Sandra

Så var jag tillbaka efter ett par skitroliga dagar i Seattle, och ett par mindre roliga dagar i NY. Är jättetrött nu, så jag tänker inte lägga in några bilder, eller berätta överdrivet mycket om någonting.

Träffade i alla fall sjukt mycket roligt folk i Seattle. Till exemel så träffade jag Sarah som var från Australien, och en tjej från Korea som tyckte jag hade jättefina blåa (sedan när?) ögon och ville veta om min mamma, syster och bror också var så vackra och smarta. Konstig tjej. Det var en av mina rumskamrater på vandrarhemmet. Den andra var en kvinna på 50+ från Alaska. Hon var i Seattle och sålde tvålar på någon marknad, och trodde att jag var en dröm när jag kom in. Hon förklarade att hon tagit sömnpiller den natten och inte visste om jag var verklig eller inte. Ja, det var väl det, haha. Hon var trots allt väldigt snäll. Becky var alldeles normal, och jättesnäll! Dessutom hade hon en vän som var norrman! Coolt!
   Såg de viktigaste delarna av Seattle, och gjorde en underground tour som var jätteintressant. Självklart åkte vi upp i space needle och blev jättefashinerade av bergen i bakgrunden.

Sen var jag hemma för att sova och packa om i princip, innan jag åkte till NY. Åkte på en megaförkylning, och peppen var väl kanske inte helt där när det var dags att åka mot Madison Square Garden. Det ändrades dock väldigt, väääldigt fort. Kings of Leon var väldigt mycket bättre än vad jag trott.
   Resterande dagarna gick åt till att sova, äta, hosta (tog nog upp den mesta tiden), förlora rösten, återfå rösten, samt att bara gå runt och kolla på allting sista gången på länge.

Nu är jag alltså inne på min fjärde sista dag. Måste köpa två saker till, samt fixa något fint till familjen, packa, klippa mig, gå på mainkyr och pedikyr innan jag åker.
   Måste säga att jag fortfarande längtar, lite i alla fall. Jag längtar dock redan efter att få komma tillbaka. Sommaren här var så himla underbar! Har tänkt på när jag vill tillbaka, och det står i princip mellan påsk (fråga mig inte varför) sommaren (jersey shore med boardwalks, samt San Diego) samt hösten (av ehm...myndighetsskäl). Vi får se om jag överhuvudtaget kommer hit mer iår. Allting beror på hur snabbt jag kan få ett jobb, var jag får ett jobb, samt vad jag får för jobb.

Blev alldeles för sent nu. Måste sova. Imorgon börjar hemvändarveckan. Mamma har redan bestämt sig för vad jag ska ha för matsäck när jag kommer fram. Själv har jag inte ens insett att jag har fyra jäkla dagar kvar i USA. Hjälp, vilken klubp jag fick i magen nu!

Godnatt<3

Jaha, idag aker jag hem da. Alltsa till Seattle, det ar ju dar jag kommer ifran, enligt det dar psychot pa bussen i LA. Nasta gang jag ska till LA, ska jag hyra bil, trots att jag ar sjukt trott pa att bade aka och kora bil. Dessutom vet jag ju inte nar jag kommer tillbaka, hur mycket jag hinner forandras utseendemasigt. Jag menar, jag tanker ju knappast satta mig pa en buss dar igen, och fa hora att hur lika jag och Keith Richards ar. Nej, fyfan. Far se till att rycka upp mig lite under tiden i Sverige. 

Min rubrik fick en engelsk titel trots att det inte är en låtrad. Det kan förstås vara en låtrad, eftersom det låter rätt bra, men jag har nog inte hört den låten. Hur som helst, idag gick jag från helvetet till himlen, eller från hell to heaven. Tyckte det lät bättre.
Äntligen fick jag åka någon stans på kvällen, ensam. Jag kunde alltså ta bilen, volvon förstås. Självklart ville jag träffa mina brassekompisar på Rock n' Joe, men jag hade en till tanke med min resa. Att leta efter min iPod förstås! Självklart har jag kunnat leta efter den varje gång volvon stått på uppfarten, men det känns inte bra att ljuga. "Jag ska bara ut i bilen lite, leta efter min borttappade iPod som jag fick av er i somras" känns inte heller speciellt bra att säga, även om det hade varit sanningen. Den där jävleln måste vara där liksom, den kan nästan inte vara någon annan stans.

