Sandra

Allright, seems like I better continue to write in English:) Sorry Samantha, from now on it's gonna be more readable to you, I promise!

Not that much has happened since I posted something here the last time. Not even since the last time i wrote in English. Yesterday me and Josefine took a walk (we don't do powerwalks, that's so 2008... slow is the new fast, right?) into the center of town, to meet up with Ann. We were talking alot about alot, as usual. Then we walked home in the beautiful weather. It's still around 30 degrees here, but the sun is so warm and we're all ready for the real spring to come.
Anyway, after the walk, we got home, and got ready. We started night at Sofies really nice apartment, with alot of talking, laughter, silly dancing and some wine. Then it was time to go and watch Backyard Babies (a Swedish rock/garage/punk band) perform at one of our two nightclubs. The place was packed, and for some reason, everybody seemed to have gotten there at the exact same. The line was so looooong and sloooow. Finally, we got in, and by that time, they'd already started. We walked up towards the stage; BAD DECISION! People were too drunk and too heavy for us. Eventually we gave up, since we didn't wanted to loose our really good mood. Then, we found Erik and talked for a while. We all agreed that it'd be smart to get our coats before 2.00 am, when the club closes and everybody wants to get out at the same time, well... A lot of people thougt the same thing, and it took us one hour to get our coats. People were pushing each other, as if that'd help. So except for a great time at Sofie´s, the night was mostly standing in line and getting pushed by annoying people.

Today I woke up feeling great. It must have be the sun, and maybe also Josefine´s call. She asked me if I wanted to take a walk ( we still don't do powerwalking, but I have to say walked faster than we did yesterday) and buy some candy. So we took a really nice walk, and the topic of the day was(drum roll); Karlskoga! We really can't understand how people our age can stand to live here. I've been home for three weeks now, and I'd leave any second if I could. Maybe not to across the globe, just away from this town.
The rest of the day, I spent in our summer house, then watching a movie (the number 23) and Kings of Leon videos.

Tomorrow, I need to get up early. It's 1 March, and that doen't only mean it's oficially no longer winter, but also that it's time for "Vasaloppet". Every swede know what that is, but since my blog's now international, haha, I think I need to explain. Vasaloppet is one of the world´s longest cross country skiing competitions, and it's huge! Almost 15.000 (insane) people travel to Dalarna, Sweden, to ski 55 miles (I told you they're insane!). It's so cool to see the start, with all the skiers lined up. The start is at 8.00 am, and I don't want to miss it. At least not now. We'll see about that, tomorrow morning at 7.50 am...

Better get ready for bed to have the least chance of not turing off the alarm in my sleep.

Jahopp, så glömdes fettisdagen bort. För det här är ju dagen som KRONPRINSESSAN OCH DANNÖ GÅR UT MED ATT DE FÖRLOOOOOVAT SIG! Stackars små semlorna som kom helt i skymundan. Det är ju faktiskt deras dag, förrutom iår alltså. Jag spyr snart på det där brölloppet, som för övrigt inte ens kommer att ske förrän 2010, har jag lärt mig idag. Jag har även lärt mig att om man har aftonbladet plus, så kan man få läsa om vilken klänning Sofi-som-i-modeSofi tror att hon kommer att bära. För att hedra semlorna, så ska jag därför inte nämna mer om det (om ni är intresserade av vilken titel Daniel ska få, eller vilket märke Victoria kanske kaaaanske kommer ha på klänningen, så hänvisar jag till aftonbladet.se, eller ännu hellre expressen.se). Ville bara säga hur mycket jag inte ser fram emot att finansiera deras bröllop, med en del av mina (just nu obefintliga) välförtjänta slantar.

Jag åt hur som helst en skitgod vaniljsemla idag. Eftersom jag inte tycker om mandelmassa, vilket kanske är en synd i sig just idag, så fick det bli en vaniljsemla. Här sitter jag och pratar om att inte respektera semlorna, fastän jag inte ens tycker om mandelmassa. Om det låter bättre, så är jag nötallergiker.

Annars har jag slagit personligt rekord i två saker;
1. Att gå upp tidigt. Klockan var 7.20 när jag, klarvaken, slog upp ögonlocken. Den ni!
2. Antal timmar framför datorn. Jag jobbade visserligen ett par timmar, och sökte jobb, men det är ändå ett rekord.

