Brooklyn
Tillbaka i Jersey... Det finns verkligen inte mycket (jo, det gör det, jag överdriver bara, som vanligt) som är tråkigare än att en lördagskväll bege sig hem efter en dag i NY. Dessutom måste jag knuffa mig igenom hela jävla times square (Manhattans jobbigaste, mest irreterande, ocharmiga och plågsammaste ställe) för att komma till Port Authority och vänta på bussen med en massa knäppisar. Tack och lov för bärbar musik och godis säger jag bara.
Har sett Brooklyn för första gången också. Jag och Alicia möttes upp inne i stan tillslut. Självklart lyckades jag missa bussen, och kön in till Lincoln Tunnel var tusen mil lång så det tog två timmar att åka in. Vi åkte ner till east village och gick omkring där och mot soho. Sen tyckte vi det var dags att åka tillbaka och tog oss till subwayen och ställde oss på sidan det stor "uptown & Queens" på. Plättlätt och plätträtt tänkte vi och hoppade på första bästa tåget. Efter ett par stopp tyckte vi att det var lite väl tomt för att vara ett tåg som går emot 42:a gatan, dessutom hade ingen av oss hört några nummer (ni vet, 14:th street, 34:th street osv) vid stoppen. Så vi började inse att vi inte alls var påväg uppåt. Vi klev av på nästa stopp och kollade på subwaykartan. Till vår förtjusning insåg vi att vi var MITT i Brooklyn. Ingen av oss har varit där tidigare, så vi tänke passa på att gå runt lite. Vi klev upp till marknivå och vände på ungefär 10 sekunder. Brooklyn ska visserligen inte vara så farligt på dagtid. Men klockan började bli mycket och vi hade ingen lust att bli kvar där. Nu ska jag i alla fall gå och säga till alla att jag varit i Brooklyn. Resten av sanningen kan jag ju hålla på så länge det går.
Nu är jag alltså hemma i Scotch Plains, när jag skulle kunna sitta och käka en skitgod middag nere i downtown, eller vara på någon skitcool klubb och ha kul. Istället sitter jag här, i staden som inte har en enda klädaffär, eller ett enda café. Men jag har världens bästa familj, och har haft världens bästa år (bortsett från de första veckorna samt ett par dagar de första månaderna), så jag ska knappast klaga.
För att fortsätta se den mörka sidan av livet, kan jag tillägga att husets hjärta, tvättmaskinen, pajade idag. Så nu är det smått panik i huset. För er som inte vet så är mitt jobb att passa galna barn samt att tvätta. Jag förstår inte hur det är möjligt (mamma och pappa, ni ska vara väldigt tysta nu, det är skillnad på killar och tjejer) att fylla tvättkorgarna så snabbt. Vad som händer nu är oklart, ska barnen tvingas ha samma pyamas i ytterligare en dag?! En sak är dock väldigt klar, jag kommer ha ett berg att ta mig an när den nya tvättmaskinen anländer, oavsett hur mycket hjälp jag får.
Ska gå och lägga mig nu. Sanningen är nog ändå den att risken för att jag hade somnat med ansiktet i maten, eller nickat till på dansgolvet, hade varit stor. Det känns som om jag varit på hultsfredsfestivalen nästan, skitig och trött.
Natti Natti
Har sett Brooklyn för första gången också. Jag och Alicia möttes upp inne i stan tillslut. Självklart lyckades jag missa bussen, och kön in till Lincoln Tunnel var tusen mil lång så det tog två timmar att åka in. Vi åkte ner till east village och gick omkring där och mot soho. Sen tyckte vi det var dags att åka tillbaka och tog oss till subwayen och ställde oss på sidan det stor "uptown & Queens" på. Plättlätt och plätträtt tänkte vi och hoppade på första bästa tåget. Efter ett par stopp tyckte vi att det var lite väl tomt för att vara ett tåg som går emot 42:a gatan, dessutom hade ingen av oss hört några nummer (ni vet, 14:th street, 34:th street osv) vid stoppen. Så vi började inse att vi inte alls var påväg uppåt. Vi klev av på nästa stopp och kollade på subwaykartan. Till vår förtjusning insåg vi att vi var MITT i Brooklyn. Ingen av oss har varit där tidigare, så vi tänke passa på att gå runt lite. Vi klev upp till marknivå och vände på ungefär 10 sekunder. Brooklyn ska visserligen inte vara så farligt på dagtid. Men klockan började bli mycket och vi hade ingen lust att bli kvar där. Nu ska jag i alla fall gå och säga till alla att jag varit i Brooklyn. Resten av sanningen kan jag ju hålla på så länge det går.
Nu är jag alltså hemma i Scotch Plains, när jag skulle kunna sitta och käka en skitgod middag nere i downtown, eller vara på någon skitcool klubb och ha kul. Istället sitter jag här, i staden som inte har en enda klädaffär, eller ett enda café. Men jag har världens bästa familj, och har haft världens bästa år (bortsett från de första veckorna samt ett par dagar de första månaderna), så jag ska knappast klaga.
För att fortsätta se den mörka sidan av livet, kan jag tillägga att husets hjärta, tvättmaskinen, pajade idag. Så nu är det smått panik i huset. För er som inte vet så är mitt jobb att passa galna barn samt att tvätta. Jag förstår inte hur det är möjligt (mamma och pappa, ni ska vara väldigt tysta nu, det är skillnad på killar och tjejer) att fylla tvättkorgarna så snabbt. Vad som händer nu är oklart, ska barnen tvingas ha samma pyamas i ytterligare en dag?! En sak är dock väldigt klar, jag kommer ha ett berg att ta mig an när den nya tvättmaskinen anländer, oavsett hur mycket hjälp jag får.
Ska gå och lägga mig nu. Sanningen är nog ändå den att risken för att jag hade somnat med ansiktet i maten, eller nickat till på dansgolvet, hade varit stor. Det känns som om jag varit på hultsfredsfestivalen nästan, skitig och trött.
Natti Natti
Kommentarer
Trackback