Jag begav mig alltså ut lite för tidigt. Åkte till Target för att köpa paraply, och för att parkera bilen. Började med att söka under bilstolarna. Hittade massor av saker, tidningar, tomma plastflaskor, halvtomma/halvfulla plastflaskor med mera. Ingen iPod. Gjorde ett sista försök att kolla handskfacket, där jag visste säkert att jag lagt den, men redan kollat två, kanske till coh med tre gånger. DÄR VAR DEN! Svår som attan att se, eftersom den smälte perfekt in med färgen och materialet inne i handskfacket. Den jäkeln hade legat där i en vecka och saknat mig, utan att göra sig sedd. Glad, nej, skitglad gick jag in på Target och köpte mig ett paraply och mörk chilichoklad. Hittade en 20-dollarssedel i min plånbok som jag helt glömt bort att jag hade där, och på Rock n' Joe tog jag en billig kopp te. Nu är dagen snart slut, och om inget katastrofalt inträffar, så kunde dagen inte slutat bättre!

Eftersom jag skrev här i bloggen senast idag, så har jag inte så mycket mer att tillägga. Ville bara berätta för alla att nu är både min Adidaströja och min iPod återfunnen.

Justdet, en annan sak. Mamma och pappa ringde mig idag, nyfikna på om jag var helt pank efter att ha betalat multum för att skicka två lådor, samt att få en uppdatering om iPod-mysteriet. Pappa berättade att när jag kommer hem, så behöver jag bara vänta i en knapp vecka på nästa hockeymatch. Den är dessutom mot Malmö och GRATIS. Herregud, de måste följa min blogg, de som jobbar i Nobelhallen. De tyckte säkert jättesynd om mig, och om alla andra människor som slarvar bort iPods, mobiltelefoner och annat dyrbart, och bestämde sig för att även de ska ha en chans att få gå på hockey. Nu har jag ju hittat det jag slarvat bort, men det gör ju inte direkt hålet i plånboken mindre, så jag är väldigt glad över att få gå på hockey gratis!

<3

Dag två som arbetslös. Känns fortfarande fantastiskt. Att vakna klockan tio, käka frukost ifred, ta ett bad och sitta vid datorn är inte helt fel. Dagens jobbiga stund hade jag när skickade mina två lådor med grejer till Sverige. 180 jävla dollar sved ganska rejält i plånboken. Ännu mer sved det när jag kollade dollarkursen, och såg att dolarn står nästan 3 spän högre än i somras. Bra är det väl på ett sätt, för nu ska jag absolut inte shoppa innan jag åker hem (vilket förhoppningsvis kommer resultera i att övervikten uteblir, samt att jag kan hålla mig med de dollar jag har kvar, utan att nalla för mycket av det svenska kontot) och jag behöver inte oroa mig för att jag ska vara pank när jag kommer hem.

Nu måste jag dock ut och röra lite på mig. En promenad i kylan får räcka idag. Här är det fortfarande snö ute, och jag älskar det! Måste dock erkänna att det gärna kan få bli vår om ett par veckor.

Kan inte påstå att jag känner någon speciell ångest över mitt beslut, alls. Trots att jag förnekar det, så känner jag att jag har svårt att släppa det här landet. Att vara au pair är och har dock aldrig varit min grej.

Nej, ska smita ifrån läxorna osv nu och kolla om volvon är upplåst så att jag kan gå och leta efter min ipod. Min adidaströja är dock återfunnen, så nu saknas alltså bara det dyrbaraste jag har kvar här...

<3

Så var mitt liv som au pair över. För alltid är jag övertygad om. Blev en perfekt sista dag. Barnen var skitjobbiga, lyssnade ingenting, bråkade och slog varandra blåa. Jag kommer att sakna massor, men aldrig det. Var väldigt nära på att bara stänga in mig på rummet och låtsas som om klockan redan var sju och det var dags att ge upp. Trots känslan, så tog jag ett djupt andetag, och försökte se slutet. Så kom det också, slutet alltså. Jag är så fruktansvärt trött, så imorgon ska jag sova ut.

Måste bara komma på vad jag ska göra med mig själv fram till det är dags att åka till Seattle. Självklart ska jag packs och sånt där. Dessutom måste jag helt klart börja få ordning i min oordning. Nu är inte bara min iPod borta, utan även en av mina adidaströjor. Jag kan inte förstå vad som hänt med mig nu.
Ska iväg till posten med två tunga lådor. Vet dock inte om jag borde riva upp dem igen, bara för att dubbelkolla och se om iPoden ligger där. Kan verkligen inte släppa det faktum att jag tappat bort en jävla iPod, och nu också en tröja...

