Sandra

Jag lever, och idag ar forsta dagen pa mitt riktiga au pair liv. Sa kanns det iaf. For igar akte vi till Newark flygplats och sa hejda till den forra au pairen, sa nu ar jag heeelt ensam i landet, till skillnad fran tidigare da hon i alla fall var i usa. Aven om det var riktigt tugnt igar, och Nicky var riktigt ledsen, sa kanns det bra idag. Som en nystart. Tankte vara lite snall och fixa nat gott till dem nar de kommer hem. 

Ett lvistecken. Idag är inte allting apbra. Jag känner mig tjock, dålig och värdelös. Har intalat mig själv hela dagen att det verkligen är så också. Alla har såna dagar, jag också. Det jobbiga med att vara här är att man inte har tid för såna dagar. Man ska ha tålamod och vara kärleksfull med barn hela dagarna och fixa tusen saker till... Då är det jobbigt att inte vara perfekt.

Imorgon firar jag en månad i staterna. EN MÅNAD liksom. Det har gått sjukt fort. Än så länge har jag inte hunnit vara med om sådär jättemkt. Men jag har ju en resa till Florida (som jag inte behöver ta ledigt för!) och en Balett i NY att se fram emot. Och säkert hinner det komma massor med andra saker. Våren kommer snart. Då ska jag vara smal så att jag kan leva på smoothies, kaffedrinkar och yoghurtglass! Och handla en massa söta kläder. Jag brukar tycka om vintern, men jag har kommit fram till att jag aldrig vill befinna mig någon annan stans än i Sverige den här tiden på året. Inte för att vädret är så mkt bättre där, utan för att allting jag behöver för att klara av sånt väder finnns där.

Den här dagen har varit en rätt knepig dag. Det har verkligen märkts att det inte riktigt står rätt till, med någon. Imorgon åker nämligen familjens gamla au pair tillbaka till Tyskland. Hon var verkligen tight med familjen, och alla är rätt deppiga. Jag har hunnit tänkt en massa saker. Att det är skönt att hon åker, för att jag får mer tid att lära känna familjen och barnen, och slipper känna mig dålig. Men det var skönt att ha någon att prata med och någon som hjälpte till när det var jobbigt, med barnen eller ö h t. Måste köpa ett litet tackkort till henne för all hjälp jag fått.

Idag åkte vi in till NY en snabbis, vi hade några extra timmar eftersom Max hade en lång dag i skolan. Skulle kolla på en jättesällsynt parad. Eftersom Giants vann Superbowl. Vi kom dit ungefär tjugo minuter innan den jättesällsynta paraden skulle börja. Vi såg ingenting och vi fick inte gå någonstans. Poliser och folk med giants-kläder överallt.. Men ingen parad förstås. Även om vi alltså var där, så var det både bortkastad tid och pengar att åka dit. Hann i alla fall köpa en liten present till Sabina. Nu fattas det bara en liten sak till och en grej till mamma.

Nu blir det en dusch innan jag ska kolla på SATC. Vi får se hur resten av veckan blir, och hur barnen är efter att Pea åkt...

Yepp. Inga bakisdagar har i Amerikat inte. Har daremot varit en bakdag. Vi har bakat kakor till morgondagen, da det ar kakfest for ders gamla au pair som kommer hem ikvall.

Forsta riktigt graa dagen idag. Det har regnat och blast heeela morgonen. Usch. Fast imorgon skulle det bli sol iaf. Sitter pa familjens dator nu, sa det blir ett sant dar jobbigt inlagg idag. Har lite tid innan det ar dags att satta sig i bilen igen. Max ska ha en playdate och jag maste ut och kolla sa att jag kan ta mig dit for att hamta honom. 

