Sandra

Usch vilken dag! Jag var hur trött som helst imorse och gick därför inte upp förrän tio över sju. Alldeles för sent, då jag brukar cykla senast halv. Utan kaffe och stressad och ful slängde jag mig in i bilen. Alla barnen var verkligen skitjobbiga idag, och nu har alla börjat förlita sig på mig. Det innebär att de även går till mig med snoriga fingrar (vissa har dessutom en förmåga att ta på mig med dessa, vilket får mig att drabbas av panik inombords), blodiga sår eller när de är ledsna.
Jag har alltid uppskattat barns ärlighet och deras förmåga att säga vad de tycker; fram till idag. Jag hade lekt med barbies i nästan en halvtimma då ungjäveln... förlåt barnet utbrister "titta, du är lite tjock där" och pekar på mitt ben. Jag ville egentligen döda henne, och mig själv för att jag blivit en sån tjockis på senaste tiden, men höll minen och fortsatte leka. I ungefär fem minuter till då min huvudvräk satte igång på allvar. När det var dags att åka hem kunde jag knappt köra, ungefär varannan minut svartnade det framför ögonen och jag kunde inte röra nacken. När jag äntligen var hemma sökte jag sympati hos mamma innan jag slängde mig i sängen för en halvtimmas välbehövlig sömn. Nu är huvudvärken nästan borta, tack vare tabletter och vila. Men jag känner mig fortfarande smällfet och allmänt äcklig. Packat har jag inte heller gjort och klockan sex imorgon bitti bär det av till Arlanda. Det blir nog en riktigt slapp semester om vår familj överlever flyget. Mamma har bihåleinflammation, min syster har körtelfeber, pappa är löjligt flygrädd (han har funderat på och hotat med att avboka resan ett antal gånger). Jag ligger än så länge bäst till, bortsett från att det sista jag vill är att visa mig i bikini. När jag kommer hem är det slut på marmeladmackor till frukost, för en lång tid framöver.

Nej, nu ska jag släppa alla tjockistankar och andra tåkigheter för en vecka. Sånt får jag ta tag i när jag kommer hem.