Nu börjar tröttheten ta över min vilja, dags att ge upp och låta hjärnan vila.

Jusdet, innan jag glömmer, och bara för att förtydliga vilken röra jag blivit; idag fixade jag mig själv ett jack i huvudet, precis i benan. Skulle slänga upp huvudet efter att ha fönat håret. Det var dock något ivägen, en glaskant av ett skåp. Inte det mysigaste att smälla huvudet i om jag säger så. Höll på att kräkas när jag kände hur jacket gick in i huvudet, trots att det inte alls blödde mycket.

Undrar vad som händer imorgon... stay tuned...

<3

Hej hej hallå bloggön!

Idag har jag haft en heelt ångestfri söndag. Imorgon är ju faktiskt sista jobbdagen på ett tag. Från och med imorgon kväll är jag arbetslös. Kan inte påstå att jag är speciellt ledsen, haha. Måste bara hitta lite saker att göra, komma utanför huset. För jag tänker ju inte direkt jobba gratis. Dessutom är jag rätt lagom trött på min ersättare. Tror nog att det kommer gå bra för henne i veckan, så jag är inte så orolig för det. Är bara glad över att man får välja sina vänner här i livet. Vem som helst kan ju gå någon på nerverna när man är tillsammans 95% av sin vakna tid, och jag är inte direkt den som tycker om sånt. Måste få lite tid med andra människor, eller bara för mig själv.

För övrigt har en jättepinsam och tråkig grej hänt; jag har tappat bort min iPod! Tänker förstås inte börja sörja än, eftersom jag misstänker att den gömmer sig i en bil eller nåt sånt. Haken, för en sådan måste ju finnas, är bara den att jag inte kan berätta för familjen varför jag springer ut i volvon hela tiden. Det var liksom de som köpte den åt mig, och jag brukar faktiskt ALDRIG tappa bort saker. Har misstänkt att jag tappat bort husnyckeln både en och tio gånger, men den har alltid dykt upp. Därför är jag otimistisk, jag som tagit så jäkla bra hand om den!

I fredags var jag och Olgis (tack för namnet Jossan, om hon blir ännu jobbigare, så ska jag nog börja kalla henne för det, haha) med Vincent och hans kompis Alex på en husfest. Besvikelsen var stor över att de kända röda muggarna inte fanns där. Vi har dock massor av såna i källaren som jag tänkte nalla av. Det är verkligen standardmuggarna här, och jag har varken pengar eller plats till normala USA-souvenirer... Var en helt okej kväll, trots att vi inte kände några där. Självklart är svenska festerna bättre, haha. Musiken är, enligt mig, rejält mycket bättre också. Enda pluset till musiken på den festen är att jag hörde Ace of Base. Å andra sidan jämnar det ut sig, med ett fett minus över att jag hörde Ace of Base ca tio gånger, samt att alla utom jag kunde låtarna...

Igår och idag har jag varit i New York. Måste passa på medan det är gratis att åka in, och tar mindre än nio timmar. Längtar tills jag får spendera mina sista dagar där. Och sen längtar jag till att få sätta mig på Lufthansaflyget och åka till Sverige.

Det var min helg. Nästa helg kommer jag att vara i Seattle, så då hoppas jag att jag har mer att berätta om!

<3

Idag kan man säga att jag gör min sista dag. Sista dagen känns liksom inte ens som en dag. Kanske för att man inte har ännu en dag att se framåt mot? Hur som helst, så behöver jag verkligen en paus på obestämd tid. Måste sooova! Idag hade jag en liten extra sovmorgon, gick upp halv åtta.
   Trots att jag sovit både bra och hyfsat länge så känns det som om mitt huvud väger trehundra kilo, eller mer.

Annars är det fredag, och det är aldrig dåligt. Imorgon ska jag ta med Olga in till NY. Kommer dock kräva att vi åker efter elva på förmiddagen, för jag tänker inte gå upp tidigt imorgon. Sen är det typ bara två veckor kvar tills jag kommer hem, vilket inte känns helt fel. Då kan jag äntligen få träffa alla jag saknat, sova, träna och försöka återgå till gamla matvanor. Tycker nästan lite synd om Olga som har massor av veckor kvar av det här livet. Skulle aldrig palla ett år till, trots att jag har en apbra familj.

