Sandra

Dåliga dåliga kväll! Imorse gick allting jättebra, barnen var söta och jag gjorde inte bort mig totalt. Jag är en levande berg-och-dalbana just nu. Helst av allt skulle jag vilja vara hemma, krama alla sötisar där hemma, gosa med alla katter och hundar, prata svenska och slippa ha tre liv på mina axlar. Allting kommer att bli bättre det vet jag, och det är egentligen mitt eget fel alltihopa. Men det känns ändå bajs just nu. Finns ingen jag kan ringa just nu heller, eftersom klockan är halv tre hemma... blä.

Första halvan av dagen går jättebra, fram till att tvillingarna ska hämtas och fram till jag går in i mitt rum på kvällen är allting fel. Prestationsångest, ilska, glädje, krav, stress och nya intryck är ingen bra kombination.
Det konstigaste är att jag inte tror att det är hemlängtan. Jag längtar liksom till jag blivit mer som en i familjen och till barnen gillar mig och jag går på rutin istället på förvirring. En kaffe på starbucks vore inte helt fel att börja dagen med heller. Och det vore inte helt fel att sluta dagen med att känna sig nöjd och bekväm istället för ledsen och värdelös.

Nu låter det som om det är jättesynd om mig och som om ingen bryr sig. Så är det inte alls. Pea, deras gamla au pair, är världens bästa, och både Peter och Samanta bryr sig. Men det är ändå sjukt svårt att veta hur jag ska bete mig...

Måste åka in till NY snart också. Nästa helg förhoppningsvis. Den här helgen ska jag använda åt att lära känna familjen bättre, att komma barnen närmare och att kanske få en ny vän. Det är sjukt ensamt här, även om jag alltid kan prata med någon. Känns inte så bara.

Jag saknar er i bitar alla vänner, min familj och alla djuren! Det kommer aldrig att finnas några bättre människor (eller djur, haha) än er<3