Sandra

Idag fick jag sparken. Inte så som det låter, men jag fick en spark. Ingen hård sådan, men ändå. Max var påväg att sätta på tv-spelet. Då såg jag rött och sa förstås nej, inte före maten eller läxorna. Han började med att gallskrika så att mina (och förmodligen även Nicky och Alex) trumhinnor var nära på att spricka. Sedan gav han mig en liten spark. Och så slapp han fundera på om han skulle spela tv-spel eller inte. Var väldigt chockad, men han ser mig mer som en syster än som en nanny. Han glömde dock bort att jag, till skillnaden från en vanlig syster, sitter på lite mer makt. Även om han inte var det minsta bråkig resten av dagen, så kändes det så himla skönt att kunna säga vad som helst till honom, och att han vet att han måste göra som jag säger. Barn är ju dessutom knappast långsinta, så han hatade mig i ungefär fem sekunder innan allt var över.
 

Är typ frisk också. Har bara hostat lite och varit lite tröttare än vanligt. Ingen katastrof alltså.

På tal om katastrof. Jag har insett att om jag inte vill ha löständer och stroke lagom till min hemresa, så får jag nog ta och tänka om när det gäller mat. Eller "mat" rättare sagt. Socker och fett är väl inte direkt mat, då mat borde vara sånt man måste äta för att överleva. Så jag åkte och köpte nöd-bars, soyjoy heter dem. Inget socker, inget fett och de smakar helt okej. Ikväll höll det dock på att gå riktigt illa. Barnen skulle ha efterrätt och de ville förstås ha chocolate chip cookies, hemgjorda=svingoda. Jag ville också ha efterätt, jag hade ju faktiskt också gjort mina uppgifter samt ätit upp all maten. I sista sekunden kom jag dock på att jag kunde göra mig något annat, nyttigare, nämligen fruktsallad. När jag började skiva upp frukterna fick jag ännu en snilleblixt; VANILJSÅSEN! Mamma och pappa skickade vaniljsås till rebarberpaj. Jag bakade en paj med Carina i juli, sedan dess har pulvret mest stått och tagit plats i skåpet. Men så idag så räddade den mig (visst är det socker och kalorier i den, men frukt med vaniljsås är ju ändå femtielva gånger nyttigare är kakor) från återfall nummer 1057089893020. Självdiciplin? Jag? Ehm, nejva...

Annars går det som vanligt. Jag har nedräkning till hemresa och till Kristins besök, samt fascineras av hur tiden kan gå så himla fort och så himla långsamt på samma gång. Två nya saker har dock hänt; Jag har fått ett mail om att jag kommer få flyginfo på posten snart, vilket innebär att jag och familjen snart måste bestämma oss för vilken dag jag ska få fara hem. Ska bli så jäkla skönt att kunna sätta ett datum på kalendern, att liksom veta när jag är hemma igen.
Den andra saken som har hänt är att jag är mer förvirrad än någonsin. Jag vet inte var jag vill bo (allt jag vet är att jag inte vill bo i Karlskoga), Luleå? Stockholm? Göteborg? Karlstad? Umeå? Skellefteå? Uppsala? Jag vet inte vad jag vill bli. Lärare? Ekonom? Redovisningsekonom? Hippie? Naturnörd?
  Vet inte om jag verkligen har lust att börja plugga nu, samtidigt som jag vet att jag inte vill vara 28 år innan jag får mitt första riktiga jobb. Men det finns så jäkla mycket jag vill se och göra innan jag blir för gammal, och jag skulle nog hinna med mycket av det under ett år. Har dock bara två stora problem, pengar och motivation. Om jag väl börjar resa, kommer jag någonsin att vilja tillbaka till skolan? Isåfall, vadfan har jag kastat ut all tid till VG:n och MVG:n för?

Tänk om jag kunde vakna imorgon och bara ha det. Eller få värsta drömmen om min framtid.

Nu blir det mer tv-tittande och mindre tänkande. Kommer ju ingne vart i alla fall.

Godnatt!

Är det verkligen redan torsdag? För första gången har veckan gått nästan lika fort som helgen.

