Idag
Just nu är jag helt tom i huvudet. Jag har verkligen ägnat hela min dag (förrutom sammanlagt ca 45 minuter åt att äta och två timmar åt att ta mig till dansen, dansa och ta mig därifrån) åt plugg. Men nu är jag äntligen så gott som klar med fältstudien, och jag känner mig mer lättad än vad jag gjort på länge. Det är samma sorts lättnad som när jag och Jossan såg att alla biljetter var uppbokade till panic! at the disco, men sen, entidig morgon ett par dagar senare, upptäckte att det var gula gubbar på ticnet (alltså att det finns "ett fåtal" biljetter kvar).
Jag har verkligen inte glömt fredagsdramat, när vi upplevde samma sak fast till en Mandospelning. Det var tusen gånger värre. Jag kan faktiskt också vara dramaqueen ibland. Speciellt när jag återberättar saker. Fast det gör väl alla mer eller mindre? Jag menar, det vore ju rent av tråkigt att delta i samtal eller läsa någons blogg, om man inte fick överdriva.
Nej, nu har jag allvarliga ryggsmärtor och är lagom trött på att sitta framför en dator. Nu ska jag upp och dra på mig nattkläder, tvättaansikterochalltsånt, koka te och joina syster dyster (haha, ordvitsar är kul ibland)som kollar på Hot Chick.
Nathi Nathi (det är kul om ni sett skallgång)
Jag har verkligen inte glömt fredagsdramat, när vi upplevde samma sak fast till en Mandospelning. Det var tusen gånger värre. Jag kan faktiskt också vara dramaqueen ibland. Speciellt när jag återberättar saker. Fast det gör väl alla mer eller mindre? Jag menar, det vore ju rent av tråkigt att delta i samtal eller läsa någons blogg, om man inte fick överdriva.
Nej, nu har jag allvarliga ryggsmärtor och är lagom trött på att sitta framför en dator. Nu ska jag upp och dra på mig nattkläder, tvättaansikterochalltsånt, koka te och joina syster dyster (haha, ordvitsar är kul ibland)som kollar på Hot Chick.
Nathi Nathi (det är kul om ni sett skallgång)
Eat this
Jag har just insett att jag äter jättebra frukost, och att den hör och häpna är jättegod. Nu blev de dessutom ännu godare: )
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1007283,00.html
Kolla det här också, latmaskar-.-
http://www.aftonbladet.se/ettor/webb/3320_normal.html
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1007283,00.html
Kolla det här också, latmaskar-.-
http://www.aftonbladet.se/ettor/webb/3320_normal.html
You stand above me
Härliga lov! Eller... mja. Jag har inte känt av lovet speciellt mycket. Hela dagen (och jag skojar inte, hela) Dagen har gått åt till plugg. Mest teori i och för sig. Och nu är jag äntligen klar med filosofin och det där satansjävlabajsrepotaget till tidningen>.<
Trots allt plugg jag har att se fram emot, kan jag inte låta bli att känna mig lättad. Efter den här veckan är jag förhoppningsvis så gott som klar med fältstudien i Globalkunskapen. Jag har aldrig någonsin varit med om nåt så psykiskt påfrestande, nästan. Snart är det alltså över, och det känns jättebra!
På fredag slipper jag förhoppningsvis att läsa en teoribok för bil igen. Det känns också bra. Två stora plågor som försvinner från min hjärna.
På tal om ingenting så är det ju semmeldag imorgon. Än så länge har jag inte sett till något semmeltest på CTV. Om det inte kommer upp ett sånt före natten ska jag råna ett konditori och våldgästa CTV med varenda bakverk jag kommer åt... Moahahaaa!
