Sandra

Gårdagen kan sammanfattas med ett ord; spontanitet. Igår insåg jag och mina vänner att vi är alldeles för inrutade. Vi hade planerat (förstås) en lugn kväll på melkers. Men efter två timmars skitsnack och tedrickande var vi i starkt behov av lite mer spänning än så.. Och lite mer Pontiak. Inträdet var ynka 40 spän och vi ansåg oss vara hyfsat rika. Enda kruxet var att klockan redan var tjugo i elva. Endast två av oss hade alkohol. Men vi är ju faktiskt vänner, och vänner är väl till för att utnyttjas?... Vi utnyttjade först Anns förslag att turbofesta och sedan dra vidare till Pontiak. Andra personen att utnyttjas var Sofie. Hon fick agera taxi hem till mig för att utnyttja mitt och Jossans vinförråd. Klockan tio över elva stormade vi in i Sofies lägenhet för att dela på det som fanns. Det var lättare sagt en gjort. Otaliga ulkningar och skratt senare (dock endast en kvart) bar det iväg till kupolen. Jag kände mig inte jätteparty med en långärmad tröja och en klänning som slutade ungefär vid naveln, men "äh, vafan gör det" för att citera Stoffe. Vi kollade in folket som var där, och det var minst sagt en blandad kompott, precis som det ska vara. Vi kollade på Pontiak, dansade fjantigt och köpte svindyr men god laktritsshot. Sedan upptäckte jag att min guldring jag fått i studentpresent var borta och en intensiv jakt startades. Den skulle dock visa sig vara förgäves (varför fick jag svar på när jag kom hem och såg att den låg i sängen, tack gode greta). När Pontiak hade avverkat sin fyra låtar långa reportoar drog alla vidare. Vi fick idiotslag och fick för oss att dra till Woodys, men vettet kom ikapp oss och vi vände i dörren. Istället parkerade vi oss vid citygrillen, där vi blev påhoppade av överförfriskade medelåldersmän. Sen blev vi påhoppade av folk i vår egen ålder. Det var dock ett mycket trevligare påhopp (är det ens ett påhopp då?). Efterfest utlovades och Ann och jag, som var de enda återstående av mig, Ann, Malin, Jossan, Sofie och Kristin, hade endast värme i åtanke när vi bestämde oss för att följa med. Men icke. Vi blev varmare, men det räckte inte för våra trötta kroppar och vi bestämde oss att rulla hemåt. Som sällskap (och skuts respektive snålåkare) hade vi två unga herrar som båda var rätt runda under fötterna. Blöt, trött och rätt förstörd över det där med ringen, gled jag innanför dörren klockan fyra. Innan jag gick och lade mig var jag tvungen att kolla upp när Vingåker stängde dagen därpå. Jag hade nämligen planerat in ett besök där, utan att ha frågat varesig mina föräldrar eller vänner.

Halv elva var det dags för uppstigning, efter en skitäcklig mardröm och en drömdröm. Jag talade med mina föräldrar som tyckte att Vingåker lät som en härlig utflykt. Sofie och Jossan, som var de som uttryckt starkast förtjusning om att följa med, efter Anns berättelser, skulle också med. Mamma och pappa känner mig väl och köpte en välfylld göttpöse från Nöjesbutiken.
    Vingåker var ingen succé även om jag hittade lite grejer. I utbyte mot en femhundring fick jag ett par svarta kinaskor (i storlek 36, så det blir inga knästrumpor i dem direkt), en vit t-shirt, ett par randiga knästrumpor, en Nirvanatröja (enbart för att reta syster, men jag grät faktiskt när Curt dog, varför har jag dock ingen aning om, men ändå) och ett blått eko-linne som jag är såå stolt över. Det är fjantigt men sant. Det var en helt okej dag i klädväg. Nu är jag vrång för jag vill inte sova. Inte för att jag inte vill sova egentligen, jag älskar att sova, men jag vill inte jobba imorgon. Jag ser inte alls fram emot en hel jävla vecka med jobb från klockan sex till halv fem. Jag vill inte, vill inte vill inte>.<