Var på Rock N Joe igår med Fung, Carina, Karina, Bastian och Andrew för att säga hejdå till Fung som åker hem till Sverige idag. Var lite tungt, och jag insåg att jag kommer att vara lite ledsen ändå, när det är dags att åka hem. Jag överdriver inte när jag säger att jag längtat hem (mer eller mindre) varenda dag sedan dagen jag kom hit. Kommer förstås fortsätta med det, men jag känner på mig att den enda dagen jag inte kommer att längta hem på, är den dagen då det faktiskt är dags att åka hem på riktigt. Sen kommer allting börja om ifrån början. Kommer att sakna familjen i USA, på samma sätt som jag saknade min riktiga, kommer att tycka att alla beter sig konstigt (läs; fel), att bilarna ser små ut, att maten smakar konstigt, osv osv. Kulturkrocken när jag kommer hem kommer ju förstås inte att bli speciellt långvarig heller, eftersom jag faktiskt bara spenderat 1/20 av mitt liv här borta. Så himla mycket har jag ju inte glömt bort.

Nog om det för idag. Har varit på Target och köpt Sex and the City-filmen som kom ut i Tisdags. Sedan skrev jag ut lite biljetter till på lördag och till några veckor därpå.

Eftersom skolorna startat och barnen drar hem en massa basilusker har vi alla gått och blivit förkylda... Inte världens bästa timing kanske, men det är i alla fall tur att jag inte ska till Niagarafallen i helgen, utan bara på hockey på lördag. På söndags ska det bli uppvilning och skypening med Ellebellebuppen. Sen är den veckan över, vilket innebär en veckan närmare Kristins besök, och en vecka närmare Sverige. Wiie!

<3

...nyttig, det är frågan. Jag har snart gett upp, på riktigt. Det är för svårt. För svårt att inte ta en kaka istället för lite nötter. Hemma kunde man ju säga till mamma att absolut inte köpa saker som var onyttiga och goda, eller bara inte köpa den själv. Här funkar det ju inte riktigt så. Samtidigt så är det ju inte direkt så att jag blir mordhotad till att äta alla onyttigheter.

Känner ändå att mina 6 lbs är okej. Det går jag lätt ner hemma. Har gjort det förut, och får jag bara ett par veckors sockeravväjning ska det nog gå bra.

För att tala om trevligare saker; helgen. Kort som vanligt. Var faktiskt hemma med familjen hela lördagen, då jag först inte hade bil och sen inte direkt var på humör för att ta mig någonstans. Tog mig dock ut på en promenad för att rensa huvudet. Sockerhög som jag var började jag helt plötsligt springa. Helt ärligt så var det egentligen bara för att jag var tvungen att springa över vägen för att inte bli överkörd, och då inte ville sluta springa eftersom jag såg framför mig hur dumt det skulle se ut.

Igår var jag äntligen inne i NY igen. Fung var där för sista gången på länge, då hon åker hem på torsdag. Stackars henne som inte kan åka in till underbara NY på så länge, men samtidigt är det inte så synd om henne som ska hem till Sverige och Göteborg. Vi skulle egentligen gått på Body Exhibition, som är precis vad det låter som, en utställning om människokroppen. Med riktiga människor som donerat sig själva. Alla ska tydligen vara kinseser, vad nu det ska betyda.
   Allting slutade dock i SoHo, där vi bara gick omkring. Vi hittade ett skitmysigt café som påminde mig om söder. Dit ska jag fler gånger! Har kanske inte berättat att jag sedan jag kommit hit blivit besatt av träningskläder här. Går att få tag på helt sjukt billiga träningskläder. Har t ex en nike-munkjacka som är både snygg och skön, och dessutom kostade under  $ 20 , alltså mindre än 120 kronor. Nu kom jag av mig lite... justdet, nere i SoHo finns det världens bästa adidasaffär. Jag lyckades ändå gå därifrån tomhänt, vilket är väldigt bra och väldigt ovanligt gjort av mig.

Idag har jag varit hos Carina och bokat biljetter till New York Rangers mot New Jersey Devils i Madison Square Garden nu på lördag. (Jag vet att du är grön av avund nu, pappa) Känns underbart att kunna slå två flugor..eller nej förresten, tre flugor i en smäll; NY, helgplaner samt hockey.

Känner dock att jag har en förkylning på gång, och barnen är förkylda och extra muppiga... Ska dock försöka få mycket sömn inatt. Ska med andra ord sluta skriva här.


Godnatt!
<3

Det ar lite roligt att ju mindre jag har att skriva om, desto mer skriver jag. Kan forstas bero pa att jag har massor av tid till att skriva har, och da gor jag det.