Nu är jag väldigt trött, så jag ska ta en dusch och sen blir det sängen. Mr. Blund är inte snäll med sanden idag. Imorgon ska jag träffa Ann. Det ska bli skitkul, för vi ses alldeles för sällan. På torsdag bär det förhoppningsvis till Karlstad törsta lite storstadshunger (OBS! skämt). På fredag är det Backyard Babies, så vi kanske ska till wickan och ha det trevlig (helst komma ihåg det dagen efter också). Justdet! Sen så ska ju alla jobb jag sökt till svara att självklart vill de att jag ska jobba för dem och kallar mig till intervju. Sedan blir det högstbjudande på min lön eftersom jag är så jäkla poppis, så jag slutar med en timlön i sex siffror....sen ska jag vakna upp med ett fantastiskt humör på lördag!

Tänkte tillbaka på min attityd, både i "verlkiga livet" och här på bloggen. Skäms lite faktiskt. Så jävla illa är det ju inte. Det är snö, jag äter gott, sover gott, har världens bästa vänner, är äntligen hemma och så vidarööö.

Hittills har jag ju dessutom bara skrivit det som är sämre med Sverige, jämfört med USA. Nu är ju sanningen den att förrutom svenskar, och svenskars sätt att uppföra sig, så tycker jag bättre om Sverige. Kanske för att jag bott här i hela mitt liv, eller för att jag helt enkelt bara haft turen att födas i för mig rätt land.

Nu till det jag skulle komma till, stil och utseende. Faan vad tråkigt va, att vi inte kan uppföra oss, eller hur? MEN, men vi är åtminstone snyggare och klär oss bra mycket bättre. Självklart är allting tycke och smak, men jag skriver ju inte på ne.se, utan på två s, två a, två n, två d, två r, två a.blögg.se, så ytterst lite här är något annat än egna åsikter. Hursomhelst, utseende var det. Under min tid i Amerikat kan jag seriöst räkna antalet attraktiva människor på mina tår och fingrar. Då ska man ta hänsyn till att jag besökte Manhattan, Los Angeles, San Francisco, Washington DC samt ett antal stränder och en skidbacke. Bara där har vi Sveriges befolkning ett par gånger om. När jag var på IKEA i Örebro såg jag så många välklädda och snygga människor, att jag nästan inte ens tänkte på närkiskan. Sjukt, eller hur? Till och med här, i mopparnas, a-traktorerna, wannabe-sturisar, ja tillochmed TREHJULIGA bilarnas (jag lovar, Jossan och jag såg en senast i fredags) metropol, tycker jag att folk klär sig bättre. Självklart är det en smaksak, men jag tror nog att du skulle bli lagom trött på uggs och pyamasbyxor om 50% av alla du såg hade det på sig.

Om du inte riktigt tror mig, så åk till L.A (till de ställena jag var på alltså, vilket kanske säger en del i och för sig), eller ännu bättre till IKEA i Elizabeth/Newark. Om du gillar att kolla på polisprogram ifrån USA, har du säkert hört talas om Newark.

Nog om sånt. Vi är snyggare och bättre på att klä oss, tycker jag! (hade ju kunnat säga det sådär, i en mening med ett utropstecken..) Inget du lär hitta i Nationalencyklopedin eller på Wikipedia.org, men ändå.

Idag står jobb (obs! lite jobb) på schemat, ska dessutom baka lite bröd. Det var längesen jag bakade så det ska bli kul, och spännande. Kanske är det inte bröd som kommer ur ungen, utan kolbullar, eller
 kanske rent av ingenting alls. Vi får se, jag är positiv än så länge. Nu blir det en dusch eller kanske ett bad innan jag sätter igång med husligheter.

