Sandra

Idag fick jag sparken. Inte så som det låter, men jag fick en spark. Ingen hård sådan, men ändå. Max var påväg att sätta på tv-spelet. Då såg jag rött och sa förstås nej, inte före maten eller läxorna. Han började med att gallskrika så att mina (och förmodligen även Nicky och Alex) trumhinnor var nära på att spricka. Sedan gav han mig en liten spark. Och så slapp han fundera på om han skulle spela tv-spel eller inte. Var väldigt chockad, men han ser mig mer som en syster än som en nanny. Han glömde dock bort att jag, till skillnaden från en vanlig syster, sitter på lite mer makt. Även om han inte var det minsta bråkig resten av dagen, så kändes det så himla skönt att kunna säga vad som helst till honom, och att han vet att han måste göra som jag säger. Barn är ju dessutom knappast långsinta, så han hatade mig i ungefär fem sekunder innan allt var över.
 

Är typ frisk också. Har bara hostat lite och varit lite tröttare än vanligt. Ingen katastrof alltså.

På tal om katastrof. Jag har insett att om jag inte vill ha löständer och stroke lagom till min hemresa, så får jag nog ta och tänka om när det gäller mat. Eller "mat" rättare sagt. Socker och fett är väl inte direkt mat, då mat borde vara sånt man måste äta för att överleva. Så jag åkte och köpte nöd-bars, soyjoy heter dem. Inget socker, inget fett och de smakar helt okej. Ikväll höll det dock på att gå riktigt illa. Barnen skulle ha efterrätt och de ville förstås ha chocolate chip cookies, hemgjorda=svingoda. Jag ville också ha efterätt, jag hade ju faktiskt också gjort mina uppgifter samt ätit upp all maten. I sista sekunden kom jag dock på att jag kunde göra mig något annat, nyttigare, nämligen fruktsallad. När jag började skiva upp frukterna fick jag ännu en snilleblixt; VANILJSÅSEN! Mamma och pappa skickade vaniljsås till rebarberpaj. Jag bakade en paj med Carina i juli, sedan dess har pulvret mest stått och tagit plats i skåpet. Men så idag så räddade den mig (visst är det socker och kalorier i den, men frukt med vaniljsås är ju ändå femtielva gånger nyttigare är kakor) från återfall nummer 1057089893020. Självdiciplin? Jag? Ehm, nejva...

Annars går det som vanligt. Jag har nedräkning till hemresa och till Kristins besök, samt fascineras av hur tiden kan gå så himla fort och så himla långsamt på samma gång. Två nya saker har dock hänt; Jag har fått ett mail om att jag kommer få flyginfo på posten snart, vilket innebär att jag och familjen snart måste bestämma oss för vilken dag jag ska få fara hem. Ska bli så jäkla skönt att kunna sätta ett datum på kalendern, att liksom veta när jag är hemma igen.
Den andra saken som har hänt är att jag är mer förvirrad än någonsin. Jag vet inte var jag vill bo (allt jag vet är att jag inte vill bo i Karlskoga), Luleå? Stockholm? Göteborg? Karlstad? Umeå? Skellefteå? Uppsala? Jag vet inte vad jag vill bli. Lärare? Ekonom? Redovisningsekonom? Hippie? Naturnörd?
  Vet inte om jag verkligen har lust att börja plugga nu, samtidigt som jag vet att jag inte vill vara 28 år innan jag får mitt första riktiga jobb. Men det finns så jäkla mycket jag vill se och göra innan jag blir för gammal, och jag skulle nog hinna med mycket av det under ett år. Har dock bara två stora problem, pengar och motivation. Om jag väl börjar resa, kommer jag någonsin att vilja tillbaka till skolan? Isåfall, vadfan har jag kastat ut all tid till VG:n och MVG:n för?

Tänk om jag kunde vakna imorgon och bara ha det. Eller få värsta drömmen om min framtid.

Nu blir det mer tv-tittande och mindre tänkande. Kommer ju ingne vart i alla fall.

Godnatt!