Klockan är nio. Jag skulle kunnat somna för en timma sedan. Fick visserligen bara drygt sex timmars sömn, och det funkar fan inte för mig. Åtta timmar måste jag ha.
Trotsade dock min trötthet och tog en promenad. Promenader är inte det lättaste här borta, speciellt inte på kvällen. Träden är tre gånger så stora som Svenska träd, vilket gör att de gatlampor som finns inte når till "trottoarerna". Det är egentligen ett skämt att kalla det för trottoarer. Ena sekunden har man en centimeter ner till vägen, andra har man en halvmeter ner. Mirakulöst nog snubblade jag inte ens till, vilket är första gången någonsin.

Fick något konstigt OC-sug nu. Har ingen aning om var det kom ifrån. Har liskom inte följt serien sedan den första säsongen. Den såg jag dock slaviskt. Sen hoppade jag aldrig på den andra, och det var det liksom. Vet inte ens hur många säsonger som visats efter det, och har bara sett ströavsnitt så jag har inte ens nån koll på vad som hänt.

Har egentligen ingenting att skriva. Försöker bara att fördriva lite tid för att inte somna, då kommer jag säkert bara vakna inatt och inte kunna somna om. Dessutom är det ju förnedring att somna innan klockan tio.

Oj nu har jag suttit här och gjort ingenting så klockan är helt plötsligt tio. Sovdags!

Skulle kolla på Sex and the City och vila lite nu innan jag ska hämta kidsen. Så blev det inte riktigt. Jag har för en tid sedan upptäckt den finfina funktionen på min dator. Kan nämligen byta region på DVD-drivern, vilket gör att jag har kunnat se mina Amerikanska filmer (som jag ju ändå kunnat se på DVDn på mitt rum) och sedan ändra region för att kunna se på Sex and the City-boxen, som är ifrån Sverige. Nu såg jag dock att jag endast har en gång till att byta innan den region jag väljer, är den jag måste ha på datorn. Tur var det att jag aldrig ändrade om. Ska ha den inställd på Region 1, som är den region skivorna härifrån kräver. På så sätt kan jag kolla på alla filmer jag köpt här, även när jag kommer hem. Får helt enkelt klara mig utan SATC i fyra månader framöver.

Helgen har gått alldeles för fort, som vanligt. Var barnvakt hela lördagen. Det var tvillingarna födelsedagskalas, så jag behövdes. Gjorde inte överdrivet mycket, utan hjälpte mest till med allt möjligt. Och åt pizza och tårta förstås.

Igår var det som sagt apfuktigt och varmt ute, så det fanns inte speciellt mycket att göra.

Ska försöka skicka två paket och lite brev i veckan också. Samt röra på mig förstås, nu jävlar ska vågen gå åt rätt håll.

Idag kollade jag upp hur länge jag får stanna i USA. Enligt mitt visum måste jag vara ute ur landet före Söndagen den 8:e Februari. Kommer försöka åka hem helgen innan det eller nåt. Känns så jäkla skönt att veta att jag är hemma om mindre än 20 veckor, oavsett hur länge jag stannar hos familjen, eller bestämmer mig för att resa.

Usch, tiden går alldeles för fort (nej, det gör den egentligen inte, men de timmarna jag har för mig själv innan jag ska hämta upp barnen går för fort) och det är typ dags att åka till skolan. Åh, jag orkar inte. Hoppas de är väldigt väldigt snälla idag. Peter ska ta tvilligarna till doktorn idag så det blir bara Max och jag. Det tackar jag såklart för. Kanske blir en helt okej dag. Känner för en promenad för att rensa tankar, och bränna lite födelsedagstårta.

<3

Jag vet visserligen inte vad det är för väder i Sverige för tillfället. Säkert grått och regningt, vilket såklart inte är alltför roligt. Men alla som känner mig vet att jag inte är någon sommarmänniska. Eller, det är inte riktigt sant, jag gillar årstider helt enkelt. När det är september vill jag att det ska bli lite kallare ute, och löven ska bli lite gula.