Jag varvar lite mellan bloggen och resedagboken. Orkar inte skriva samma sak två ggr, så det får bli lite varannan gång.
Det har inte hänt speciellt mkt sedan jag skrev på resedagboken igår. Inte så konstigt med tanke på att jag bara jobbat heeela dagen. Verkligen hela dagen alltså.
Började dagen med oatmeal, nutella och bagles. Skitnyttigt alltså. Jag äter allting jag kommer åt nu verkligen. Ju fetare desto bättre ungefär. Ska fortsätta med det hela den här veckan, men sen får det vara nog. Då ska jag börja äta nyttigt, och planera vad jag äter lite bättre. Men som sagt, den här veckan har jag inga hämningar när det gäller mat.

Hade skitmkt tvätt idag, och fick åka och lämna in filmer (vilket iofs var bra, för nu vet jag var jag ska hyra film) och hämta ut mediciner till barnen. Gjorde allting idag så att jag har hela dagen för mig själv imorgon. Från klockan nio till halv tre iaf. Ska till target och lite sånt för att köpa kort och en massa annat.

Igår så frågade Samantha mig om jag ville åka till Florida i april. Hon får flygresor gratis genom jobbet, och hennes föräldrar har en lägenhet där nere, fem minuter ifrån stranden. Så det blir en minisemester där från torsdag till tisdag. Vet inte än om jag får ta ledigt fyra dagar. Men det kan det ju värt. Har dessutom sexton kvar ändå isåfall.

Om två dagar har jag varit i usa i tre veckor. Det har verkligen gått skitfort. Samtidigt känns det som om det var evigheter sen jag sa hejdå till alla. Egentligen känns det nog mer avlägset än evigheter sen. Allting känns avlägset nu. Att åka hem, att tillbringa ett år här, osv. Men jag tror nog att jag kommer trivas bättre och bättre. Jag gör det ju redan nu. Jag har t o m haft en bra dag, trots att Max var förjävlig imorse. Tjöt som en gris för att jag valde fel tröja åt honom, för att han inte ville välja själv. Men han kom iväg till skolan i tid och var snäll resten av dagen.

Fick precis ett mail från p&l.... fyfan för den festivalen säger jag bara. Tur att det är dyrt och ungefär tusen mil bort. Annars hade jag gjort allt för att komma dit. Nästan så att jag vill ta mina pengar och mina semesterdagar för att åka hem och gå på den. Men det vore skitdumt ju. Dessutom finns det nog massor av festivaler här också. Om det finns någon människa som vill gå på dem (förrutom mig) är iofs en annan grej.

Nej, nu ska jag ta på mig min nya, billiga, david & goilat-pyamas och kolla på tv. Har fortfarande ingen koll på alla kanaler, kan zappa hela natten om jag skulle vilja. De tar fan aldrig slut.

Håller på att skriva brev för fullt förresten;)

<3

Som ni säkert förståss vid det här laget, är jag ungefär tvåhundrafemtiofemtusen gånger känsligare än jag varit på år. Jag byter humör var femte sekund, och har ingen aning om var jag har mig själv. När jag skriver i bloggen är det alltid skit, för det är då jag får som mest lust att skriva. Måste få ur mig et liksom. Och datorn är min närmsta vän nu.

Idag åkte Pea, den gamla au pairen. Kändes inte alls bra att lämna henne på stationen och åka hem och veta att allting hänger på mig nu. Men jag överlevde, och så gjorde även barnen. Idag i alla fall. Imorgon har jag en otroligt lång dag, och klarar jag den, då är jag fan bra. Kommer att bli tufft, helt klart. Nu har jag börjat fundera på om det verkligen är såhär jag vill tillbringa mitt år, och ja, vi får väl se. Jag ska ge det både en och tio chanser innan jag åker hem i alla fall.

Hemlängtan är jobbig som fan nu också. Precis som alla sagt att den är. Ska försöka att planera in lite saker att göra i helgen, så att jag inte tänker så mycket på allt och alla där hemma. För då är det jag som sitter på nästa flyg hem mot Stockholm. Åh, älskade Sverige, älskade vänner och älskade familj<3

Idag när Samantha kom hem satte hon sig vid datorn, och helt plötsligt säger hon "Heath Ledger's found dead"... VA?! liksom. Sjukt är ordet, och tragiskt förstås. Mest tragiskt. Heath Ledger var inte direkt den första jag trodde skulle dö av en trolig överdos idag. Stackars hans lilla dotter och alla han stod nära. Och stackars alla oss andra som aldrig mer kommer att få se en film med honom igen.

