Fuck this shit
Jag skulle söka på väder här i Scotch Plains, och fick upp två länkar till min blogg på google... så jag gick in och läste min egen blogg. Hur nördig får man bli liksom?
Då insåg jag en sak. Här sitter jag i USA, i ett fint hus, i en bra familj. Och är skitdepp. Allting känns skit idag, och igår, och dagen innan den osv osv. Det var när jag började läsa min blogg som jag insåg att jag hade ett liv, och en personlighet (jag vet inte riktigt om man kan kalla det humor egentligen, men jag fann åtminstone vissa saker hysteriskt roliga) i Karlskoga. Så kommer jag hit för ett once in a life time år, och det blir såhär.
Jag förstod att det skulle bli svårt. Men inte alls på det här sättet. Och jag har mig själv att skylla för mycket av det. Är bara så trött på att vara trött på allting. Hur konstigt det än låter, så blir jag glad över att läsa mina gamla blogginlägg. Att veta att jag är, eller åtminstone var, en levande människa, med ett liv. Haha. Ingenting är ju perfekt, och jag förväntade mig inte att det skulle vara så här heller. Men jag blev väldigt tagen av min förmåga att trycka ner mig själv. Att man får hjälp av tre djävular till värdbarn gör inte saken bättre. Ska skicka iväg ett mail till den förra au pairen, behöver lite tips nu.
Härmed ska jag inte hålla tillbaka med något, varken tårar, skratt eller frustration (okej, tar tillbaka frustrationen, annars kanske jag slutar i ett amerikanskt fängelse eller nåt, och det vore ju inte helt lyckat).
Har också insett att min blogg blivit torrare och torrare. Hela jag är en enda torrboll här. Bättre sent än aldrig heter det ju, så nu får jag göra som Malin skrev i brevet jag fick igår, greppa peppen. Det här håller ju inte. Imorse funderade jag faktiskt på hur man lägger upp ett tal om att man vill byta familj, alternativt åka hem. Snarare borde jag försöka hitta mig själv igen, och sluta bry mig så mycket om vad alla andra tycker om mig här.
Nog om allt. Haha. Ska skriva lite om Boston här eller på resedagboken snart också. Så håll ut kära vänner (och mina smygläsare; mamma och pappa), för nu jäklar ska jag greppa peppen, och livet.
Bye Bye allple pie, för att citera Bert, aka Ned på Engelska.
Då insåg jag en sak. Här sitter jag i USA, i ett fint hus, i en bra familj. Och är skitdepp. Allting känns skit idag, och igår, och dagen innan den osv osv. Det var när jag började läsa min blogg som jag insåg att jag hade ett liv, och en personlighet (jag vet inte riktigt om man kan kalla det humor egentligen, men jag fann åtminstone vissa saker hysteriskt roliga) i Karlskoga. Så kommer jag hit för ett once in a life time år, och det blir såhär.
Jag förstod att det skulle bli svårt. Men inte alls på det här sättet. Och jag har mig själv att skylla för mycket av det. Är bara så trött på att vara trött på allting. Hur konstigt det än låter, så blir jag glad över att läsa mina gamla blogginlägg. Att veta att jag är, eller åtminstone var, en levande människa, med ett liv. Haha. Ingenting är ju perfekt, och jag förväntade mig inte att det skulle vara så här heller. Men jag blev väldigt tagen av min förmåga att trycka ner mig själv. Att man får hjälp av tre djävular till värdbarn gör inte saken bättre. Ska skicka iväg ett mail till den förra au pairen, behöver lite tips nu.
Härmed ska jag inte hålla tillbaka med något, varken tårar, skratt eller frustration (okej, tar tillbaka frustrationen, annars kanske jag slutar i ett amerikanskt fängelse eller nåt, och det vore ju inte helt lyckat).
Har också insett att min blogg blivit torrare och torrare. Hela jag är en enda torrboll här. Bättre sent än aldrig heter det ju, så nu får jag göra som Malin skrev i brevet jag fick igår, greppa peppen. Det här håller ju inte. Imorse funderade jag faktiskt på hur man lägger upp ett tal om att man vill byta familj, alternativt åka hem. Snarare borde jag försöka hitta mig själv igen, och sluta bry mig så mycket om vad alla andra tycker om mig här.
Nog om allt. Haha. Ska skriva lite om Boston här eller på resedagboken snart också. Så håll ut kära vänner (och mina smygläsare; mamma och pappa), för nu jäklar ska jag greppa peppen, och livet.
Bye Bye allple pie, för att citera Bert, aka Ned på Engelska.
Kommentarer
Postat av: Anonym
sanda du ar underar glom aldrig de!! och stark som en oxe, du fixart..
hur var boston? jess ar darifran, min reskompis, coolt va. elelr ja hon ar inte fodd dar men har bott dar.
Postat av: lisa
oh honey, I feel for you over here...would that be a realistic opportunity/possibility, btw, to change the family then? maybe this wasn't such a bad thought in your little smart head...:)
kramar
Postat av: jossan
ooh sandrus bananus fillianus! (inte anus som i anus men du vet HAHA) kom igen nuuu!! det ar april, var, snart sommar sen HOST och sa vips e du i kga igen. ja vet precis va du menar, vi hade fan kul. varfor insag vi inte det da? men nu e vi dar vi ar, kom igen snygging :)
Trackback