Har väkt min resväska, den stora men lätta. Nej, det är inte riktigt sant. Jag trodde att den var lätt, men den vägde 60 lbs. Vet inte vad det är i kg eller hur mycket det skulle kosta, men med tanke på att flygbolagen tar ganska saftiga summor för ett par kilo extra, och jag förmodligen har kring tio kilo för mycket, så har jag inget val. Måste till posten och skicka hem två proppfulla lådor med prylar. Har jag fortfarande övervikt på flygplatsen har jag inget val, jag måste skjuta mig själv. Var kommer alla jävla saker ifrån, och varför kan jag inte göra mig av med något mer?!

Nu ska jag njuta av min sista fredag som au pair, och vara lite skadeglad för att jag inte ska jobba nästa vecka.

<3

Vad ska jag säga? Jag vill fortfarande hem, och är väldigt väldigt glad över att jag stannade ett år, och inte en dag längre. Jo, en dag, eller tillochmed en månad mer än ett år ska jag vara här. Menar förstås att jag är vädigt glad att jag inte förlängde mitt år.

Känns väldigt skumt att om tre dagar, är det inte jag som är ansvaret och chefen över kidsen längre. Helt ärligt känns det inte speciellt bra. Vad ska jag göra här hemma under den veckan? Sova? Packa? Vad ska hända nu, kan Olga (som för övrigt inte vet vad kött eller fågel heter på engelska) klara av det här? Jag påstår förstås inte att jag hade några magiska krafter, eller att hon är dum i huvudet. Att förstå och göra sig förstådd underlättar dock en hel del. Den som lever får se heter det ju. Hoppas att alla lever, och överever.

Annars har inte speciellt mycket hänt. Jag är konstant trött. Tänker för mycket. Fast jag tänker på bra saker. Som att jag ska komma hem, äta massa gott och nyttigt, se över min situation som arbetslös, planera min närmsta framtid, osv osv. Justdet, jag har ju fyllt 20 år också, så jag borde nog gå (observera ordet GÅ, jag vill egentligen aldrig mer sätta mig i en bil) till systemet bara för att.

Justdet, jag åkte skidor igen i söndags. Blev en spontantur till Pennsylvania. Jag har svårt att ångra saker jag inte gjort (att ångra saker jag har gjort är jag dock är en annan sak), men det känns lite småsynd att jag inte gjort det innan. Kanske hade jag ändå inte uppskattat det så mycket innan. Är dock helt frälst, och jag känner mig som ett litet barn, inte bara på grund av min nivå... Jag ramlade i alla fall noll gånger, så jag var stolt och svintrött när vi begav oss hem.

Som sagt så är jag svintrött. Extra trött idag. Barnen har varit skitjobbiga och betett sig som jävla skitungar i tre dagar. Vad det beror på har jag ingen aning om, så långt kom vi inte på pskykologin... Orkar inte heller analysera det något.

Sova är nog det enda jag orkar göra just nu... god natt!

<3

Hallå hallå! Egentligen ska jag befinna mig på Shoprite nu och handla ost och sallad och grejer. Istället sitter jag här. Jag vet, ni är chockade. Ska dock iväg ganska snart.
Firade nyss mitt år i USA med lite svenskt kaffe (svenskt är det ju inte, tror det är från Sydamerika, men det är Gevalia) och choklad från Paradisasken (mamma & pappa: jag vet att den inte var till mig, men att jag skulle nalla en...eller kanske ett par chokladbitar är oundvikligt) som mamma och pappa skickade för en dryg månad sen.

Mitt år firades även med att flytta ut. ur rummet. Nu sitter jag här bland alla väskor och småsaker i Max rum. Måste packa upp lite ikväll. Ska ändå vara här i fyra veckor till. Dessutom skulle jag behöva gå igenom allting och slänga, ge bort, eller lämna kvar så mycket jag bara kan. Sista natten i min...förlåt Olgas säng. Kommer att sakna den sängen massor! Om ett par timmar kommer familjens städerska och ska skura varenda millimeter i badrummet och sovrummet, sen ska det göras fint för Olga. Känns lite tråkigt nu faktiskt. Samtidigt dagdrömmer jag massor om vad jag ska och vill göra när jag kommer hem. Så har jag börjat planera var jag ska och vad jag ska göra när jag kommer tillbaka.

Först ska jag återhämta mig. Nu förstår jag varför varannan lärare är utbrända. Jag är fan inte långt ifrån, liksom nästan alla andra au pairer. Det tar på krafterna att ha reda på frukost, lunch, snacks, läxor, träningar, skolprojekt, playdates, middagar, tvätt, och livet på tre barn. Kalendern är min näst bästa vän, efter sömnen.