Nej usch, nu är det dags för ett avsnitt av Sex and the City, en dusch och sen sängen. Gamourösa livet va?

Shit, vad är det med mig? Blödig som aldrig förr, och helt utan anledning också. Fast nu har jag börjat få lite hemlängtan också, vilket inte gör saken bättre. Inte så att jag tänker på det hela tiden. Och när jag tänker på det, så vill jag inte tillbaka till Karlskoga än på ett tag. Men när jag ser någon gå ut med sin hund, eller ser en katt springa över gatan, gör det fruktansvärt ont i mig. Jag är född i en familj med djur, och har aldrig varit utan djur i mer än två veckor. Det är förresten två veckor sedan jag kom hem, en halv månad sedan! Sjukt vad fort det gått, och snart kommer den här dagen, och en här veckan att vara slut.

Jag vet att jag kommer att bli mer och mer hemsjuk nu ett tag framöver, så det är väl lika bra att vänja sig. Ska se till att träffa lite folk som jag kan prata med om allting som händer här, och försöka bli frisk.

Tänkte att jag skulle ringa hem idag, men jag får nog strunta i det. Väntar på att rösten ska komma tillbaka, och att jag ska bli mindre ledsen.

Nu ska jag vila i en halvtimma, innan det är dags att ta tag i tvätten och allt det där. Ikväll ska jag och barnen skjutsa Pea till Westfields tågstation, och sen är jag ensam! Ska faktiskt bli skönt att få barnen för sig själv, men jäkligt läskigt också. Nu har jag ingen att rådfråga om allt jag kan tänka på, eller någon som hjälper till med barnen.

Om två veckor kan jag besluta om jag ska åka hem, enligt föreningen. För det är först då man har en aning om hur man verkligen känner. Känns bra att jag har två ytterligare veckor på mig att skärpa till mig, haha. Inte för att jag har några direkta tankar på om jag ska åka hem, men funderingar som om det verkligen är det här jag vill osv har slagit mig mer än en gång. Har i och för sig hört att de flesta tänker så ibland, och hittills har jag följt varenda punkt de tagit upp som helt normala. Förrutom det där med att man kan tappa rösten, men det får jag väl se till att de lägger till....

Ja, snälla nån uppfinn ett mirakelpiller så att jag blir frisk! Har självklart gått och blivit sjuk. Repris på studenten... och det var fan inte kul. Ganska fashinerande ändå hur min kropp lyckas lista ut när jag som minst behöver bli sjuk. Nu har jag åtminstone hjälp av deras gamla au pair, men hon åker imorgon kväll. Så på onsdag är det bara att gilla läget och göra mitt bästa. Sen är det en skön torsdag, men lång ledighet, en rättså skön fredag, och en välbehövlig helg!

Så det blir inga brev än på ett tag, mina vänner. Förlåt. Men jag ska skriva så fort jag får tid och känner mig bättre. Nu vill jag bara somna, vakna upp frisk och stark nog att klara av det här. Större psykisk påfrestning önskar jag aldrig mer att få. Det är inte så himla farligt egentligen, för jag har fått en underbar familj osv. Men det är ändå inte helt lätt att sitta här och försöka vara duktig och perfekt, samtidigt som man önskar att alla ni var här, alla djur och hela min familj.

Har egentligen inte så mycket mer att skriva. Skulle kunna skriva en bok längre än bibeln om hur jag mår och känner hela tiden. Men jag pratar mycket med Pea, den gamla au pairen. Och hon vet precis hur jag känner, så det gör allting lite lättare. Om några veckor, när barnen vant sig vid mig, jag lärt känna lite folk, blivit mer som en i familjen och förhoppnignsvis börjat träna, så hoppas jag att det känns bättre. Tror nog att den här influensan satt tydliga spår i mitt pubertetsbeteende. Så det lär inte bli så mycket sämre än såhär. Inte för att botten på långa vägar är nådd. Jag känner inte att jag skulle kunna åka hem imorgon om jag fick, men det är jobbigt att vara här, helt klart.