Förresten så vaknade jag 08.45 imorse. Vaknade ett antal gånger innan det, och ställde tillslut fram klockan till 08.30, men stängde av den och somnade förstås om utan att ställa fram klockan. Detta kunde resulterat i att jag fortfarande hade sovit, men som ni ser är jag vaken. Fysiskt i alla fall. Någon ringde på våran dörr, och Danilo tyckte väl att jag skulle vakna, så han skällde. Ni som inte hört Danilo skälla, förstår nog inte vad som är så konstigt med det. Ni andra, som själva bevittnat fönster och speglar krossas till hans skall, förstår nog varför jag inte kunde somna om. Självklart hann dörrväckarn' gå långt innan jag orkade mig ur sängen. Tack du som iklädd neonorange dräkt ringde på våran dörr imorse, och besparade mig en dags ångest!

Lateer...eller kanske inte.

Tredje söndagen i Karlskoga iår. Det känns som en för mycket. I mitt huvud är jag redan påväg härifrån. Där har jag redan den där skitsnygga trean jag kollade på i Oslo. Jag jobbar och lever snålt, men ändå bra. Sen åker jag till Italien med Ida på påsklovet, och kommer tillbaka och fortsätter jobba och spara. Sen har jag en sjukt rolig sommar på festivaler och i England och USA. I mitt huvud alltså.

I verkligheten var jag glad över att vakna klockan nio imorse. Jag är egentligen en morgonmänniska. Har bara en väldigt väääldigt dålig vana att somna om. Det är det bästa jag vet. Tills jag inser att klockan snart är tolv, då får jag ångest. Idag var alltså ingen ångestdag. Har städat i källaren, dagens pluspoäng. Har kollat massa skidor och suttit och kollat boende i Oslo.

Nu börjar ögonlocken kännas tunga. Bäst att lyda Mr. Blund innan jag blir övertrött och blir uppe till klockan tre. Imorgon ska jag banne mig upp tidigt. Gör ett nytt försök till sockeravvänjning. Klarade det hyfsat bra, men nu börjar suget sätta in. Anledningen till att jag delar med mig av det här, är att jag framöver förmodligen (läs; definitivt) kommer att vara en riktigt otrevlig människa. Det beror alltså bara på sockersug, ingenting annat alls.

Uppdatering om vad jag tar mig till i avsaknad av socker kommer att ske. Kommer även att meddela när jag kliver upp imorgon, samt hur många gånger jag somnar om. Jag gissar att jag ställer klockan på åtta, snoozar en halvtimma, omedvetet stänger av klockan och somnar om tio gånger till innan jag inser att det varit ljust ute de senaste sju gångerna jag vaknat, tittar på klockan och ser att den är 11.49.

Hoppas dock på att jag är uppe före åtta. Den sätter jag... en promenad på!

Sitter och kollar på herrarnas 15 km och är mätt. Det är sånt man gör när man är arbetslös. Igår skickade jag CV och brev till drygt 20 Barnehager i Oslo. Funderar på att skicka några till Stavanger också, men vi får se. Måste förstås söka till lite jobb här också. Vikariepoolen t ex. Ska bli intressant att se vad "hon som bestämmer vilka som får vara med" (för att citera puck...kvinnan jag pratade med sist) har att säga.

Annars har jag träffat mina älsklingar i veckan. Ellinor har redan åkt iväg igen, hon är i Thailand och har det bra. Den här gången behöver jag dock bara stå ut i 4 veckor innan jag får se henne igen. Bättre än 56! Det var så konstigt när vi sågs sist. Ungefär som om vi var närmare varandra än innan jag åkte. Ändå har vi aldrig vetat så lite om varandra som vi gör nu. En sak som inte har förändrats, är de fortfarande är de bästa och snyggaste vännerna någon kan ha.

I tisdags var vi hemma hos mig, i min källare förstås. Hade verkligen saknat häng i min gillestuga, och limekakan förstås. Vi pratade och åt som vanligt massor, och sen kollade vi på Into the Wild. Bästa inspirationsfilmen. Man kan inte kolla på den filmen när man sitter i en källare i Karlskoga, och inte drömma om att göra det som Christoper McCandless gjorde. Inte dö alltså, utan lämna allting och bara ge sig iväg. Om jag nu får jobb någon gång, då ska jag spara pengar, köpa mig en fet ryggsäck och en flygbiljett till ett fint ställe. Kanske får jag nöja mig med en medelstor ryggsäck, och en tågbiljett till en plats i Sverige. Åh, jag vill nu nu nu!