Skulle kunna somna här om två sekunder, kaffet och sockret gav inte direkt önskad effekt. Inget att göra åt. Ut och handla, sen är det slut på lugnet. Det känns att det är fredag!

<3
  
  

...För att vara extremt exakt. Än så länge känns det nästan enbart skitbra. En lite, liten klump i magen, men den trängs undan av min hemlängtan.
   Förbereder mig för den sista natten i mitt rum här. Har packat allting som jag kunde. Båda resväskorna och de två trunkarna är PROPPFULLA, ändå är det tre jackor, ett par täckbyxor och massor av schampoo och duschkrämer som måste ner, någonstans. Var vet jag inte alls. Måste förstås göra mig av med lite mer saker, och packa mycket bättre. Om jag kämpar får jag nog ner allting i mina två resväskor och handbagaget. Övervikten är dock oundviklig. Skulle gissa på att jag har ungefär 15 kilos övervikt sammanlagt just nu. Ska kolla in Lufthansas policies och se hurpass pank jag kommer vara efter att jag lyft...

Annars kan ni säkert gissa vad som hänt idag; ingenting. Bara tvättat, har massor av tvätt idag. Spelar ingen roll alls egentligen, för imorgon är det sista dagen kan man säga. Sen kommer vi vara två om att göra allting i en dryg vecka. Ska spara varenda cent för om tre veckor är det slut på shoppingförbudet. Presenter, souvenirer och lite onödigt förstås. Saknar New York hemskt mycket nu, vi får se hur länge jag kan stå emot.

Nu är det dags att få i sig lite lunch, hålla sig borta från chokladen, och åka och handla lite mat.

Vi ses...ja, när får ni räkna ut själva.
<3

Dagarna flyger förbi, ändå blir det aldrig den 24:e. Antar att allting börjar gå väldigt fort snart, om tre dagar byter jag rum, om fyra dagar är Olga här, osv osv.
   Just nu är jag ensam. Alla har åkt hem liksom. Nu är alla ett hav och sex timmars tidsskillnad ifrån mig. På ett sätt bryr jag mig inte så mycket om att jag är ensam nu, samtidigt som jag vill ta vara på de sista veckorna. Har alltid tyckt om att vara för mig själv, när jag själv bestämt det. Nu var det ett tag sen Lovisa åkte hem, som den sista av mina vänner här. Fyra veckor är ju knappast tid för att hitta en ny bästis.

En väldigt, väldigt positiv grej är i alla fall att jag fick mina flygtider till ARLANDA, STOCKHOLM idag. Blir en mellanlandning, men flygtiden är 11 timmar och mitt på natten, dessutom flyger jag med Lufthansa!

Idag hände också en hysteriskt rolig/skrämmande sak. Måste bara påpeka att trots brist på bildbevis, så är det jag kommer att berätta helt sant. Nicky, 9 år och 4 månader, kommer hem ifrån skolan. Tar av sig sin tjocktröja. Då ser jag och Peter att något ser konstigt ut. Två stora fickor vid låren. Killen har satt på sig jeansen BAK-OCH-FRAM! Grejen hade varit okej om han varit ungefär 7 år yngre, eller gått i sömnen. Inte när man blivit väckt 7304072718495 som vanligt, och gått en hel dag i skolan utan att märka något. Amerika liksom...

På tal om amerikaner, så blev jag stoppad av polisen, igen. Liksom förra gången jag blev stannad, så var det lysena på bilen som inte funkade som de skulle. Den här gången var det dock mer action. Polisen var trevlig, jag var trevlig, det hela var helt lugnt. Han hade dock med sig en ficklampa (som om det skulle behövas efter alla jävla strålkastare de sätter på och riktar mot bilen), och en kompis, som stod på andra sidan om mig och lös han också. Chansen fanns ju förstås att jag skulle dra upp en pistol eller kökskniv istället för körkortet. Mina rådjursögon borde kanske lugnat dem en aning, men de verkade inte vilja ta några risker. Det roligaste kom sist; "det är bara du kör hem nu, men sätt på varningsblinkersen bara så att du syns". Jag gjorde som polisofficieren sa, och asgarvade hela vägen hem.

Nej, nu är jag svintrött. Imorgon ska jag utanför dörren i alla fall. Att sluta jobba klockan halv åtta på kvällen är inte riktigt min grej, men som sagt FYRA VECKOR!