Ta hand om er här hemma, och skicka lite kraft och lite immunförsvar till mig, så ska det nog bli bättre snart. (jag är sjuk också, vilket borde poängteras efter varje negativ mening, jag blir väldigt mycket sån när jag får lite feber och tappar rösten)



<3
/Sandra

Jag har suttit med datorn i knät hela dagen, så jag känner att det snart är dags att gå ner och vara lite social med familjen. Men ett litet inlägg hinner jag med.
   Orkar inte riktigt skriva allting här, eftersom jag nyss gjort det på resedagboken. Därför hänvisar jag dit, haha. Där har jag återigen mitt superkreativa namn ssaannddrraa. Kul va?

Iaf, den här helgen har varit lugn och bra. Vädret här är hur bra som helst! Snö två gånger på kvällarna, men annars har solen skinit varje dag. Tydligen så regnar det inte så mycket i det här området. Jag klagar inte.

Igår gjorde jag min första egna biltur, till en svensk i området som hade lite svenska kompisar hos sig. Det blev taco, pictionary och massa prat. Klockan ett var jag hemma (knäppt att jag skriver hemma...) efter en liten extrarunda efter att jag svängt av vid fel väg först.

Min berg-och-dalbanetur är fortfarande igång. Men nu tror jag att den börjar luta mindre. Har en förkylning på gång och är i fel vecka för att vara på topp, så jag väntar med spänning på nästa helg! Då ska jag nämligen till NYC med en tysk tjej. Vi  bodde i samma rum på orienteringen, men då såg vi typ aldrig varandra. Däremot satt vi i samma minibuss på vägen till flygplatsen där vi skulle möta våra familjer. Vi pratade mycket och bestämde oss för att vi skulle kolla upp hur långt ifrån varandra vi skulle bo. Fick ett mail ifrån henne och på lördag ska vi ses på Manhattan. Jag har inte varit där än, och är i stort behov av kläder och skor så det kom precis vid rätt tid.

Det är en jättefin dag, så jag funderar på om jag ska ta ett varv i parken och kanske en kaffe på Starbucks, om inte halsen blir värre. Jag kunde nästan ana att jag hade en förkylning på gång. Måste försöka fixa alla brev också.

Hoppas allting är bra med alla där hemma. Om det händer någonting så måste ni hålla mig uppdaterad, okej?

<3

Tack för alla söta och uppmuntrande kommentarer. Jag bölade som en gris, och det hjälpte verkligen! Igår kändes allting skitbra. Idag också, nästan hela dagen i alla fall.

Jag är såååå trött! Det är så jävla psykiskt jobbigt. Speciellt när jag känner att pojkarna inte riktigt tycker om mig. Jag får ingen ärlig chans heller, eftersom den gamla au pairen är kvar. Idag gjorde dock jag nästan allting! Det var i och för sig på tiden eftersom jag ska vara helt själv med dem från och med nästa torsdag. Ingen hjälp alls alltså. Kommer säkert att vara lagom knäckt till helgen.
   Jag har förstått hur jag fungerar nu. Det är som om alla intryck, alla skratt, all glädje, ilska, saknad och nedstämdhet bara måste ut igenom tårkanalen.

Köpte lite godis idag. Eller inte så lite, men som tur är klarade jag att spara lite till imorgon eller söndag. Det är fan helt omöjligt att inte bli fet här. Men så länge jag mår såhär så tänker jag inte hålla igen. Ska skriva upp mig på YMCA snart också, och börja äta hälsosammare. Snart... eller när jag känner mig bättre och säkrare med allt. Ska se till att få lite motion i NYC också. En tjej från tyskand som jag träffade på orientation frågade om jag ville ses där inne nästa lördag, så vi får väl se.
   Imorgon ska jag till en av de få Svenska tjejerna här, på middag. Tror att många sover över där, men eftersom ajg förmodligen måste ta bil dit och eftersom jag inte alls känner dem så åker jag hem på kvällen.

