Common People
Back in da woods... Efter fyra veckor av frihet. Total frihet. En hel månad utan måsten, krav, alarm tidigt på morgonen, tvätt, osv osv. Jag skulle kunna fortsätta i evigheter, men det gör mig inte speciellt glad, eftersom det är över nu. För den här gången i alla fall.
Resan började med en vecka hos finaste Pelosis i USA. Där var det redan sommar och jag var glad över att få en vecka till att förbereda mig mentalt på tre veckor av stek i Thailand. Andra saker jag gjorde var att hänga med mina älskade kids, gå på klubbar och barer helt lagligt, äta god påskmiddag, gå på bio, vara i NY och få in en heldag längst kusten. Jag bestämde mig redan första dagen för att sömn är överskattat, och tack vare den bojkotten hann jag göra det mesta av vad jag ville och träffa alla jag saknat. En vecka kändes ändå på tok för kort och jag var som vanlig inte alls glad över att behöva säga hejdå en gång till.
Sen var det dags att sätta sig på planet hem, packa lite, sova lite och sedan iväg till Arlanda igen. Jag och mina två roomiesar var lagom peppade för tre veckors backpackande. Det gjorde vi jävligt bra om jag får säga det själv. Stekte på kritvita stränder (lite för mycket... resultatet för min egen del var solsting deluxe en kväll och tusen miljarder äckliga vattenblåsor och en följande vecka i skugga. så kan det gå när ignorerar det där med vad att vara svensk kan innebära), badade i glasklart vatten, festade och tokdansade i sanden på Koh Phangan, åt massa god mat, fick doser av trevliga och en och annan mindre trevlig thailändare/thailändska, och vara med om både en och tre sjuka saker.
Nu sitter jag här och ser tillbaka och blir varm och fnissig. Thailand var underbart, trots att det var på gränsen till ungstemperaturer emellanåt. Vi ville inget annat än att vulkanen på Island skulle kasta ur sig lite mer så att vi kunde stanna åtminstone en vecka till.
Trots allt så kändes det rätt fint att få ta ett glas kranvatten, ett andetag svensk luft, och se knoppar och tussilago istället för snö. Jag gillar Sverige faktiskt. Det är bara väldigt, vääääldigt skönt att få komma härifrån ibland.
Sitter ändå med den fetaste söndagsångesten någonsin (på en lördag... jag vågar inte ens tänka på hur det blir imorgon) och vill inget annat än att resa och vara fri igen. Men nästa gång jag reser vill jag INTE ha med mig en äcklig kackerlacka hem. Mammas reaktion när hon upptäckte den var dock ovärdelig, allting ont för något gott med sig. Nu går mamma och är lagom nojig över var den kan ha lagt sina ägg. Det lär märkas...
För att inte gå och göra något dumt av min söndagsångest försöker jag se framåt. Till en måndag som är början på något bra. Kanske inte Thailand-bra, men vardagsliv-i-Oslo-bra. Massa träning, nyttig mat, 17 maj, stek i Nydalen, grill och häng på balkongen, full moon party- Putte Edition i sommar, häng med alla älskade och saknade vänner, och skräckblandad längtan efter att med största sannolikhet flytta upp till Luleå när den bästa sommaren hittills (det kommer bli så, jag bara vet det) är över.
Nu ska jag ta och kasta mig i min underbara säng, med underbara kuddar och lakan som luktar nytvättat. Det känns faktiskt bra att vara hemma. Thailand finns kvar, och fotoalbumet därifrån är inte att leka med.
Resan började med en vecka hos finaste Pelosis i USA. Där var det redan sommar och jag var glad över att få en vecka till att förbereda mig mentalt på tre veckor av stek i Thailand. Andra saker jag gjorde var att hänga med mina älskade kids, gå på klubbar och barer helt lagligt, äta god påskmiddag, gå på bio, vara i NY och få in en heldag längst kusten. Jag bestämde mig redan första dagen för att sömn är överskattat, och tack vare den bojkotten hann jag göra det mesta av vad jag ville och träffa alla jag saknat. En vecka kändes ändå på tok för kort och jag var som vanlig inte alls glad över att behöva säga hejdå en gång till.
Sen var det dags att sätta sig på planet hem, packa lite, sova lite och sedan iväg till Arlanda igen. Jag och mina två roomiesar var lagom peppade för tre veckors backpackande. Det gjorde vi jävligt bra om jag får säga det själv. Stekte på kritvita stränder (lite för mycket... resultatet för min egen del var solsting deluxe en kväll och tusen miljarder äckliga vattenblåsor och en följande vecka i skugga. så kan det gå när ignorerar det där med vad att vara svensk kan innebära), badade i glasklart vatten, festade och tokdansade i sanden på Koh Phangan, åt massa god mat, fick doser av trevliga och en och annan mindre trevlig thailändare/thailändska, och vara med om både en och tre sjuka saker.
Nu sitter jag här och ser tillbaka och blir varm och fnissig. Thailand var underbart, trots att det var på gränsen till ungstemperaturer emellanåt. Vi ville inget annat än att vulkanen på Island skulle kasta ur sig lite mer så att vi kunde stanna åtminstone en vecka till.
Trots allt så kändes det rätt fint att få ta ett glas kranvatten, ett andetag svensk luft, och se knoppar och tussilago istället för snö. Jag gillar Sverige faktiskt. Det är bara väldigt, vääääldigt skönt att få komma härifrån ibland.
Sitter ändå med den fetaste söndagsångesten någonsin (på en lördag... jag vågar inte ens tänka på hur det blir imorgon) och vill inget annat än att resa och vara fri igen. Men nästa gång jag reser vill jag INTE ha med mig en äcklig kackerlacka hem. Mammas reaktion när hon upptäckte den var dock ovärdelig, allting ont för något gott med sig. Nu går mamma och är lagom nojig över var den kan ha lagt sina ägg. Det lär märkas...
För att inte gå och göra något dumt av min söndagsångest försöker jag se framåt. Till en måndag som är början på något bra. Kanske inte Thailand-bra, men vardagsliv-i-Oslo-bra. Massa träning, nyttig mat, 17 maj, stek i Nydalen, grill och häng på balkongen, full moon party- Putte Edition i sommar, häng med alla älskade och saknade vänner, och skräckblandad längtan efter att med största sannolikhet flytta upp till Luleå när den bästa sommaren hittills (det kommer bli så, jag bara vet det) är över.
Nu ska jag ta och kasta mig i min underbara säng, med underbara kuddar och lakan som luktar nytvättat. Det känns faktiskt bra att vara hemma. Thailand finns kvar, och fotoalbumet därifrån är inte att leka med.
Kommentarer
Trackback