Så är förstås inte fallet här. På grund av nån orkan, Ike eller nåt, i södra delarna, så ska vi såklart också få lida (jag vet, det är väldigt egoistiskt att tänka så, när vi inte ens behöver oroa oss för orkaner här uppe) för det. Luftfuktigheten måste vara  220%, minst. Temeraturen är säkert 220 den också. Dessutom har min nya iPod låst sig och gör att hela datorn slutar funka. Tack för det liksom. Så nu får jag göra om allting på min gamla mp3. Den kan man åtminstone lita på. Nu har jag kollat upp, och jag var i alla fall ganska nära. Luftfuktigheten är 56% och temperaturen är 33 grader Celsius.

För övrigt så sov jag till klockan tolv idag, vilket var väldigt skönt. Vaknade dock ungefär varannan timma hela natten. Man sover tydligen inte alls på sova-över-kalas här. Kanske man inte gör hemma heller, ens om man är 8-9 år?

Skitsamma, nu ska jag och min gamla trotjänare, mp3:n ut och gå i den tropiska hettan.

Jävlar i havet vilken dag. Kanske är det jag som börjar bli gammal, eller så har jag helt förträngt att jag också haft barnkalas. Hursomhelst så är det ganska jobbigt att vara ibland tio sockerhöga amerikanska ungar. Ja, amerikanare är väldigt, väldigt mycket mer högljudda än svenskar. Vi hade Batman-party med mördarmysterier och batmantårta. Och så svenskt kaffe förstås. Det är en av mina självklara uppgifter när vi har främmat, att koka kaffe till tårtan. Anyway, nu är klockan över tolv, barnen är jättepigga och kollar på The Simpson movie. Själv sitter jag här och önskar att det fanns klädnypor för ögonlocken.

Just nu sitter jag och skrattar mig hes till Dragostea Din Tei. Jag vet att ni vet, haha. Vet inte vad det är med låten, men jag skrattar som fan varje gång jag hör den. Anledningen till att jag överhuvudtaget lyssnade på låten är att mitt Limewire inte vill fungera. Har blivit smått besatt av iTunes och har redan börjat ordna spellistor till min nya bebbe. Vill förstås ha en Walking mix. Har inte kommit speciellt långt med den, eftersom den kräver många låtar från den gamla goda tiden. Ni vet, då bas var det viktigaste. Det är det fortfarande för mig, om jag ska orka gå eller kanske till och med jogga lite. Okej, jag kanske inte är i form för att jogga än. Ska dock bli, jag lovar. På måndag ska familjen fixa det nya löpbandet som de köpte. Det var nämligen trasigt då de köpte det, vilket är synd för det är skitcoolt.

Herregud, vad pratar jag om egentligen? Som om någon bryr sig om vad jag vill ladda på min iPod, eller om vi har ett nytt löpband i källaren eller inte. Inte ens jag bryr mig.

Så om ni har några gamla dunkaplåt/springafortlåtar så får ni gärna säga till. Än så länge har jag lagt in ett par David Guettalåtar. Det kommer jag inte speciellt långt med.

Godnatt Sverige<3

Blev inte speciellt mycket sömn inatt. Smart som jag är drack jag en latte klockan halv nio på kvällen, vilket resulterade i att jag var dödstrött hela kvällen fram till sisådär tio... sen jävlar. Pigg som en mört, eller vad som helst som är piggt.

Imorse, och resten av dagen, var det däremot inte lika piggt. Nu ska jag snart sova. Före barnen med andra ord. Ska lyssna på min nya bebbe först, min ipod. Håller för tillfället på att ordna lite olika listor, såsom springmix (inte för att jag springer, men jag tänkte att om jag gör en springlista, så blir jag kanske lite mer motiverad), höstmix, och en Sandramix förstås.

En god natts sömn är precis vad jag behöver. Imorgon är det nämligen sova-överkalas här. Herregud, jag kommer inte att vakna alls på söndag.

På tal om morötter, så har jag varit alltför dålig på att fota. Ska bli lite ändring på det. Är ju ingen fotomänniska, så till er som förväntade er femtielva nya bilder på bilddagboken eller facebook eller liknande, kan jag säga att så kommer aldrig bli fallet.

Nej, nu är jag snart för trött för att se. Jag tar det som ett tecken på att det är dags att blunda.
Nattinatti!

<3

Jag har ju många gånger påpekat vilken underbar värdfamilj jag har. Här är en historia jag fan (inlägget kräver redan här en svordom) aldrig kommer att glömma.

