Sandra

Så var mitt liv som au pair över. För alltid är jag övertygad om. Blev en perfekt sista dag. Barnen var skitjobbiga, lyssnade ingenting, bråkade och slog varandra blåa. Jag kommer att sakna massor, men aldrig det. Var väldigt nära på att bara stänga in mig på rummet och låtsas som om klockan redan var sju och det var dags att ge upp. Trots känslan, så tog jag ett djupt andetag, och försökte se slutet. Så kom det också, slutet alltså. Jag är så fruktansvärt trött, så imorgon ska jag sova ut.

Måste bara komma på vad jag ska göra med mig själv fram till det är dags att åka till Seattle. Självklart ska jag packs och sånt där. Dessutom måste jag helt klart börja få ordning i min oordning. Nu är inte bara min iPod borta, utan även en av mina adidaströjor. Jag kan inte förstå vad som hänt med mig nu.
Ska iväg till posten med två tunga lådor. Vet dock inte om jag borde riva upp dem igen, bara för att dubbelkolla och se om iPoden ligger där. Kan verkligen inte släppa det faktum att jag tappat bort en jävla iPod, och nu också en tröja...

Nu börjar tröttheten ta över min vilja, dags att ge upp och låta hjärnan vila.

Jusdet, innan jag glömmer, och bara för att förtydliga vilken röra jag blivit; idag fixade jag mig själv ett jack i huvudet, precis i benan. Skulle slänga upp huvudet efter att ha fönat håret. Det var dock något ivägen, en glaskant av ett skåp. Inte det mysigaste att smälla huvudet i om jag säger så. Höll på att kräkas när jag kände hur jacket gick in i huvudet, trots att det inte alls blödde mycket.

Undrar vad som händer imorgon... stay tuned...

<3