Nu ska jag springa lite på vårat manuella löpband som mamma köpte när hon blev "inspirerad", som hon sa, när jag skrev i bloggen för länge sen att jag varit och sprungit lite. Sedan ska jag traska över till Jossan som ska gå och handla godis till ikväll. Har en sötis kvar att träffa och det är Ann! Vi ska dit ikväll och äta (det är väl underförstått vid det här laget, att vi äter något varje gång vi ses alltså) och kolla på film.

Som sagt, jag har sån tur, eller måste ha haft mycket bra karma i mitt förra liv, som har såna underbara vänner!

This is for you, Peter and Samantha. You said I had to start write in English on my blog now, and I said I would. So here it is, my blog in English. Maybe I won't write in English every day, but my blog isn't that interesting anyway, specially not now when I'm back in Karlskoga. You were right, almost everything is the same.

Today I slept 'til 12.30 pm. Don't know if it's some kind of delayed jet lag, or a cold, but it felt good to sleep. Usually I hate to sleep through half of the day, but today was different. Mom and I took a walk to Prix (the nearest supermarket), they renovated and rebuilt the whole store while I was gone. Don't know if I like it or not, but it felt good to see all the familiar groceries! I noticed they put up signs in all the aisles with numbers and what kind of groceries you can find. That made me think about America. Then it hit me how much I miss Americans (I miss some Americans alot more then other, of course!). Nobody here says "excuse me" or "I'm sorry" if they want to squeese through. As you walk pass somebody, they stop talking for the moment you pass, as if you had an elephant flying above your head. People only talk to who they know, and if you say more than hello to a stranger, you get the look as if you were an idiot. Very strange, and very hard to get used to. It was easier getting used to people asking how you are, and telling you to have a nice day. Even if it doesn't mean anything, it's still nicer. I'll try my best to keep some of the American politeness!

Now back to what's actually great about being here at the moment; the weather! Today my mom wanted to go for a walk so we walked down to the lake near by our house. Everything was white, and the sun tried to shine through the clouds, which made everyhing look purple and grey. Yesterday we had northern lights here!


Apart from rude, cold swedes, and beautiful swedish winter, I'm in panic over the economy. Everybody looses their jobs, and there are few jobs available. So I'm starting to look up schools. I found one that was nice, in the northern part of the country. They had a program for International Economics that sounds really interesting, PLUS, most students make 6 months of their las year abroad! Took a look at where in the world it could take me. Reykjavik (Iceland), France, Australia, Italy and NEW JERSEY, USA! Haha, that's funny, isn't it?

I wasn't planning on waiting that long to get back to the states, though. If I can find a job pretty soon (good luck, Sandra), I'll stay home and just save save save. Then I'll come to London with my dear friend Josefine, and we'll both fly from there to the US.

Because of our sports break next week (it's like spring break, but people go skiing in stead of drinking, I promise!), all of my friends will be here this weekend. I can't wait so see you and hug you all! We're gonna have so much fun on saturday! And I'll make the cocolate and lime cake and we can see each other as much as possible before you all go back. Oh, I wish it was saturday today.

Well, actually, it's nice it's wednesday tomorrow. Me and Kristin are going to see a hockey game, finally! And, it's FREE. There'll be alot of people, and the team they're playing against is a good team, so hopefully it'll be a really good game.

That's my day, and my plans for the nearest future. Besides that, I'm gonna miss not being in NJ for valentines day, and for spring, and summer and.... well, I miss you every day, Pelosis! Hope that Olga teach you skype soon, so we can talk!

Gonna get ready for bed now. Trying to get on local time is not that easy.
Goodnight<3

Vilken underbar morgon! Femton minusgrader, sol och massor av snö. En rätt hyfsad start på nästa del i livet. Jag går som sagt på sockerfri diet nu, i hopp om att slippa få tänderna bortdragna. Hål i tänder är en av mina största fobier. Kan inte påstå att jag var speciellt snäll mot mina tänder i USA, så därför måste jag vara extra snäll nu.