Idag har varit en helt vanlig dag. Gjorde barnen iordning till skolan. Skjutsade iväg dem och stannade hemma med Max. Peter ringde och hade en konstig fråga; vilken min favoritfärg var. "Lila" svarar jag, och undrar om han krockat och slagit i huvudet på vägen till jobbet. Det var allt han ville.

Barnen var som vanligt, söta ena sekunden och monster den andra. Jag överlevde dock dagen, som jag gjort alla andra dagar hittills. Åkte och tog en snabbfika på Rock'n'Joe med Carina och Lovisa. Vi pratade om allt möjligt då Carina plötsligt berättar om den nya iPod nano. Den var skitsnygg ett tag, ni vet kvadratisk och skitsnygg, helt enkelt. Vi pratade om hur dåligt det var. Hur kunde vi vänta liksom... fan.

Jag kommer hem, sätter mig vid familjens dator (som jag inte sitter på alltför ofta), för att kolla in de nya nanosarna. "Fan", tänker jag. Peter kommer och undrar vad jag gör. Berättar då om min besvikelse över att 4 GB nanosarna, som dessutom var fyrkantiga, är slut. "Men de går säkert att få tag på på Walmart eller Target väl? För jag ville verkligen ha de där fyrkantiga!" avslutar jag innan Peter går iväg. Ett par minuter senare kommer Peter och Samantha och avbryter mig i mitt surfande.
   "Vi vill säga att vi är glada över att  du tagit så bra hand om pojkarna i sommar. Vi vet att du haft en tuff sommar, men du har gjort ett så bra jobb, så vi har en överraskning till dig." Jag ville seriöst skära av mig tungan när jag såg vad de höll fram. En helt ny lila iPod nano. Den var förstås inte fyrkantig.... Jag visste inte vad jag skulle säga. Den var skitball, och jag hade ingen aning om hur liten, smidig och skitcool den skulle vara. Isåfall hade jag aldrig vräkt ur mig det där. Har aldrig känt mig så idiotisk, eller ångrat mina ord så mycket. Men jag var så glad och tacksam, helt ärligt, att jag tror att de fattade att jag inte brydde mig om den var fyrkantig eller inte.

Här sitter jag alltså och har världens sötaste värdfamilj, som köper en helt ny 8 GB stor iPod nano, som shufflar låt när man skakar den, och vars skärm ändrar riktning från vågrätt till lodrätt när man vänder på den, i min favoritfärg. Allting efter att jag just tokdissat den. Hade jag sett den hade jag förstås aldrig sagt ngt, utan inte tvekat på att själv köpa den.

Nu slipper jag lägga 200 dollar på en iPod. Men den har ändå kostat lite... Herregud, jag vet fan aldrig när jag ska hålla käften.

Ska ta en dusch nu, skrubba av mig lite skam om jag kan, haha.

Godnatt!
<3

Skriver ett kort inlägg mellan TP-omgångarna. De som känner mig vet att jag alltid varit en frågesportnörd.

Jag vet att jag skriver väldigt mycket om hur mycket jag saknar Sverige, här borta i USA. Självklart finns det massor jag skulle vilja ta med mig hem. Max Alex och Nicky (när de är snälla och söta, ENBART då, annars skulle jag skicka tillbaka dem), Manhattan, Mocha Light Frappuchino, Marshalls, priset på skor, sportkläder och hudvårdsprodukter, och Lowes-biografen och andra småsaker.
  Nu till mitt favoritämne; Sverige. Jag saknar stora saker hemifrån, såsom vänner, paris, svenskt kaffe (jag har visserligen fått min familj till att beställa Gevalia åt oss varje månad, men faktum är att det bara är på Gary Ct som man kan få tag på kaffe av kvalitet), min familj, cykelbanor, huset, frihet osv. Här är några småsaker som ni där hemma borde känna er extra glada över, med andra ord, småsaker som jag skulle kunna döda för;
Tuggumipaket. Jag har återanvänt en gammalt v6-förpackning i all evighet. Jag förstår inte varför Amerikanare inte kan inse att jag är här, och inte uppskattar att välja mellan 12-bitarsförpackningar eller 60-bitarsburkar.
Raka trottoarer. Det är mycket farligt att gå ut och gå här, av flera anledningar. Självklart måste man passa sig så att man inte går in i fel område, som i Plainfield, och får skallen avblåst (ja, jag överdriver), och för galna bilister. Men det farligaste är ändå att inte stirra ner i backen. Rätt som det är går vägen upp, eller ner sisådär 30 cm. AJ!
Söta ekorrar. Gråa, stora, skabbiga, många, och närgångna. Tacka vet jag sveriges bruna, små och skygga ekorrar.
Lagom. Behöver väl inte förklara mig? Det finns fan ingenting lagom här. Inte så konstigt att man inte ens har ett ord för det alltså.
IKEA. Jag får inte så mycket medhåll för det här. Men för mig känns det jävligt osvenskt att gå på IKEA i Elizabeth. Kan inte förklara varför, men jag tror att vem som helst som varit på IKEA i Örebro eller Karlstad skulle säga detsamma.

