Sandra

Nu skriver jag mitt sista inlägg på Amerikansk mark. Snart bär det av till lagomland. Jag är i chock, eller i förnekelse, något i den stilen i alla fall. Det känns helt absurt att jag ska hem. I över 400 dagar har jag drömt om den dagen då jag ska få sätta mig på planet mot Sverige. Nu är den här och jag vet ingenting. Allt jag vet är att jag kommer att vara trött (jag kommer sova kanske en timma inatt, min hjärna går på högvarv nu) och att jag kommer att vara glad över att vara hemma.

Jag hoppas att jag kommer att förstå på riktigt imorgon. Eller åtminstone så nära på riktigt som man kan komma. Idag fikade jag med brassarna för sista gången. Förmodligen var det sista gången någonsin som jag såg dem. Kanske ser jag Amanda igen, med tanke på att hon ska till Irland. Men jag vet inte, jag har ju så många länder att besöka nu, och inga pengar alls.

Idag slog det mig; jag har med stor säkerhet övervikt i båda väskorna, trots att jag skickat två paket hem för sammanlagt 180 dollar. Om jag har övervikt i båda väskorna, och om mina tårfyllda ögon inte kan skona mig, så behöver jag klämma up 300 dollar till. Då kan jag lika gärna gräva min grav där och då. Betala kommer jag dock att göra oavsett. Det finns saker i de där resväskorna som är prislösa, ovärdeliga, ja ni fattar.

Oj vad konstigt det känns. Från och med imorgon ska jag prata svenska hela tiden. Hämta posten på andra sidan vägen. Tanka bilen själv. Sluta handla på kort. Sluta handla överhuvudtaget. Börja käka nyttigt. Köra bil (helst inte, men det kommer att inträffa) utan automatväxel. Vara stor nog att köpa egen alkohol. Kunna gå promenader med mina hundar, och busa med mina katter. Leva livet sex timmar framåt i tiden. Börja skriva min blogg på engelska också (krav från familjen). Behöva skaffa ett "riktigt" jobb. Börja dricka kranvatten igen. Slippa betala momspålägg och dricks på varenda summa.

Ja, det är alltså en hel del förändringar, stora, små, bra och dåliga, som väntar. Det knäppaste av allt, är att jag är nervös. Lite bara, men jag är nervös. För vad? Jag ska inte göra något jag inte gjort tidigare, eller träffa någon jag inte träffat tidigare. Allt jag ska göra är att få åka tillbaka till det land jag (än så länge) tycker bäst om, och få träffa alla jag gillar bäst. Märkligt. Allting är märkligt just nu.

Trodde att jag skulle vara helt förstörd vid det här laget, men jag antar att jag antinger bygger upp mig till morgondagen, eller helt enkelt inte är speciellt ledsen över att åka hem. Vi får väl se.

På tal om att se, nu ska jag se Tropic Thunder. Sen ska jag försöka att sova.

Vi ses snart!
<3