Sandra

Jag hade mer eller mindre lovat mig själv att inte skriva ett sånt här inlägg. Ytterligare ett sånt här inlägg rättare sagt. Nåt i mig gör det ändå.

Fyfan för det här, ibland. Oftast. Vet inte vad det är. Men snart får det fan vara nog. Jag kan liksom inte släppa på spärrarna och slappna av. Känner mig så jävla värdelös. Barnen är monster också. Det värsta är att jag vet att det förmodligen är på grund av mig. Deras förra au pair älskade dem, och deras nanny trivdes apbra. I och med att jag vet det sätter jag ännu mer press på mig själv. Och när jag märker att jag gör det hatar jag mig själv ännu mer. Är så frustrerad att jag snart klappar ihop.

Vill inte hem, trots att det nog låter så. Jag älskar att vara i usa. Tanken på att jag ska må såhär, gör det ändå väldigt frestande att sätta mig på nästa plan hem.

Ensamheten är jobbig också. Det finns folk att ringa, men ingenting duger åt mig. Återigen blir jag arg på mig själv. Jag vet redan att mina vänner är de bästa som finns, men man kan ju i alla fall försöka att hitta lite folk man trivs med här. Får väl se om jag fått några såna vänner. Det känns verkligen inte hopplöst, för jag har träffat ett par bra människor. Men man ska ju gå ihop också.

Nu börjar alla kalorier att sätta sig också, vilket inte gör någonting bättre. Den här veckan har jag dock tagot tag i mig själv rätt ordentligt. Så det borde kunna vara borta om en månad eller två. Det måste vara borta då, för jag ska ju till Florida. Herregud, hur fan ska jag orka med mig själv, och barnen i två månader till...

Haha, förmodligen mitt onödigaste inlägg hittills. Hoppas att jag inte förstörde någons dag>.<

Saknar er alla där hemma sjukt mycket! Det finns inga bättre än er;D