Jaa, det var väl typ det... Just det, idag fick jag en lite aha-upplevelse. Som på en räkmacka gled mina (förhoppningsvis) två enda månader i skitsnackets stad fram. Jag får bara hoppas på att det blir två månader, och inte mer. Jag ska komma hem, skaffa träningskort, besöka stadshotellet för att påminna mig om varför jag flydde från Kga, och jag ska bli vikarie. Barn är fortfarande inte riktigt min grej, speciellt inte efter ett år som au pair. Men det är något med att lära barn saker, och se barn lära sig saker. Dessutom har jag funderat mig tokig på hur Karlbregsskolan F-6 ser ut nuförtiden, samt vilka lärare som är kvar sedan tiden då jag gick där.

Nu ska jag dock inte lägga någon tid till att planera min tid fyra månader framåt (det är redan gjort kan jag lova, in i minsta detalj). Nu ska jag ta en dusch, spela lite mer TP och sedan sova. Börjar nästan ana att jag också kommer att sluta som en Skalman.

Godnatt Sverige!
<3

Herregud vilken flitig bloggare jag blivit. Eller snarare, varit de sista... ja tre dagarna. Det är nog mer en tillfällighet en någon slags bedrift av mig.

De här dagen kan beskrivas med ett ord; trötthet. Vaknade inte en enda gång inatt (de tillfällena jag sovit en hel natt utan att vakna kan räknas på en hand), men kände mig som en klubbad säl (det vet jag ju i och för sig inte, men det låter rimligt) imorse. Huvudvärk hade jag också. Fan vad synd det har varit om mig, som vanligt.

Nicky och Alex fyllde nio idag också, så det blev lite åkande för att fixa diverse grejer med födelsedagen. De blev nästan overkligt glada över mina presenter (nåt jäkla fuskspel till deras DS, en pokémonvariant av "vem där?" eller vad det nu heter på svenska "Guess Who" på engelska i alla fall, samt ett Dark Knight-UNO). Sen gick vi ut och åt på en japansk restaurang. De lagade maten framför oss. Jag säger bara en sak... nej två saker; Dit ska jag igen. Den andra saken; sushi är ju skitgott!

Har i tystnat även firat mig själv. Idag har jag varit här i exakt åtta månader. Alltså bara fyra to go. Heja mig, och tiden som gått så snabbt. Måste ändå säga att det känns för mig som om jag varit i USA i typ 5 år.

Imorgon ska jag skicka iväg Max på en playdate klockan tio. Sedan har  jag tiden för mig själv till tre, SKÖÖÖÖNT!

Nu ser sängen otroligt lockande ut. Mina ögonlock kan trots två koppar kaffe, en diet Dr. Pepper samt tre glas diet coke, inte hålla sig uppe. Ganska svårt att skriva på datorn med slutna ögonlock.

<3

Är egentligen för trött för att skriva. Kände ändå att det behövdes, ni vet det gick liksom inte att låta bli.

Idag är det måndag, och den har gått väldigt smärtfritt (tack gode...). Har börjat en mjujkstart inför hemkomsten också. Ni vet, vara nyttig (det är USA liksom, man får ta det för vad det är, nyttigare än tidigare åtminstone) röra på mig och så vidare. Ska göra mitt allra allra bästa förstås. Fast fyra månader utan oreos cakesters, nutella, twizzlers, reese penut butter cup osv osv osv, blir inte smärtfritt. Tänk om jag kunde vara lika målmedveten med det här, som jag var med att komma hit.

