Sandra

Imorse mådde jag bajs. Mitt huvud bankade hårdare än på länge, och jag var sjukt trött. Dessutom var det globalkunskap. Och det är tack vare den som jag mår såhär, så aldrig att jag skulle anstränga mig för att gå på den. Jäkla fältstudie och allt annat som har med globalkunskap att göra. Jag tror att de försöker jävlas med mig, typ: "hmm, okej. nu ska vi se när Sandra har minst tid till att åka til Gambia, yes! vi hittade två veckor, skitbra. Och så måste vi lägga mycket press på eleverna också. Och göra så att de blir sjuka av vaccinet. Speciellt Sandra. Moahahahaaaa!". Men jag fick som sagt min hämnd idag. Så på idrotten var jag utvilad. Där gjorde vi det jag har mest skräck för i heeela världen; hinderbrännboll! Jag är rädd för allt som har med den att göra. Och just nu hatar jag klassen skitmycket (och det är ju inte meningen att alla ska ta åt sig, men jag tror ändå inte att de som jag ogillar, och som ogillar mig läser det här ändå) och blev megatjurig. Kullebyttor var en del, och nej, det blev bara för mycket.
   Arg som ett bi gick jag för att byta om (ska kanske medge att jag hatar att vara dolig på saker, så in självkänsla låg inte på topp) och gå och kopiera. Jag insåg ganska snabbt att jag skulle missa bussen med ungefär tio minuter. Så det fanns ingen direkt anledning till panik.
   Självklart regnade det. Men med tank på att min kroppstempratur låg på ungefär 110 grader gjorde det inte så mycket.
 
Nu är jag hemma från dansen och har krånglat, och bett Jossan krångla, för att få våra Babyshamblesbiljetter sålda. Men jag var tyvärr lite sen så nu får vi lämna tillbaka dem och förlora en massa pengar. Men just nu skulle jag kunna betala vad som helst för att slippa allt krångel och omständigheter. Tur att ett problem är ur världen imorgon!

Oops, nu börjar ju klockan bli mycket. Jag måste packa det sista, och väga det. Sen ska jag ta en lååång dusch och ha min nya supereffektivaochjätteoljiga inpackning i håret. Jag kommer att se ut som hej-kom-och-hjälp-mig när jag sköljt ut den, men förhoppningsvis blir håret bättre av det. Solen i Gambia kommer säkert att slita på det.
   På tal om Gambia, så är det 32 grader i skuggan, och klart väder. Och så ska det hålla på ett bra tag tydligen. Jag kommer att smälta bort! Varför, varför varför ska Gambia vara varmt nu, och inte resten av afrika? Nej men visst ja, jag glömde. Globalkunskapen har varit i farten!>.< Haha... Kom ihåg, att allt dåligt som händer er beror på den!

Shit vilken helg. På gott och på ont.
 Fredagen var jätteslapp. Jag badade för första gången på år och dar. Sjukt skönt! Efter det åkte jag och träffade jag Jossan, Ann, Sanna och Linnea på paris. Det var trevligt och jag drack, hör och häpna, svart te!
  Lördagen var också hur bra som helst. Efter lite strul och sura miner, men det hör väl kanske till när man bor hemma. Vid fem började folket (dvs mina kära flickvännor) droppa in. Vi åt morotstårta och drack baileys. Sedan bar det av till Karlstad för alla av oss utom Linnea och Ann. Vi hittade nöjesfabriken förvånansvärt snabbt och vi hann in precis efter att Molotov börjat spela. Jag tror i alla fall inte att vi missade sådär jättemycket. De var bra som alltid, och stiliga som få, som alltid.
  Sugarplum var andra bandet för kvällen. Men jag måste faktiskt erkänna att jag inte minns speciellt mycket från spelningen. Detta tack vare ett par sjukt komiska situationer med diverse fyllekåta män. Och så en å annan snygging förstås. Kvällen kan summeras som lyckad, trots att hela dansgolven var fyllda med glas. Och trots att vi alla sov som stockar på vägen hem. Utan tvekan en av de tröttaste kvällarna på länge.
  Idag har jag inte gjort ett dugg. Och då menar jag verkligen ingenting. Jag gick upp halv tio för att gratta pappa på fars dag. Annars har jag bara läst och suttit här. Men mitt huvud har varit överaktiverat hela dagen. Efter att jag fått veta att det senaste såret blev för djupt, och det krävdes ett akut läkarbesöt och en massa stygn för att få stopp på blödningen har jag inte kunnat släppa det. Det är förstås aldrig bra att sånt här händer, inte alls. Men om man ska se något ljus i det, så var det ändå ett wake-up-call. Nu är hjälpen kanske snart här, och förhoppningsvis får armarna vara skonade från fler ärr. De börjar redan se rätt brutala ut. Snälla, sluta! Det finns så mycket annat. Det är liksom inte värt det, ens för en enda sekund. Speciellt inte med en sån potential. Tänk om man kunde bevisa hur många gånger jag varit så sjukt avundsjuk för att jag inte fick de där generna istället.
  Det verkar hur som helst som att kulmen var nådd (åtminstone för den här gången, och förhoppningsvis för alltid) inatt och att allt blivit lite lite bättre idag. Ändå är jag rädd på nåt sätt...

