Homesick
Shit, vad är det med mig? Blödig som aldrig förr, och helt utan anledning också. Fast nu har jag börjat få lite hemlängtan också, vilket inte gör saken bättre. Inte så att jag tänker på det hela tiden. Och när jag tänker på det, så vill jag inte tillbaka till Karlskoga än på ett tag. Men när jag ser någon gå ut med sin hund, eller ser en katt springa över gatan, gör det fruktansvärt ont i mig. Jag är född i en familj med djur, och har aldrig varit utan djur i mer än två veckor. Det är förresten två veckor sedan jag kom hem, en halv månad sedan! Sjukt vad fort det gått, och snart kommer den här dagen, och en här veckan att vara slut.
Jag vet att jag kommer att bli mer och mer hemsjuk nu ett tag framöver, så det är väl lika bra att vänja sig. Ska se till att träffa lite folk som jag kan prata med om allting som händer här, och försöka bli frisk.
Tänkte att jag skulle ringa hem idag, men jag får nog strunta i det. Väntar på att rösten ska komma tillbaka, och att jag ska bli mindre ledsen.
Nu ska jag vila i en halvtimma, innan det är dags att ta tag i tvätten och allt det där. Ikväll ska jag och barnen skjutsa Pea till Westfields tågstation, och sen är jag ensam! Ska faktiskt bli skönt att få barnen för sig själv, men jäkligt läskigt också. Nu har jag ingen att rådfråga om allt jag kan tänka på, eller någon som hjälper till med barnen.
Om två veckor kan jag besluta om jag ska åka hem, enligt föreningen. För det är först då man har en aning om hur man verkligen känner. Känns bra att jag har två ytterligare veckor på mig att skärpa till mig, haha. Inte för att jag har några direkta tankar på om jag ska åka hem, men funderingar som om det verkligen är det här jag vill osv har slagit mig mer än en gång. Har i och för sig hört att de flesta tänker så ibland, och hittills har jag följt varenda punkt de tagit upp som helt normala. Förrutom det där med att man kan tappa rösten, men det får jag väl se till att de lägger till....
Jag vet att jag kommer att bli mer och mer hemsjuk nu ett tag framöver, så det är väl lika bra att vänja sig. Ska se till att träffa lite folk som jag kan prata med om allting som händer här, och försöka bli frisk.
Tänkte att jag skulle ringa hem idag, men jag får nog strunta i det. Väntar på att rösten ska komma tillbaka, och att jag ska bli mindre ledsen.
Nu ska jag vila i en halvtimma, innan det är dags att ta tag i tvätten och allt det där. Ikväll ska jag och barnen skjutsa Pea till Westfields tågstation, och sen är jag ensam! Ska faktiskt bli skönt att få barnen för sig själv, men jäkligt läskigt också. Nu har jag ingen att rådfråga om allt jag kan tänka på, eller någon som hjälper till med barnen.
Om två veckor kan jag besluta om jag ska åka hem, enligt föreningen. För det är först då man har en aning om hur man verkligen känner. Känns bra att jag har två ytterligare veckor på mig att skärpa till mig, haha. Inte för att jag har några direkta tankar på om jag ska åka hem, men funderingar som om det verkligen är det här jag vill osv har slagit mig mer än en gång. Har i och för sig hört att de flesta tänker så ibland, och hittills har jag följt varenda punkt de tagit upp som helt normala. Förrutom det där med att man kan tappa rösten, men det får jag väl se till att de lägger till....
Kommentarer
Trackback