Idag pratade jag med Ann och Jossan på msn. Vi pratade om höst, och om hur svårt det är att skriva brev. Även om det inte direkt är hösttemperaturer här (snarare medelhavsvärme) så känns det på nåt sätt. Anthony and the Johnson, Elias och Bright Eyes går på i hörlurarna oftare än annars, och man börjar refktera över livet hittills. Ungefär som om man skulle dö. Jag har verkligen inte planerat att dö. Jag ska ju komma hem! Fyra månader ganska exakt. Jag är så patetisk att jag planerat vad jag ska köpa innan dess, vad jag ska äta när jag kommer hem, samt exakt hur min första veckan i Sverige igen ska se ut. Herregud, det känns så konstigt att skriva Sverige, som om det verkligen är där jag befinner mig snart.

Skulle kunna skriva femhundratusen ord till om min hemresa, om hur jag och mina nära säkert har förändrats, och om mig själv i allmänhet (egocentri var det, ja). Men nu ska jag sussa så jag är pigg imorgon. Det är Nicky och Alexs' nioårsdag imorgon och jag har lite ärenden att uträtta, och på kvällen ska vi äta middag ute.

Återkommer när jag har mer kraft och motivation att skriva om mig mig mig....

<3

Är det söndag igen? Vavava? Jag har jobbat sex hela dagar den här veckan. Alltså inga svenska dagar, som slutar klockan fyra eller kanske fem. Nej, jag menar dagar då man är upptagen från klockan halv åtta på morgonen, till halv åtta på kvällen. Idag gick jag faktiskt upp lite tidigt, dvs klockan tio. Vaknade då och kände att jag inte borde sova längre. Wohooo! Ingen ångest för att hela dagen är borta. Gick upp och åkte direkt till Nickys fotbollscup.

Sen kom jag hem, åt frukost, åt lite annan skit, eftersom det är min sista frossardag idag. Imorgon ska jag sluta med socker och för mkt fett ända till det är dags att åka hem (med undantag av födelsedagar, vissa helger, thanksgiving och jul förstås).

Nu sitter jag och försöker få ihop
Jag har kommit på att det finns ett bra sätt som beskriver det här året bäst; komplicerat. Allting är så himla mycket mer komplicerat här! På gott och på ont. Eftersom jag tror starkt på att 1; Det som inte dödar, härdar och 2; Det finns en mening med nästan allt, så tror jag att det enbart är bra. Det är bra att jag blivit fet, att jag insett hur egocentrerad jag är, hur mycket jag kört bil här. Kommer förstås komma hem och tro att jag kommer att bli en perfekt människa efter att ja begått alla dessa misstag, och lärt mig så mycket nytt om mig själv och världen. Chansen att jag skulle bli en perfekt människa är förstås obefintligt. Dels eftersom det inte finns några perfekta människor, och för att om det skulle finnas någon, skulle det ändå inte vara jag.
   Hursomhelst, jag kommer definitivt ta lärdom av allt jag varit med om här, bra som dåligt.

Saknar av någon anledning mina vänner där hemma extra mycket idag. Och jag saknar Ida också. Och min familj förstås. Och att det är höst hemma. Här är det 30 grader liksom... Men hösten kommer ju att komma hit förr eller senare, och det är kanske bra att den kommer senare, eftersom hösten ändå tenderar att kännas onödigt lång.

Nu har jag äntligen (komplicerat var ordet!) fått ihop det med alla au pairer, så vi ska spela volleyboll.

4 månader om två dagar! 16 jäkla veckor, sen är jag hemma:D Eller nej, inte jäkla veckor. Det ska förstås bli 16 bra veckor...;)

<3

Nu har det alltså gått två dagar av skola. Inte så mycket rutiner och organisation än. Men det kommer. På tal om det, så kommer även alla fotbollsträningar, och läxor. På tre timmar ska femtielva saker hinna uträttas. Jag kommer inte ha ngåra som helst problem med att "ha flera...tusen bollar i luften på samma gång" i framtiden i alla fall.

Har inte kommit utanför huset på ett bra tag, och jag får ångest av att tänka på att jag ska sitta barnvakt HELA dagen imorgon. Peter och Samantha ska på bröllopp. Kul lördag va. Sen är det söndag, och den obligatoriska södagsågensten. Alla au pairer här verkar ha söndagsångest.