Gah, jag längtar ihjäl mig!
<3

Abstinens, jag har sockerabstinens! Men kaffe med vanlijsmak får duga. Herregud alltså, det är patetiskt att ha sånt här sockersug. Ett facit liksom, men jag får skylla mig helt och hållet själv.

Idag ringde jag och bokade och avbokade. Bokade klipptid och avbokade mina två sista nätter i NY. Det får bli tre intensiva nätter istället. På söndagen skulle familjen ha en liten avskedsfika för mig. Känns jätteskumt. Vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan, men det känns ungefär som om jag gjort något dumt, eller att jag bara fått för mig att dra. Så nu måste jag packa allting och bege mig hemåt.

När jag vaknade imorse kände jag dock att det är dags att åka hem. Dags att vakna och ta hand om sig själv på morgonen, istället för två tröttgriniga nioåringar. Jag älskar dem förstås, men jag är färdig med att ta hand om dem. Kommer med glädje att lämna av ansvaret till Olga nästa måndag^^ Hon är för övrigt påväg hit om ynka två dagar. Så det här är mina sista 5  nätter i min underbara säng. På lördag är det inte min längre.

Att packa allting jag samlat på mig kommer bli ett skämt. Har hamstrat på mig schampoo, suchkrämer och annat för det kommande året, samt jackor och massor av kläder. Kommer att få åka hem i fyrdubbla lager kläder för att få plats med allting...

<3

Det är helt otroligt hur händelsefattiga vissa lördagar kan vara här. Inte för att det gör mig det minsta längre. Nästan ingenting spelar någon större roll här längre. Jag är tacksam och glad över att ha möjligheten att se Seattle, och tillbringa mina allra sista dagar i enligt min mitt tycke det här landets (av de få jag sett alltså)

Idag väntade något på mig, som jag aldrig trodde jag skulle få se. Det stora, tunga blåa paketet som fick mig att skrika till av lycka/förvåning, och nästan missa bussen in till stan. Jag var faktiskt helt säkert på att mammas knäck hade fastnat i tullen här i USA, och blivit taget för att vara annan slags kola. Antar att pokemonkorten och lucia bilderna på mig och min syster fick tullen att skicka allting vidare hit. Bättre sent än aldrig heter det ju, och det är sant. Chokladkalendrar, knäck och julmusik känns kanske inte jätteaktuellt, men det behöver ju inte betyda att det är mindre uppskattat.

Gladare än innan, och med en svensk Cosmopolitan, som inte tas upp av 70% reklam, gick jag mot bussen. Åkte in med planen att möta upp brasse-Karina, men hon kände sig trött eftersom hon åkte in aptidigt, och jag kom in apsent. Det är väldigt, väldigt svårt att känna sig ensam i NY (speciellt en lördag), så jag åkte downtown och gick omkring en stund. Sedan blev jag megakissnödig och bestämde mig för att åka till busstationen, gå på toaletten, och sedan åka hem.

När jag kom hem bestämde jag mig för att börja packa ner lite saker i en av resväskorna. Olga, familjens nya au pair kommer ju nästa vecka, så då blir jag förflyttad till Max rum och hon får mitt gamla.
   Kanske var det sentimentaliteten som hjälpte till, för helt plötsligt mindes jag nästan hela min höstlista i huvudet. Hade en gång i tiden en höstskiva som jag brände för att spela en tekväll. Spelade skivan, som enligt mig var och är den bästa höstskivan som funnits. Efter den gången har jag aldrig sett skymten av skivan, eller ens fodralet till den. Kanske var den så bra att den gick upp i rök, eller blev stulen av någon högre makt som tyckte sig vara mer värd skivan?
Måste förstås dokumentera händelsen, och skriva ner låtarna någon stans där jag inte kommer att tappa bort den.

För övrigt ligger halva mitt rum ihopknövlat i en resväska. Halva mitt liv här borta. Känns sjukt skumt, sentimentalt. Ändå känns det inte speciellt sorgligt längre. Det är ett nytt år, jag har varit här i ett år, och jag känner inte att jag vill spendera det här året i USA. Ett år på raken här är nog för mig. Har mer och mer börjat inse att det kommer bli omöjligt att acceptera det faktum att jag inte kommer att kunna ta bussen in till NY, som jag brukar ta bussen in till Örebro hemma. New York finns ju trots allt kvar, och när jag blir multimiljonär så ska jag köpa mig en lägenhet där. Sådetså.