Tidningar är så himla billiga här också, både vouge och elle går på 4 dollar, alltså typ 25 spän... ingenting emot drygt 40 i sverige. Det mesta är faktiskt billigare här, eller går att få tag på billigare.

Jag hoppas nästa vecka blir lite bättre än den här, och att veckan efter den blir lite bättre än den förra osv osv.

Tack allihopa för att ni finns, ni betyder mer än ni förstår<3

Dåliga dåliga kväll! Imorse gick allting jättebra, barnen var söta och jag gjorde inte bort mig totalt. Jag är en levande berg-och-dalbana just nu. Helst av allt skulle jag vilja vara hemma, krama alla sötisar där hemma, gosa med alla katter och hundar, prata svenska och slippa ha tre liv på mina axlar. Allting kommer att bli bättre det vet jag, och det är egentligen mitt eget fel alltihopa. Men det känns ändå bajs just nu. Finns ingen jag kan ringa just nu heller, eftersom klockan är halv tre hemma... blä.

Första halvan av dagen går jättebra, fram till att tvillingarna ska hämtas och fram till jag går in i mitt rum på kvällen är allting fel. Prestationsångest, ilska, glädje, krav, stress och nya intryck är ingen bra kombination.
Det konstigaste är att jag inte tror att det är hemlängtan. Jag längtar liksom till jag blivit mer som en i familjen och till barnen gillar mig och jag går på rutin istället på förvirring. En kaffe på starbucks vore inte helt fel att börja dagen med heller. Och det vore inte helt fel att sluta dagen med att känna sig nöjd och bekväm istället för ledsen och värdelös.

Nu låter det som om det är jättesynd om mig och som om ingen bryr sig. Så är det inte alls. Pea, deras gamla au pair, är världens bästa, och både Peter och Samanta bryr sig. Men det är ändå sjukt svårt att veta hur jag ska bete mig...

Måste åka in till NY snart också. Nästa helg förhoppningsvis. Den här helgen ska jag använda åt att lära känna familjen bättre, att komma barnen närmare och att kanske få en ny vän. Det är sjukt ensamt här, även om jag alltid kan prata med någon. Känns inte så bara.

Jag saknar er i bitar alla vänner, min familj och alla djuren! Det kommer aldrig att finnas några bättre människor (eller djur, haha) än er<3

Jahopp, kanske borde försöka få fram lite vettigt nu? Förra inlägget var ganska intetsägande. Men jag har ju faktiskt bara varit här i två dagar, och såghär långt har jag befunnit mig i en buss från Newark Airport till hotellet i Stamford samt gått från hotellet till ett mall som ligger bara några hundra meter därifrån. Mer har jag alltså inte sett av USA. Men jag har en bra känsla. Jag blir liksom glad av att tänka på att jag faktiskt är här, att min värdfamilj fortfarande verkar jättebra, och att skolan är över alla förväntningar. Igår pratade min hostmom in medelande på hotelltelefonen eftersom det inte funkar att ringa på min mobil, och senare ringde hon också. Idag stod det en bukett (var tvungen att ta en bild, men jag orkar inte lägga upp den nu) med blommor och ett kort där det stod "Welcome to the USA, with love the Pelosi", och senare ett mail också. Så om de inte är helt schitzofrena, så borde det gå jättebra på lördag.
   Har fått turen att få trevliga rumskamrater också. Som iaf kan lite engelska, och som ska möta sina familjer på samma ställe som mig!

Som sagt har jag varken sett speciellt mkt av usa, eller ens träffat speciellt många Amerikanare heller för den delen. Men de jag träffat har varit jättetrevliga. Jag tror kanske inte att de är genuint trevliga och bryr sig speciellt mycket, men så länge de säger trevliga saker så tycker jag om dem, haha.

