Sandra

Ännu en söndag. Det är sjukt hur fort tiden börjar gå nu. Det är som om tiden accelererar i takt med att dagarn blir längre. Borde det inte vara tvärtom?
Helgen har varit bra. Det finns en sak som ligger och skaver inne i huvudet, men alkohol hjälper till att döva skavsåren.
Fredagen var mer eller mindre ett fiasko. Jag och Jossan kände för att gå mot strömmen, och dissa kôrprock för en vild utekväll i Pennybro. Men riktigt så blev det inte. Örebroarna är tydligen inte vana att dansa när de går ut, och därför fanns bara bord på nedervåningen. Övervåningen, club 94 hade visserligen ett dansgolv. Dessvärre gick musiken inte att dansa till. Vi hade ingen annat val än att springa på toa (oftast bar för att kolla sminket eller nåt, bara för att fördriva tid) och att vänta. The Monarks gick efter, vad som kändes som en evighet, på scen och vi kände oss lättade... I ungefär två sekunder. De var så dåliga att jag kände att jag kunde gjort det bättre själv, i sömnen. När de äntligen skramlat klart var våra förhoppningar om att nästa band, Durango Riot, skulle vara bättre stora. Vi skulle inte bli alltför besvikna. Durango var helt okej även om kvällen i stort sög rättså hårt. Efter spelningen tvekade vi inte utan gick raka vägen mot utgången. Jag säger bara det, aldrig mer en utekväll i Örebro!

Gårdagen var desto mer lyckad. Den inleddes med melodifestivaltittande hos Malin. Jag får vanligtvis huvudvärk av att ens tänka på melodifestivalen, men iår fanns faktiskt tre låtar som var helt okej. Rätt låt vann dessutom, och jag gjorde min plikt som västerlänning och skänkte en tia till världens barn.
Efter att ha skrikit, sjungit och dansat lite bar det av till statt, där Melody Club skulle riva av några hits. Väntan var ännu en gång lång, om än mindre tråkig, men tillslut så dök de upp. Jag och Jossan såg till att hamna längst bak och fick sällskap av ellinor. Men vi ville ju inte stå där bak och digga. Vi ville stå längst fram och hoppa. Liksom alla killar över 100 kilo.Efter en lång och smärtsam kamp fram till stängslet kunde vi äntligen andas ut. Tyvärr var det rätt svårt att andas in igen för luften var inte den bästa. Men det var MC's spelning och det var helt klart värt ett par klackar och armbåg för att komma dit.

Idag har jag städat mitt rum, riktigt ordentligt. Mycket mer hann jag inte förrän det var dags att fixa lite mat och sen ta en promenad till David och svettisen. Jag var halvdöd när jag kom fram till David, och heldöd när jag åkte därifrån.
Nu är jag mätt i magen efter en hel massa majs och ännu mer hallon- och blåbärspaj:D

Imorgon väntar en slapp dag i skolan. Jag missar nästan hela mediekommunikationen för en körlektion (syyynd) och frissan. Sen får jag se om jag hinner åka in och hälsa på Sabina. Förhoppningsvis har hennes Cash-siva kommit. Musikens värld är den enda världen man kan lita på.

Jag vet inte om man får göra såhär, men jag kände mig tvungen att kopiera ett par dikter min syster gjort. Bara för att hon är bäst på att skriva.

glädje är en synd
trasighet en regel
såren skvallrar existens
när inget annat känns

____________________________________

                                                                                               

jag måste lära mig gå på nytt
måste ta tag i problem jag flytt
jag måste lära mig se igen
planera vad jag ska göra sen
måste lära mig att prata
något som jag alltid hatat
men det måste gå
för jag vill inte
att något ska bli
som då.