Konstigast av allting är ändå att jag är hemma och fem veckor. Hemma i mitt rum, där allting är som vanligt (plus tre resväskor fulla med saker), i Karlskoga där allting är som vanligt, hos mamma och pappa som är som vanligt. Vissa saker ska inte förändras, de ska liksom finnas där och kännas som hemma, och inge trygghet. Jag har visserligen inte någon större aning om vad jag ska göra när jag kommer hem, bortsett från att bli av med mina USA-kilon. Men jag kommer att komma hem, hem hem, inte "hem", och det känns skitbra!

Jossan: Du är helt övertygad om att jag kommer följa med dig, Ann och Elle på hultan va? Jag tror inte att jag har lovat det, men vafan. Att skaffa en biljett dit kan ju vara ett av mina nyårslöften liksom. Fan vad kul vi kommer ha<3

Lisa: Jag är jättejättejätteledsen för att jag är så seg att skicka ditt brev/paket. Det kommer snart!

Mamma & pappa: Ni behöver alltså inte oroa er längre. Paketet är framme och alla var helt lyriska.

Nej nu ska jag tvätta ansikte och borsta tänder och sedan blir det tv-tittande.

<3

Så var det inte 2008 längre. Det känns faktiskt grymt skönt med ett nytt år. Soligt, kallt och lite snö på backen gjorde mig på megabra humör.
Gårdagen var helt okej. Med tanke på att det blåste storm och var svinkallt, var jag glad att jag inte åkte in till NY för att kolla på bollen i Times Square. Föjlde istället med Vincent, Peters brorson, på någon husfest. Det var inte världens mest dragiga husfest om man säger så (ingen dans och amerikansk fotboll på tv), men nu har jag varit på en sån också. Åkte hem efter tolvslaget och sov som en stock.

I måndags åkte jag med Samantha, Nicky Alex, Betty och Bettys man Paul till Blue Mountain och ÅKTE SKIDOR! Haha. Jag tog en timmas kurs och kände mig riktigt peppad att ge mig upp för min första lift med skidor på. Det gick prima, och helt okej i backen. Efter mitt "sista" åk, kände jag att jag inte fått nog, och skulle bara åka en gång till. Betty, familjens sista nanny, tyckte att vi skulle åka en annan backe, Paradise hette den. Stor öppen och inte så brant. Innan vi kom dit skulle vi dock åka i Lazy Mile, som var en blå backe. Jag vet inte hur lång tid det ska ta att åka nedför de två backarna, men om jag säger att det tog mig 1 ½ timma, behöver jag kanske inte nämna var jag tillbringade mestadelen av min tid. Fick mig åtminstone en workout och en anger management-kurs på köpet. Bortsett från det sista åket, var det en underbar dag!

Idag är jag skitpank och har ingen aning om vad jag ska göra av min dag. Är ledig både idag och från klockan nio på morgonen imorgon. Sjukt skönt! Nästa vecka gör jag min sista vecka ensam, sedan kommer Olga, och jag ska hjälpa henne i en vecka. Just nu känner jag mig jätteredo att åka hem, trots att jag inte har någon större aning om vad jag vill göra av min tid. Har i alla fall ett rum och en familj att komma hem till, och de har lovat att hjälpa mig så länge jag behöver hjälp. Vad har man att vara orolig för liksom?

Kan inte fatta att om 35 dagar så får jag träffa alla jag längtat efter ett helt år, och äta allting (jag ska uppdatera min lista, förstås) jag saknat lika länge. 35 dagar liksom, fem veckor på pricken idag. 

Dan före dan före dopparedan! Fast här är det ingen dopparedag, för dopp i grytan existerar inte. Inte heller jansson frestelse, köttbullar, julskinka, prinskorv, julgröt, julmust, omeletter. INGENTIIIING. Lika bra för mig i och för sig. Som om jag behöver sätta i mig mer sånt liksom.

Åh! Jag måste berätta om en skitkul grej jag och Lovisa upptäckte i NY för ett par veckor sedan.
   Vi gick nere i Soho, förbi en kyrka. Utanför stod Josef, Maria och de tre andra nissarna, men INGEN JESUS! Visst kunde det ju varit så att någon julhatare/jesuslover gått och nallat krubban med ungen i någon kall natt. Hela grejen blir märkligare, och väldigt mycket roligare efter det här; Lovisas familj har en likadan upställning fast i miniatyr, även där saknas jesus. Idag när jag gick förbi tågstationen i Westfield såg jag dem igen, även där fattades Jesus. Jag har med det här kommit fram till att Amerikanerna nog försöker återskapa själva händelsen så gott de kan. För där ska, enligt min gissning, Jesus inte finnas förrän kvällen den 24:e Debember!