Nej, det är kanske dags att börja skriva en packlista, börja flyttpacka, eller något. För att släppa allt för en stund, och för att få något alls gjort innan jag ska sova. Det blir stressigt värre imorgon annars är jag rädd.

Jag är bra, för jag är redan klar med religionstentan, och gjorde min bokredovsning idag. Okej, jag ska spara på självkredden. Resten av sanningen är att jag egentligen är sjukt då¨lig. Jag har nämligen inte gjort ett endaste tecken åt mitt arbete om Kommunism (yes!). Eller där ljög jag lite, det står "inledning" i mitt arbete. Men jag har en känsla av att det inte riktigt är nog. Imorgon är det dock ÄNTLIGEN slut på den här plågsamma skolveckan. Och då ska jag inte göra en endaste liten läxa. Så ska jag bada i badkar för första gången på evigheters evighet. Och jag ska läsa Vingklippt ängel. Det har jag inte haft tid att göra alls den här veckan.

Igår firades jag litet smått. I alla fall av farmor & farfar, och av mamma som gav mig en blomma. Tacksi för det. Jag blev 2000 kronor rikare^^ Hälften av de pengarna ska jag visserligen spara, och den andra hälften kommer nog att gå till julklappar. Men det känns ändå väldigt bra och pengarna kom lägligt. Jag fick tio stycken tialotter också, men jag blev inte miljonär. Dock ytterlitare 20 kronor rikare, moahahaa...>.<
  Idag var det dags för min offeciellt första vuxendag. I mitt första paket jag fick imorse fann jag en skål. Ganska otippat, men den var jättefin och så låg det lite godis i den. Haha. Två pyamaser fick jag också, tack igen! Jag äger faktiskt ingen pyamas. Eller jo, nu gör jag ju det. Men den kanske mest akuta presenten var ett par svarta jeans. Finally. Som jag önskat mig ett par sådana. Föregångarna är nästan ljusgtåa och har två stora hål vid låren. Och ja.. det var väl det. Jag är jäkligt inte sugen på allt innehållande socker tack vare de här två dagarna. Och nu sk jag som sagt plugga. Jag kan faktiskt inte komma på ett trevligare sätt att spendera min födelsedag. Jag<3skolarbeten! (observera ironin)

Bäst att bunkra upp med en lång låtlista för här kommer jag att sitta, kanske längre än jag någonsin suttit här. Som sagt, jag hjärta skolarbeten, fårävör!