Om två timmar ska jag möta upp Kristin vid Arbetsförmedlingen. Lika bra att ta tag i det direkt, eftersom jag med stor sannorlikhet kommer få gå arbetslös ett tag nu. Måste även välja mellan ben eller buss till stan. Nu har jag ingen bil längre. Inte för att det gör mig någonting alls, men man får helt klart använda hjärnan mer. Kollektivtrafiken här, som jag innan ajg åkte tyckte var rätt kass, tycker jag är helt fantastisk nu! Från att ha NOLL bussar att ta in till centrum eller någon annan stans än till NY (det är inget skämt, det fanns inga lokalbussar alls där jag bodde!), till att åtminstone kunna ta en buss varje halvtimma, är en rätt bekväm förändring.

Förrutom att kastas in i vuxenlivet, på hårdaste sätt och i hårdaste tiderna, så ska jag rensa färdigt bland kläderna. Ska även ge mig ut på promenad, förstås. Runt sjön ska jag gå!

Nu måste jag lägga på ett kol om jag ska hinna göra mig presentabel...ehm...nåt sånt, innan klockan elva.

Det känns verkligen jättejätteknäppt, men jag är hemma. Jag känner att jag varit borta i ett år, samtidigt som allting är precis som vanligt hemma. Allting är nytt och gammalt. Väldigt väldigt förvirrande. Min hjärna är helt inställd på engelska, så fort jag hör engelska så glömmer jag bort att jag inte behöver tala på engelska. Allting har å, ä och ö.

Mina hundögon, tårfyllda, gjorde att jag slapp att betala 300 dollar i övervikt, YES! Det är de små sakerna... Idag ska jag inte göra så mycket. Plocka rätt lite i rummet och sen ska jag ta mig ett bad. Imorgon ska jag packa upp helt och hållet, skriva världens längsta inköpslista, åka och handla och försöka njuta av karlskoga.

Är förvånadsvärt pigg (läs; inte helt död) med tanke på att jag sovit en timma på planet.

Nej, det var väl allt. Har inte överdrivet mycket att säga om någonting än så länge. Det känns bra att vara hemma i alla fall. Ska ner på stan och kolla in Max och rondellen och specsavers och alla andra nyheter...

Nu skriver jag mitt sista inlägg på Amerikansk mark. Snart bär det av till lagomland. Jag är i chock, eller i förnekelse, något i den stilen i alla fall. Det känns helt absurt att jag ska hem. I över 400 dagar har jag drömt om den dagen då jag ska få sätta mig på planet mot Sverige. Nu är den här och jag vet ingenting. Allt jag vet är att jag kommer att vara trött (jag kommer sova kanske en timma inatt, min hjärna går på högvarv nu) och att jag kommer att vara glad över att vara hemma.

Jag hoppas att jag kommer att förstå på riktigt imorgon. Eller åtminstone så nära på riktigt som man kan komma. Idag fikade jag med brassarna för sista gången. Förmodligen var det sista gången någonsin som jag såg dem. Kanske ser jag Amanda igen, med tanke på att hon ska till Irland. Men jag vet inte, jag har ju så många länder att besöka nu, och inga pengar alls.

Idag slog det mig; jag har med stor säkerhet övervikt i båda väskorna, trots att jag skickat två paket hem för sammanlagt 180 dollar. Om jag har övervikt i båda väskorna, och om mina tårfyllda ögon inte kan skona mig, så behöver jag klämma up 300 dollar till. Då kan jag lika gärna gräva min grav där och då. Betala kommer jag dock att göra oavsett. Det finns saker i de där resväskorna som är prislösa, ovärdeliga, ja ni fattar.

Oj vad konstigt det känns. Från och med imorgon ska jag prata svenska hela tiden. Hämta posten på andra sidan vägen. Tanka bilen själv. Sluta handla på kort. Sluta handla överhuvudtaget. Börja käka nyttigt. Köra bil (helst inte, men det kommer att inträffa) utan automatväxel. Vara stor nog att köpa egen alkohol. Kunna gå promenader med mina hundar, och busa med mina katter. Leva livet sex timmar framåt i tiden. Börja skriva min blogg på engelska också (krav från familjen). Behöva skaffa ett "riktigt" jobb. Börja dricka kranvatten igen. Slippa betala momspålägg och dricks på varenda summa.