Snart är det fyra månader kvar till jag ska hem. Pratade med familjen igår och de ska börja leta efter en ny au pair om ungefär en månad. Hoppas de hittar en bra au pair som vill åka hit tidigt nästa år, haha.
   Visserligen har jag börjat bli osäker på om KY är rätt val. Vill dock ändå hem så tidigt som möjligt och jag skiter i om jag får ett par veckor av tristess och framtidsoro.

Behöver som sagt inte nämna något om helgens planer. Kanske bara att jag ska till YMCA här i Scotch Plains på söndag och förhoppningsvis få ett gym-ID. Så kan jag börja träna, äntligen.

Idag har jag njutit av att slippa morgonstress då barnen var duktiga tredjeklassare och fixade iordning sig snabbt. Sen har jag även köpt godis (som jag förstås redan tryckt i mig), presenter till tvillingarna, kommit på vad jag vill ge Samantha när hon fyller, och ekologiska och djurhårsfria sminkborstar.

Jaa, det var min dag. Kvällen blir lugn eftersom jag ska flänga runt på fotbolls-cup imorgon. Hoppas ni andra får en lite vildare och intressantare helg!


<3

Wohoo, det är september! Det innebär främst tre bra saker;
1. Barnen börjar skolan, vilket innebär gamla rutiner, dagar som går i 120, och att jag får några barnfria timmar varje dag.
2. Det är höstmånad (även om det är allt annat än höst ute) och jag älskar hösten.
3. Jag har varit här, överlevt, och till och med skaffat mig minnen för livet, i åtta månader, fyra kvar alltså. HALLELUJA!

Den sista saken är förstås den bästa. Jag känner att det är dags att gå vidare. Jag älskar USA och familjen, jättemycket. Men är sjukt trött på det här livet.

De senaste dagarna har mycket roliga saker hänt, och en mycket tråkig. Vi börjar med den tråkiga, för att få det överstökat. En av mina katter, mina gullegull, Noel har dött! Han är en... var en 2 och ett halvt år fullt frisk katt, med ett sår på benet. Han dog när han blev nedsövd. Ibland förstår man inte varför saker måste hända.
   Idag fick jag dock ett mail från mamma och pappa. En helt främmande människa hade skickat ett mail till dem, om en katt som kom ifrån samma uppfödare som Liam, som måste byta hem. De undrade om vi var intresserade. Av alla människor som man kan skicka ett mail till, av alla saker man kan skicka ett mail om, så kom just det mailet till just oss. Weird...

Har haft en veckas ledighet sedan jag skrev sist. Inte helt fel om man säger så. Har varit på stranden, och så inne i stan förstås. Tog bussen dit en eftermiddag, och sedan tunnelbanan (ännu en sak jag INTE kommer att sakna när jag åker härifrån; Manhattans tunnelbanor) ner till Chinatown, nästan i alla fall. Tanken var att jag skulle stanna kvar där nere, och gå till East Village och till SoHo. Men jag fick bara värsta lusten att gå. Så jag gick. Kunde inte sluta gå heller, vilket var dåligt, för det blev sent, mörkt och alla affärerna stängde. Därför försvann hela mitt syfte, dvs att införskaffa presenter och andra nödvändigheter. Mitt besök, och min promenad avslutades på 42:a gatan och busstationen. Jag gick in i en affär, och uträttade noll av de ärenden jag borde gjort. Otroligt väl spenderade 14 dollar och 50 cent, och sisådär tre timmar av min LEDIGA tid.

Jag har även hunnit byta hud i ansiktet. Det var varken frivilligt, smärtfritt eller planerat. Jag var helt enkelt för svensk och oskyddad (spf 45 är på tok för lite) för Atlanten... Ny hud är ju dock alltid trevligt, och jag ser nästan normal ut igen. Till skillnad från för ett par dagar sedan, då det såg ut som om jag klivit ur en majbrasa.

Åter till september, och att det snart är höst, och för att det efter det snart kommer vara vinter, och för att det efter det snart kommer vara hemresa. Det är fan allt jag kan tänka på just nu. Och det faktum att jag vet vad jag vill plugga när jag kommer hem, men inte längre har en aning om var och i vilken form. KY, högskola eller universitet liksom. Ibland är det väldigt irreterande att livet inte kommer med en bruksanvisning, eller manus.

Hmm, jäklar vad jag självcentrerar och pratar om ingenting. Dags att sova med andra ord. Godnatt!