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Det är för mycket i mitt huvud för att jag ska få ur någonting alls ur det. Det ligger bara där inne som en fet klump, någon slags tumör. Sitter fast... Så nu ska jag skita i det som sitter fast (det dåliga) och skriva om dagens två bra händelser. Som inte samlas till tumören.
1. Min pappa kan han också ibland. Så nu är vi very important persons. På lördag i alla fall.
2. Jag är ond och tyckte att det var hysteriskt roligt när en tant på bussen ramlade på bussen av chaufförens tvärnit.  (hon får dessutom skylla sig själv som satte sig där man egentligen inte ska sitta). Hon verkade inte få direkt ont, men blev sninarg. Och det gjorde bara saken ännu roligare. Dessutom är jag glad att bussen tvärnitade, annars hade vi nog krockat eller nåt sånt hemskt. Och 91:an ska INTE bli min död.



Ja, det var väl ungefär dagens positiva händelser. Det andra (detdåliga) sparar jag för mig själv. Bra va?
Godnatt!

Damn you, Pete! Och damn you hundra gånger till om du skjuter fram spelningen mellan den 16 november och 1 december....
  Jag har inte så mycket mer att skriva idag. Skitdag gåger hundra, av hundra olika anledningar. Men Pete, du är fortfarande en stor anledning. Klant>.<

Idag har jag fått otroligt lite uträttat. Det var meningen att jag skulle läsa ett par hundra sidor i min svenskabok. Men jag har insett hur otroligt jättetråkig den är. Den är så tråkig att jag blir svinarg och trotsig som en treåring när jag tittar på den. Detsamma gäller väl mer eller mindre resten av mina läxor. Och jag kom just på att jag fyller år om mindre än en vecka, och måste skriva önskelista och bestämma när schläkta ska komma och käka tårta. Tur att jag nästan inte har någon släkt att bry mig om. Fast jag saknar morfar och Jonne extra mycket nu på hösten och julen. Det är så ensamt numera, och morfar är ju morfar. Men det är bara att ägna en tanke åt dem, det finns inte så mycket mer att göra. En dag kommer vi nog att ses, men jag tänker inte direkt gå och vänta på den. Det skulle bli lite långtråkigt och deprimerande.

Idag är det fredag, och fredag innebär Idol för min famlij. Jag försökte att smälta in i gruppen, men det gick inte. Det går bara inte för mig att kolla på idol. Jag försöker verkligen att se charmen i det, att hitta något som är liiiiite kul, charmigt, tufft osv med det. Men ingenting. Fy fan vilket jävla skitprogram. Jag hejjar ändå på Marcus, man måste ju låtsas att man hänger med liksom (öh?). Idag sjöng han Don't look back in anger. Han är bra, men Noel gör den hundratusenmiljonersmiljarders gånger bättre. När jag insåg hur mycket mer jag tyckte om att lyssna på Oasis, än vad jag gillade att kolla på talangjakter, kunde jag inte säga enmot mina känslor; källaren, oasismappen, nununu! Och här sitter jag och lyssnar igenom alla mina favoritlåtar. Måste upp och lyssna på Hindu times-singeln jag lyckades få tag på i Sthlm också.
  När man lyssnat på ett band nog mycket eller länge att man tycker sig hört i stort sett allt ungefär femitelva gånger glömmer man bort dem. Men det behövs bara något litet för att man ska komma på hur mycket man tycker om dem. Oasis är ett sånt band för mig.

Och på tal om bra saker. Donnie Darko är en bra film. I den filmen är det många bra låtar. En av de låtarna har the Cure gjort. Den låten heter Just like heaven. Och den är sjukt bra. Kolla bara (fast lyssna ännu hellre);

"Show me how you do that trick
The one that makes me scream" she said
"The one that makes me laugh" she said
And threw her arms around my neck
"Show me how you do it
And I promise you I promise that
I'll run away with you
I'll run away with you"


Åh, nu fick jag världens lust att kolla på film. Fast vi har ingen bra, och tv1000 visar bara skit ikväll. Det är säkert mitt straff för att jag inte gjort läxorna. Kanske bäst att avsluta fredagskvällen på värsta tänkbara sätt? Jo, så får det bli. Kommunismarbetet/Fältstudien/Ideologiprovet/Svenskaboken/Novellanalysen/Religionstentan/Önskelistan here I come! När ska jag lära mig att läxor inte gör sig själva?...