Sandra

Två veckor kan gå väldigt fort. Det känns som om det var igår Kristin kom. Nu har hon åkt tillbaka till Sverige, jag har packat upp resväskan, och tänkt en massa.

Allting känns jättekonstigt. Det känns som om det är jättesnart jag åker, fast det är ändå två och en halv månad kvar. Ännu märkligare var det att stå på flygplatsen och se Kristin checka in och vara påväg till Stockholm. Jag skulle gärna åkt jag också. Samtidigt så vet jag inte vad jag ska göra utan det här.

Det har i alla fall varit två jättebra veckor, och nu ska jag och Kristin banta. Vi har förstås hunnit med massor, både i NY och i Kalifornien. Mest har vi dock hunnit med att äta. Jag ska fan inte komma hem och vara större än när jag åkte.
   Min födelsedag blev lite stressig kan man säga. Jobbade på dagen, och på kvällen blev det lite tårta och sådär. Fick massa fina saker av familjen. Kristin och jag var dock tvugna att packa och vila lite inför en annan födelsedagspresent, Kalifornien. Klockan aldeles för tidigt åkte vi till flygplatsen för att flyga nio jävla timmar till San Francisco. Hotellet och staden var underbar, trots att vi inte gjorde så mycket. Dagen därpå gjorde vi en guidad tur genom hela staden, åt (förstås)
 på kvällen och gick och lade oss.

Gick upp tidigt för dagen därpå var det dags att bege sig till L.A, via BUSS! Aldrig mer säger jag. Nio timmar på en skitäcklig buss med världens jobbigaste människor, inklusive de två idioter som fällde ner sina säten skitlångt. L.A var heller inget att ha. Påminde skrämmande mycket om Gambia. Hollywood Boulevard var det största skämtet på hela resan. Våra förhoppningar på att vi faktiskt skulle få se något fint i L.A var inte jättestora. Åkte dock till Santa Monica beach nästa dag, och vi ville aldrig åka därifrån. Jag lovat att jag ska lägga in bilder senare. Det tråkiga med underbara ställen är att de aldrig går att fånga på bild. Vi åt hur som helst en skitgod middag på en Italiensk restaurang i downtown Santa Monica innan vi motvilligt åkte tillbaka till Hollywood och vårt halvsunkiga hotell.
   Självklart var det dags att åka buss dagen efter det. Las Vegas låg visserligen bara sex timmar bort, istället för nio, men det var självklart inte världens roligaste timmar. Las Vegas var som ett stort, rent och häftigare Times Square, casinona var löjligt påkostade, och folket som var där var som tagna från ett dansställe för medelålders män och kvinnor i en  Svensk, eller i det här fallet Amerikansk småstad.
   En av dagarna åkte vi till Grand Canyon. Ännu en lång bussresa (tolv timmar rättare sagt, USA är rättså stort...) senare var vi framme. Jag ljuger inte när jag säger att det var en av de coolaste sakerna jag sett i mitt liv. Så tyst, så häftigt. Dit ska jag tillbaka, och jag ska gå omkring i canyon i minst en dag!

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag ätit för ett år, åkt buss för ett år, haft skitkul, fått ett nytt namn; Kurt Cobain (lång historia, ni får vänta med hela den till jag kommer hem) och fått ännu mera reslust. Känner dock att min nästa resa, den till Sverige, kommer bli den bästa hittills.

Nu har jag egentligen tusen saker att göra, men klockan ringer tidigt imorgon, så jag får ta resten av det imorgon. Har alldeles för många tankar i huvudet efter veckorna som gått att jag blir trött bara av tanken på att tänka.

Tack förresten alla som skickade kort, mail och tankar på min födelsedag! Ni vet inte hur mycket det betyder här borta.


Åtta veckor var det, HALLELUJAH!

<3