Strawberry fields forever
Idag har jag en tvättäkta bakisdag, fast utan bakfylla. Det beror inte på att jag inte festade igår (för det gjorde jag och mitt samvete är inte så gott idag) det var helt okej, men kvällen lite för fort och det blev för lite dans. Det känndes hur skumt som helst att vara som hemma fast spegelvänt. Jag har bott i ett exakt likadant hus, fast på andra sidan, där toaletten låg åt vänster och trappan gick åt andra hållet. Det går inte att nämna gårdagen utan att nämna att Jossan fick gå till besöksparkeringen i strumpor! Hennes ena sko var nämligen jätteborta. Idag fick jag dock veta att det återfunnits. Dessvärre saknar en annan olycklig herre fortfarande sin sko. Jag undrar verkligen vem som är boven i dramat!
När jag skulle somna igår tog jag en sista titt på klockan och konstaterade att den var nästan exakt två. Det sista jag tänkte var att om sju timmar (vilket är idealtiden för mig att sova) är klockan tio, och det skulle vara sååå skönt att för en gångs skull vakna runt tio. Morgonen därpå tvärvaknade jag och kollade först ut (besvikelsen över att varenda metreolog haft tokfel när de förutspått tio plus och sol var stor) och sedan på klockan, den var tio, på sekunden. Läskigt tänkte jag, och gick upp. I köket stod nybuggt kaffe så jag gjorde iordning yoghurt med müsli och slog mig ner i soffan. Då fick jag syn på en ask med sjöfrukter och utan att ens fundera över saken satt jag där med kaffe müsli och massor av chokladsnäckor.
Efter en underbar frukost var det dags för en inte alltför underbar städförmiddag. Men rummet blev fint och nu kan man gå på mitt snygga golv utan att behöva simma i kläder och läxor. Jag vattnade till och med blommorna! Det enda dåliga med att städa mitt rum är att det snabbt blir väldigt poppis. Då menar jag inte av människor. Nej, så fort kläderna och dammet försvinner invaderas rummet av katter med skitiga tassar (som klättrar överallt, river ner saker, öppnar dörrar, och käkar blommor) och hundar (som inte tvekar att hoppa upp i min säng eller rulla sig på mina mattor så att de blir superhåriga). Fast trots att de hjälper mig att stöka till måste jag erkänna att jag (nästan) alltid blir glad av att se en eller flera ullbollar när jag kommer in i rummet.
När jag städat och katter och hundar neutraliserat fräschheten lite var det dags att ta en långpromenad till Body Balancen. Till min stora glädje insåg jag att jag dragit en lite för hastig slutsats om att metreologerna ljugit, för det var strax under tio grader varmt och strålande sol ute. Det var så skönt och avslappnande att gå till Davids att jag bestämde mig för att göra det imorgon också om vädret var lika fint.
Resten av dagen förtjänar inte att nämnas, jag har blandat tv-tittande med ätande och har inte fått ett dugg mer gjort.
På tal om helt andra saker har min hjärna fastnat ovanligt hårt för en låt. Och det är ingen häftig låt som kommer och går, utan I'm Henery The Eight som tvingar mig att vissla ett speciellt stycke om och om... Det som är extra konstigt är att jag inte ens visste om att jag hade låten i huvudet förrän mamma började skratta och frågade varför jag visslade på Henery the eight hela tiden. Jag hatar att ha låtar i huvudet. Den enda gången jag inte har den i huvudet är när jag lyssnar på den. Och låtar på repeat är inte min grej (det är en av orsakerna till varför jag avskyr radio i alla former). Tänk om det fanns ett knep för att få bort en låt som sitter och retas i hjärnan.
Och på tal om musik så har jag kommit på att den vackraste meningen jag vet är Strawberry fields forever. Inte för att den betyder något speciellt för mig, eller för att det är starka ord i sig. Det låter bara så fint att höra... det går inte att förklara. Jag antar att det är lite samma sak som att man tycker att vissa namn låter finare än andra.
Får jag gissa att varenda varenda intresseklubb i heela världen har antecknat flitigt medan de läst det här?-.-
Är det dödsstraff på att gå och lägga sig klockan elva en lördag? Jag måste erkänna att jag är beredd att ta det för nu är jag sjukt trött, natti!
När jag skulle somna igår tog jag en sista titt på klockan och konstaterade att den var nästan exakt två. Det sista jag tänkte var att om sju timmar (vilket är idealtiden för mig att sova) är klockan tio, och det skulle vara sååå skönt att för en gångs skull vakna runt tio. Morgonen därpå tvärvaknade jag och kollade först ut (besvikelsen över att varenda metreolog haft tokfel när de förutspått tio plus och sol var stor) och sedan på klockan, den var tio, på sekunden. Läskigt tänkte jag, och gick upp. I köket stod nybuggt kaffe så jag gjorde iordning yoghurt med müsli och slog mig ner i soffan. Då fick jag syn på en ask med sjöfrukter och utan att ens fundera över saken satt jag där med kaffe müsli och massor av chokladsnäckor.
Efter en underbar frukost var det dags för en inte alltför underbar städförmiddag. Men rummet blev fint och nu kan man gå på mitt snygga golv utan att behöva simma i kläder och läxor. Jag vattnade till och med blommorna! Det enda dåliga med att städa mitt rum är att det snabbt blir väldigt poppis. Då menar jag inte av människor. Nej, så fort kläderna och dammet försvinner invaderas rummet av katter med skitiga tassar (som klättrar överallt, river ner saker, öppnar dörrar, och käkar blommor) och hundar (som inte tvekar att hoppa upp i min säng eller rulla sig på mina mattor så att de blir superhåriga). Fast trots att de hjälper mig att stöka till måste jag erkänna att jag (nästan) alltid blir glad av att se en eller flera ullbollar när jag kommer in i rummet.
När jag städat och katter och hundar neutraliserat fräschheten lite var det dags att ta en långpromenad till Body Balancen. Till min stora glädje insåg jag att jag dragit en lite för hastig slutsats om att metreologerna ljugit, för det var strax under tio grader varmt och strålande sol ute. Det var så skönt och avslappnande att gå till Davids att jag bestämde mig för att göra det imorgon också om vädret var lika fint.
Resten av dagen förtjänar inte att nämnas, jag har blandat tv-tittande med ätande och har inte fått ett dugg mer gjort.
På tal om helt andra saker har min hjärna fastnat ovanligt hårt för en låt. Och det är ingen häftig låt som kommer och går, utan I'm Henery The Eight som tvingar mig att vissla ett speciellt stycke om och om... Det som är extra konstigt är att jag inte ens visste om att jag hade låten i huvudet förrän mamma började skratta och frågade varför jag visslade på Henery the eight hela tiden. Jag hatar att ha låtar i huvudet. Den enda gången jag inte har den i huvudet är när jag lyssnar på den. Och låtar på repeat är inte min grej (det är en av orsakerna till varför jag avskyr radio i alla former). Tänk om det fanns ett knep för att få bort en låt som sitter och retas i hjärnan.
Och på tal om musik så har jag kommit på att den vackraste meningen jag vet är Strawberry fields forever. Inte för att den betyder något speciellt för mig, eller för att det är starka ord i sig. Det låter bara så fint att höra... det går inte att förklara. Jag antar att det är lite samma sak som att man tycker att vissa namn låter finare än andra.
Får jag gissa att varenda varenda intresseklubb i heela världen har antecknat flitigt medan de läst det här?-.-
Är det dödsstraff på att gå och lägga sig klockan elva en lördag? Jag måste erkänna att jag är beredd att ta det för nu är jag sjukt trött, natti!
Kommentarer
Trackback