Även om klockan inte ens är nio här så ska jag ta mig en dusch, kolla igenom kanalerna, och sen gå och lägga mig. Imorgon blir en lååång dag. Först ska vi lyssna på en massa prat (som faktiskt varit rätt intressant) om barn i usa, barnsäkerhet osv, och sen är det äntligen dags för kvällsturen till New York.
Så imorgon blir det nog inte en sekund över för bloggning och sånt. Förmodligen inte på lördagen heller, för då åker jag och möter värdfamiljen direkt efter att orientation tagit slut. Vet inte riktigt vad de har planerat för mig, men jag kommer att sova gott den natten iaf.

Tack för alla kommentarer förresten, sötnosar! Ni vet att ni aldrig ALDRIG kommer att glömmas bort. Jag har redan börjat kolla runt efter saker vi kan hitta på när ni kommer, vilka det nu än blir. Var inne på lite affärer idag, och jag kommer att shoppa ihjäl mig här, that's for sure!


Hejdåååå!

Nu är jag framme. Trött, ofräsch, men här! Flygresan var aptråkig och nio timmar kändes mer som tre dagar. Jag har väldigt mycket att skriva, men jag orkar inte riktigt idag. Första intrycket är helt klart över mina förväntningar. Har varit inne på mitt första mall också, och där fanns Macy´s, Victorias Secret och Abercrombie... Och det är ett litet skitmall i Stanford. Hotellet är jättefint, eller åtminstone finare än vad jag trodde. Maten går att äta och vattnet går att dricka, trots att det luktar som badhus. Dessutom funkar både mitt trådlösa nätverk och min adapter. Därför sitter jag här och nördar nu.

Nej, nu är klockan halv nio, alltså halv tre i Sverige, och då borde man ju sova. Ska ta en dusch och sen blir det sängen!


Känns faktiskt skitbra att vara här, och jag längtar ihjäl mig efter att få träffa familjen!

Kanske har mer tid (har i och för sig tid att sitta här fram till klockan sju imorgon, men det vore ju både segt och idiotiskt) och ork att skriva imorgon.

... kvar till jag lämnar Lugna Vägen. Fyfan vad sjukt det känns. Eller så är det sjukt just för att det inte känns. Jag har inte insett att jag inte kommer att vara här om 16 timmar, och att jag om drygt ett dygn sitter på ett hotell i USA. Och nästa gång jag skriver ett inlägg, så kommer det inte att vara från datorn hemma, utan från datorn på mitt nya rum, i mitt nya "hem", i ett nytt land bla bla bla. Overkligt.

Kändes overklit igår när jag hade mina bästa här hemma också, för sista gången på lääänge. Jag kan inte förklara hur det kändes när alla gått. Det var först då jag förstod att det är så himla många underbara människor jag inte kommer att träffa på så länge. Jag förstod det i ungefär en minut, sen var det som  vanligt igen.

Det låter kanske konstigt med jag är faktiskt inte speciellt nervös. Borde vara sönderstressad och jättenervös, men så är alltså inte fallet..

Egentligen har jag skitbråttom. Har inte packat en pryl än, men allting ligger framme, så att jag får gå i labyrinter för att komma fram i mitt rum. Ska göra lite kaffe, njuta av det (för jag har hört att kaffet i usa inte ska vara det bästa) och sen blir det packning, nagelmålning, mp3-laddning, strykning osv osv osv...

Som sagt, nästa inlägg är det första från statôra!

Phu. Mätt som vanligt. Men idag har jag faktiskt fått lite uträttat. Ingen promenad, som vanligt. Det ska bli ändring på det. Jag ska spöa killarna på fotboll när jag kommer till USA (haha, big chance... jag kan bara inte spela fotboll), och jag ska börja träna. Jag ska bli en av de där riktiga rariteterna som faktiskt blir mer fit i det stora landet. Eller försöka. Annars får jag släppa allting helt i ett år, och göra ett nytt försök när jag kommer hem. Ja, har kollat på VS-visningen på tv3, därav ångesten, haha. Tur att jag inte är så himla mycket för vingar och mantlar.