Blir en helt underbar vecka. Imorgon jobbar jag sista hela dagen. På onsdag ska jag bara få upp kidsen och se till att de kommer med Peter till jobbet. På kvällen ska jag och brassarna ha minijul. Jag har blivit den självklara swedish meatball-fixaren. Haha, det blir knappast några runda bullar då jag inte tänker gå så långt att rulla dem med händerna, och säkert inte ens goda eftersom jag inte kan smaka av dem. Glöggen ska med också, förstås. Innan dess ska jag skypa med mamma och pappa!
   Juldagen blir det mat mat, kakor, julklappsöppning, mera mat och mera kakor. Annandagen blir det skype med Ellinor och Susanna.

Nej, nu ska jag till Starbucks och skriva ihop en secret Santa-lista med brassarna. God Jul på allihopa! Saknar er extra mycket nu, men snart, snaart... (om 45 dagar)

<3

Solsken, snöndag och snö (att det töar kan vi ju glömma för en sekund). Julbak pågår i huset, på amerikanskt vis förstås. Chocolate chip cookies, sugar dough och hallongrottor rullade i nötter. Inte direkt lika juligt som pepparkakor och lussebullar. Det finns faktiskt ingenting här som smakar speciellt juligt. Bortsett från det, så är det ju ändå julbak. Snön, solen, ljuset, baket, det känns nästan exakt som om jag vaknade upp hemma i Sverige imorse. Nästan läskigt, för jag tänkte mig en promenad, så som den skulle sett ut hemma. Kanske ringa någon och ta en fika eller kolla skyltsöndagen. Funkar inte riktigt eftersom klockan för det första är nio i Sverige, och det dessutom är nio timmars flygresa härifrån. Lite frustrerande, samtidigt som jag är skitglad över att få se julen ur ett annat perspektiv. Dessutom har jag lite glögg och en liten flaska julmust kvar, i nödfall.

Idag har jag dessutom bokat resa till Seattle. Så jag jobbar alltså fem veckor till, sen är jag frii! Jul och nyår kommer ju liskom emellan, sen jobbar jag en hel vecka utan ledighet, efter den kommer Olga. Då ska jag ju mest hjälpa henne. Jäklar vad nära det känns nu alltså. Känns dock bara positivt.

Annars har jag absolut ingenting att berätta om helgen. Tog en promenad igår, sen åkte jag till Fridays och käkade med Karina. Åkte efter det hem till henne och kollade på Mamma Mia. Idag har jag bara bakat kakor. Ska käka lunch nu, sen till Bridgewater och handla de sista julklapparna till familjen.

Nu kallar lunchen!

<3

Snö, det snöade igår! Jag var i ständigt lyckorus fram till att jag släckte hjärnkontoret klockan 11 igår kväll. När jag vaknade imorse var snön fortfarande kvar, det töade visserligen men det gjorde ingenting. Snö är snö, oavsett om den smälter. Egentligen är det sjukt vad väder kan göra. Igår bekräftade jag mina tidigare mardrömstankar om att åka till Thailand eller något annat solparadis för att fira jul. Det finns bara ett paradis på julafton, och det är ett snöklätt Sverige, eller möjligtvis ett annat snöklätt land.

Imorgon är det sju veckor kvar till jag sitter på planet, samt sex veckor man kvar att jobba. Jag jobbar som fan på att komma iväg till Seattle, men det går väl sådär. Var skitnära på att boka flyg och vandrarhem, så att det verkligen blir av. Men jag vill inte vara helt ensam där uppe, så jag väntar lite till.

Lovisa åkte härifrån idag, så nu är det inga roliga människor kvar här. Jag får ringa lite nya au pairer ("hej kan vi bli kompisar i en månad sen så åker jag" ungefär) och pina mig till att umgås med de gamla. Jag är verkligen ingen social människa, och jag kan verkligen int hålla minen om jag inte tycker om folk, eller om de säger konstiga saker. Fråga bara Nickys spanskalärare, hon som trodde vi åkte skidor till skolan i Sverige 2008, så får ni se.

Fick julkort idag, från mamma och pappa. Tack! Förresten så är alla era julklappar inslagna och klara. Ska bara hitta en kartong och skicka iväg paketet, så det blir januariklappar istället.

Nu ska jag kolla klart på Twilight, sen ska jag sovaaaa.

<3