Ja, det är alltså en hel del förändringar, stora, små, bra och dåliga, som väntar. Det knäppaste av allt, är att jag är nervös. Lite bara, men jag är nervös. För vad? Jag ska inte göra något jag inte gjort tidigare, eller träffa någon jag inte träffat tidigare. Allt jag ska göra är att få åka tillbaka till det land jag (än så länge) tycker bäst om, och få träffa alla jag gillar bäst. Märkligt. Allting är märkligt just nu.

Trodde att jag skulle vara helt förstörd vid det här laget, men jag antar att jag antinger bygger upp mig till morgondagen, eller helt enkelt inte är speciellt ledsen över att åka hem. Vi får väl se.

På tal om att se, nu ska jag se Tropic Thunder. Sen ska jag försöka att sova.

Vi ses snart!
<3

Herregud, jag glömde ju berätta om det coolaste som hände i NY. Okej, att jag såg Kings of Leon, och att de var skitbra är kanske det allra allra coolaste. Den näst coolaste grejen var att jag är 99% säker (jag frågade honom, och det kan ju vara så att de är ute på turné eller så) på att jag såg Andrew VanWyngarden från MGMT!!!!!

Finns inte så mycket mer att tillägga. Det var på Broadway, nere i SoHo, det var soligt och jag är som sagt bara 99% säker. Måste se dem så snart jag kan, så att jag kan vara helt säker på om det var Andrew eller inte. Coolt ändå att jag efter säkert 60 NY-besök äntligen fick se en kändis, sista gången jag var där...

Sådär, nu var det sagt. Godnatt!

Så var jag tillbaka efter ett par skitroliga dagar i Seattle, och ett par mindre roliga dagar i NY. Är jättetrött nu, så jag tänker inte lägga in några bilder, eller berätta överdrivet mycket om någonting.

Träffade i alla fall sjukt mycket roligt folk i Seattle. Till exemel så träffade jag Sarah som var från Australien, och en tjej från Korea som tyckte jag hade jättefina blåa (sedan när?) ögon och ville veta om min mamma, syster och bror också var så vackra och smarta. Konstig tjej. Det var en av mina rumskamrater på vandrarhemmet. Den andra var en kvinna på 50+ från Alaska. Hon var i Seattle och sålde tvålar på någon marknad, och trodde att jag var en dröm när jag kom in. Hon förklarade att hon tagit sömnpiller den natten och inte visste om jag var verklig eller inte. Ja, det var väl det, haha. Hon var trots allt väldigt snäll. Becky var alldeles normal, och jättesnäll! Dessutom hade hon en vän som var norrman! Coolt!
   Såg de viktigaste delarna av Seattle, och gjorde en underground tour som var jätteintressant. Självklart åkte vi upp i space needle och blev jättefashinerade av bergen i bakgrunden.

Sen var jag hemma för att sova och packa om i princip, innan jag åkte till NY. Åkte på en megaförkylning, och peppen var väl kanske inte helt där när det var dags att åka mot Madison Square Garden. Det ändrades dock väldigt, väääldigt fort. Kings of Leon var väldigt mycket bättre än vad jag trott.
   Resterande dagarna gick åt till att sova, äta, hosta (tog nog upp den mesta tiden), förlora rösten, återfå rösten, samt att bara gå runt och kolla på allting sista gången på länge.

Nu är jag alltså inne på min fjärde sista dag. Måste köpa två saker till, samt fixa något fint till familjen, packa, klippa mig, gå på mainkyr och pedikyr innan jag åker.
   Måste säga att jag fortfarande längtar, lite i alla fall. Jag längtar dock redan efter att få komma tillbaka. Sommaren här var så himla underbar! Har tänkt på när jag vill tillbaka, och det står i princip mellan påsk (fråga mig inte varför) sommaren (jersey shore med boardwalks, samt San Diego) samt hösten (av ehm...myndighetsskäl). Vi får se om jag överhuvudtaget kommer hit mer iår. Allting beror på hur snabbt jag kan få ett jobb, var jag får ett jobb, samt vad jag får för jobb.

Blev alldeles för sent nu. Måste sova. Imorgon börjar hemvändarveckan. Mamma har redan bestämt sig för vad jag ska ha för matsäck när jag kommer fram. Själv har jag inte ens insett att jag har fyra jäkla dagar kvar i USA. Hjälp, vilken klubp jag fick i magen nu!

Godnatt<3