Sade hejdå till Ann igår. Det var då det började kännas lite verkligt. Bara lite, för jag har fortfarande inte riktigt fattat än.  Sen är ju Ann lika cool som jag och har fått en webcam, haha.
    Imorgon väntar jag på den stora klumpen i magen. Ska ha fika och säga hejdå till resten av alla sötnosar. Sen är det en tisdag kvar, som förmodligen kommer kännas som en timma. Packa, bli nervös, packa lite, riva upp allt, få panik för femtioelfte gånge, "sova" och sen är det liksom hejdå Sverige.

Har skrivit ner adresser idag också. Tack hitta.se! Så nu kan jag skicka brev, och förhoppningsvis få några också. Funderar på att kolla upp skype mer. 10 öre i minuten för att ringa vilken telefon som helst i världen är ju löjligt billigt. Jag börjar fundera på om skype inte är det smartaste som internet kommit med.

Nu blir det satc för sista gången innan boxen åker ner i resväskan. Borde tänka på att packa snart också. Det får bli imorgon när tvätten är torr och struken.

Adjökens allihopa!

Har precis varit ute och gått i blåsten. Var nära på att frysa hakan av mig, men jag hann in på prix innan det hände något allvarligare. En promenad, ett paket kesella lätt och en purjolök senare var jag hemma.
  
Idag var jag och min bäbis med i tidningen. Det såg i alla fall ut så, fast jag skulle nog märkt om jag (som det ser ut som på bilen) varit i åttonde månaden. Hemska hemska bild, texten tänker jag inte läsa.. Nog för att jag fläskat till mig rejält de sista två åren, men det där var droppen.
   Jossan flyger tillbaka till England idag också. Kändes ungefär som hon var här tre dagar, och samtidigt som om hon aldrig åkt. Knäppt, men bra. Dubbelt bra egentligen. För om det tre veckor kändes som tre dagar, borde ett år kännas kort det också. Fem dagar liksom...

Ska börja på en packlista snart, och inköpslista. Och var fan är mitt internationella körkort?! Det kan ju vara bra att ha menar jag, så nu får motormännen ta och snabba på littö.

PAJEEEN kan du inte bli klar snart?

Åh, varför måste jag åka ifrån Sverige nu? Det är så som det ser ut nu, som det ska se ut när man tittar ut genom fönstret i januari. Idag blir det verkligen en promenad, en lång sådan. Måste bara rensa rejält i min mp3.

Igår var det tacomöys hos Malin, och mysigt var verkligen ordet. Blev även Den Lilla Sjöjungfrun, haha. Och vi upptäckte att Ursula kallar Ariel för slyna bland annat. Sånt fattade man ju inte när man var typ sex år.

Har egentligen inte mycket mer att berätta. Sa hejdå till Steve igår, som åkte till Goa imorse och var på kuriren för sista gången. Det är verkligen nära nu, och det känns extra när man redan sagt hejdå till människor.
En bra sak är i alla falla tt jag har börjat längta lite. Är förstås skiträdd över att komma ensam till en säkert jätteläskig och stor flygplats och ta mig från hotellet till Newark Airport. När det är avklarat (om det blir avklarat) så är allting nog rätt lugnt.

Imorgon far Jossan tillbaka till England också, sen åker Malin med gäng till Thailand (okej jag är rätt avundsjuk), Ann åker till Ransäter och Ellinor drar till Equador. Vi tar en varsin världsdel nästan, kan man ju säga.

Nu kan jag inte vänta mycket längre på att få spela Buzz och kolla på de två sista avsnitten (de två bästa!) av SATC! Får dock hålla ut till imorgon.

