
Det tog ett tag, men tillslut såg jag mig själv på en vit skylt och skyndade dit. Där stod jag (och Sofie, som tur var) alldeles för länge. Helt plötsligt var alla borta.. Vi fick panik och genade därför genom stan för att möta upp resten av studenterna. Det skulle skålas på statt, förståss. Runt hörnet väntade vår skitsnygga vagn. I den skrek vi för fulla halsar varv efter varv. Jag tror inte att någon hade sin röst kvar när vi var klara.
Efter en välbehövlig powernap, massa jättefina presenter och en massa tårta var det dags för klassfest. Aldrig någonsin har vi (under våra två tidigare klassfester) varit så tajta och glada allihopa. Men är det studenten så är det, antar jag. Överförfriskade, minst sagt, gled vi från Karl till statt. Jossan var nog en av de mer överöverförfriskade och på gränsen till snefull. Men efter ett klokt beslut att gå och tömma sig...ehm.. ja ni fattar kom hon stolt och glad tillbaka, redo att ta sig an statt. Sofie hade tydligen inte heller någon lyckad kväll (vi får ta igen det någon annan gång vännen, du missade ändå inget). Statt var en enda dimma. Gate5 spelade, vi dansade, drack massvis med vatten, hostade halsarna ur oss, och åkte hem.
Gårdagen gick i sömnens tecken. Ja, jag sov faktiskt exakt hela dagen. Klockan halv sju på kvällen gick jag upp för att ta lite tabletter, äta lite och vänta på att programmet om River Phoenix sista dygn skulle börja. Klockan halv två slockande jag på nytt. Idag är jag bättre och ärligt talat känner jag nästan ingen ångest (vilket är otroligt jätteovanligt för att vara mig), utan mest lättnad över att äntligen ha mitt liv i mina egna händer. Jag har ett hem och behöver inte känna någon speciell press. Mina största bekymmer just nu är att bli frisk till jobbet imorgon, att hitta någon att gå på Who eller Stones med (något som hittills varit ett mission impossible, och att vänja mig vid värmen.
Liksom alla andra somrar poppar jag oasis (bara för att inget annat kan få min kropp att känna så mycket på samma gång), är festivalpepp och längtar rumpan av mig till peace & love. Speciellt när Molotov tydligen är klara för kick off-grejjen.
Nu ska jag gå och göra något drastiskt, jag ska byta sida på min snedlugg. Och kanske göra mig en sallad och dricka gratiste.
Kommentarer
Postat av: Anonym
jag vill också på Stones och the Who! det finns alldeles för lite folk i den här stan som gillar bra musik...
Trackback