Sandra

Det är helt otroligt hur händelsefattiga vissa lördagar kan vara här. Inte för att det gör mig det minsta längre. Nästan ingenting spelar någon större roll här längre. Jag är tacksam och glad över att ha möjligheten att se Seattle, och tillbringa mina allra sista dagar i enligt min mitt tycke det här landets (av de få jag sett alltså)

Idag väntade något på mig, som jag aldrig trodde jag skulle få se. Det stora, tunga blåa paketet som fick mig att skrika till av lycka/förvåning, och nästan missa bussen in till stan. Jag var faktiskt helt säkert på att mammas knäck hade fastnat i tullen här i USA, och blivit taget för att vara annan slags kola. Antar att pokemonkorten och lucia bilderna på mig och min syster fick tullen att skicka allting vidare hit. Bättre sent än aldrig heter det ju, och det är sant. Chokladkalendrar, knäck och julmusik känns kanske inte jätteaktuellt, men det behöver ju inte betyda att det är mindre uppskattat.

Gladare än innan, och med en svensk Cosmopolitan, som inte tas upp av 70% reklam, gick jag mot bussen. Åkte in med planen att möta upp brasse-Karina, men hon kände sig trött eftersom hon åkte in aptidigt, och jag kom in apsent. Det är väldigt, väldigt svårt att känna sig ensam i NY (speciellt en lördag), så jag åkte downtown och gick omkring en stund. Sedan blev jag megakissnödig och bestämde mig för att åka till busstationen, gå på toaletten, och sedan åka hem.

När jag kom hem bestämde jag mig för att börja packa ner lite saker i en av resväskorna. Olga, familjens nya au pair kommer ju nästa vecka, så då blir jag förflyttad till Max rum och hon får mitt gamla.
   Kanske var det sentimentaliteten som hjälpte till, för helt plötsligt mindes jag nästan hela min höstlista i huvudet. Hade en gång i tiden en höstskiva som jag brände för att spela en tekväll. Spelade skivan, som enligt mig var och är den bästa höstskivan som funnits. Efter den gången har jag aldrig sett skymten av skivan, eller ens fodralet till den. Kanske var den så bra att den gick upp i rök, eller blev stulen av någon högre makt som tyckte sig vara mer värd skivan?
Måste förstås dokumentera händelsen, och skriva ner låtarna någon stans där jag inte kommer att tappa bort den.

För övrigt ligger halva mitt rum ihopknövlat i en resväska. Halva mitt liv här borta. Känns sjukt skumt, sentimentalt. Ändå känns det inte speciellt sorgligt längre. Det är ett nytt år, jag har varit här i ett år, och jag känner inte att jag vill spendera det här året i USA. Ett år på raken här är nog för mig. Har mer och mer börjat inse att det kommer bli omöjligt att acceptera det faktum att jag inte kommer att kunna ta bussen in till NY, som jag brukar ta bussen in till Örebro hemma. New York finns ju trots allt kvar, och när jag blir multimiljonär så ska jag köpa mig en lägenhet där. Sådetså.

Konstigast av allting är ändå att jag är hemma och fem veckor. Hemma i mitt rum, där allting är som vanligt (plus tre resväskor fulla med saker), i Karlskoga där allting är som vanligt, hos mamma och pappa som är som vanligt. Vissa saker ska inte förändras, de ska liksom finnas där och kännas som hemma, och inge trygghet. Jag har visserligen inte någon större aning om vad jag ska göra när jag kommer hem, bortsett från att bli av med mina USA-kilon. Men jag kommer att komma hem, hem hem, inte "hem", och det känns skitbra!

Jossan: Du är helt övertygad om att jag kommer följa med dig, Ann och Elle på hultan va? Jag tror inte att jag har lovat det, men vafan. Att skaffa en biljett dit kan ju vara ett av mina nyårslöften liksom. Fan vad kul vi kommer ha<3

Lisa: Jag är jättejättejätteledsen för att jag är så seg att skicka ditt brev/paket. Det kommer snart!

Mamma & pappa: Ni behöver alltså inte oroa er längre. Paketet är framme och alla var helt lyriska.

Nej nu ska jag tvätta ansikte och borsta tänder och sedan blir det tv-tittande.

<3