Välkommen 2008, eller vad man ska säga. Det här året (känns skumt att skriva så, men det blev ju faktiskt nytt år för snart 22 timmar sen) kommer att bli väldigt annorlunda. På alla sätt. Men det kan ju bli ett bra år för det. Hur det än blir, så kommer det att vara ett nyttigt år.

Gårdagen var en av de bättre nyårsaftonar jag firat. Annars har ju nyårsafton för vana att bli en besvilkelse. Gårdagen var kanske inte den bästa i mitt liv, men jag ser ändå positivt tillbaka på den. Först blev det trerättersmiddag med karlskoga's finest och som vanligt sextalk och musikdiskussioner. Sen var det dags att dra vidare. Först till Sussie och skåla och parta vidare lite. Sen till Madde och Collin för ännu mer fest. Lite segt, men det var kanske inte så komstigt med tanke på hur länge vi varit igång... Trötta begav Malin, Ann och jag oss mot majvägen (åh vad jag saknar att bo där, och det kändes sjukt konstigt och bra att vakna där imorse) för att äta lite och motvärka eventuella bieffekter av nattens dryckesval. Jossan skulle sova hos Linnea så hon hängde på en bit. Vi slocknade strax efter fem och sov som stockar till typ två. Efter en god frukost vid middagstid åkte jag och Ann hemåt.

Idag har jag varit på skitbra humör, egentligen utan anledning. Det tackar jag för! Har även varit hos farmor & farfar och hälsat på Umeå-kusiner som var nere under julhelgen. Fick en massa lyckoönskningar och lite resepengar.

Ska passa på att äta det som blev över av ostar och kex från igår innan någon hinner före mig. Imöra blirä tacomöys hos Mallö med brudera. Fnissigt!

Och ni tappar väl inte hakorna om jag säger att New Years Day (U2 för er som inte visste) är dagens låt?..

All is quiet on new years day
A world in white gets underway
And I want to be with you
Be with you night and day
Nothing changes on new years day
I will be with you again
I will be with you again

Under a blood-red sky
A crowd has gathered in black and white
Arms entwined, the chosen few
Newspapers say, it says its true
And we can break through
Though torn in two we can be one
I will begin again, I will begin again
Oh and maybe the time is right
Oh maybe tonight
I will be with you again
I will be with you again

And so we are told this is the golden age
And gold is the reason for the wars we wage
Though I want to be with you
To be with you night and day
Nothing changes on new years day

Damn, om 25 timmar är det inte längre 2007. Knäppt. Det känns som om 2007 hade ungefär 2 månader. Samtidigt känns det som om det har hänt så mycket, att det var evigheter sedan jag gick i skolan. Så jäkla avlägset att vi gått upp tidigt för att ha religion, svenska, mediekunskap och allt det där. Jag saknar mycket fast ändå lite med att gå i skolan. Det var oerhört tryggt att komma till samma ställe varje dag, möta samma människor, åka gratis buss, ha rutiner och att se fram emot studenten. Jag saknar däremot inte klassen alltför mycket (ibland var den charmig, men jag gillar att läsa under tystnad snarare än gapskrik), inte pressen, inte prestationsångesten, inte livet, inte att ha ångest över att ha struntat i ännu en lektion eller fotografisk bild. Om det är något år man borde resumera, så är det 2007. Allting hände fan då.

Nu är vi vuxna ju. I alla fall nästan. Om tio dagar, ja TIO dagar, 240 timmar ska jag bli vuxen på riktigt. Måste planera in en lite avskedsfika också. Jag fick ont i magen idag bara av att se nobelhallen för sista gången på ett år, hur ska jag klara av att säga hejdå till mina finaste?! Alla som har råd, måste ha sin semester i USA. Jag lovar att jag ska leta efter allting det bästa med NY, och visa det för er!

Imorgon är det dock fortfarande 2007, och det måste ju firas. Middag hos Ann, och förstås bubbel och sånt. En rolig fest skulle inte skada, men skulle inte det bli fallet vet jag att vi kommer ha kul ändå.

Gott Nytt År allahoppa!