Kanske är det en dum idé? Vi kan ju faktiskt inte hjälpa att de är knäppa på den där b-kanalen. De tror säkert att de hur lätt som helst skulle kunna göra en häftig produktion för typ tv3 eller nåt. Jag kan riktigt se framför mig hur Arne Weise, Kungen, Lasse Berghagen eller någon annan veteran i helt oklippta avsnitt på ungefär en halvtimma (och förstås på sin utbredda hemortsdialekt, tyvärr inte karlskogamål) berättar om varenda liten gata, person och plats i deras hemstäder. Det stavas succé!
Nu till trevligare saker, som Antony & the Johnsons. Jag villvillvill dit. Mitt i skogen i Rättvik, världens coolaste plats och ett band som är som gjorda för en sån scen. Det spelar ingen roll om det spöregnar, eftersom vi skulle tagit en vandring dit, med friluftskläder och stövlar dit:) Ge mig pengar och en karta över Dalarna!
Trots allt plugg jag har att se fram emot, kan jag inte låta bli att känna mig lättad. Efter den här veckan är jag förhoppningsvis så gott som klar med fältstudien i Globalkunskapen. Jag har aldrig någonsin varit med om nåt så psykiskt påfrestande, nästan. Snart är det alltså över, och det känns jättebra!
På fredag slipper jag förhoppningsvis att läsa en teoribok för bil igen. Det känns också bra. Två stora plågor som försvinner från min hjärna.
På tal om ingenting så är det ju semmeldag imorgon. Än så länge har jag inte sett till något semmeltest på CTV. Om det inte kommer upp ett sånt före natten ska jag råna ett konditori och våldgästa CTV med varenda bakverk jag kommer åt... Moahahaaa!
Kanske är det en dum idé? Vi kan ju faktiskt inte hjälpa att de är knäppa på den där b-kanalen. De tror säkert att de hur lätt som helst skulle kunna göra en häftig produktion för typ tv3 eller nåt. Jag kan riktigt se framför mig hur Arne Weise, Kungen, Lasse Berghagen eller någon annan veteran i helt oklippta avsnitt på ungefär en halvtimma (och förstås på sin utbredda hemortsdialekt, tyvärr inte karlskogamål) berättar om varenda liten gata, person och plats i deras hemstäder. Det stavas succé!
Nu till trevligare saker, som Antony & the Johnsons. Jag villvillvill dit. Mitt i skogen i Rättvik, världens coolaste plats och ett band som är som gjorda för en sån scen. Det spelar ingen roll om det spöregnar, eftersom vi skulle tagit en vandring dit, med friluftskläder och stövlar dit:) Ge mig pengar och en karta över Dalarna!
Everybody knows ... but no-one's saying nothing
Nu är jag mätt som en plätt, eller nåt. Skitmätt är jag hur som helst. Jag kom nämligen just hem från Malin (och mina gamla hemtrakter på majvägen). Där var det dags för melodifestival, scones, te och....godis. Förstås. Jag har en sjuk kärlek till potatis, typ som Håkan, fast för mig gäller det all typ av potatis som finns (förrutom sötpotatis). Så nu sitter jag här och har bunkrat mitt behov av både kalorier och matmängd för ett par dagar framöver.
Det skulle docks kännas betydligt värre om det inte vore för promenaden till Davids tidigare idag. Tyvärr hjälper det inte så mycket åt magont. Jag är lika mätt för det.
Melodifestivalen var godkänd.. tror jag. Jo, det var den. Snygg-Måns var ju med, och Kristian Luuk är brabrabra. Resten var bajs, men eftersom det fanns chips på bordet höll jag mig lugn.
Imorgon fortsätter ätandet, för min syster fyller år och ska firas. Jag tror inte att hon känner för att bli firad. Ingen i familjen känner nog att det finns något att fira just nu. Men jag har ändå köpt finfina presenter och skrivit ett snyggt kort, så firande får det bli ändå. Det kan vara skönt (tror jag i alla fall, vi andra känner så) att glömma vad som händer i badkaret och inne på rummet på natten. Jag är så himla trött på det. På att jag inte kan förstå varför man måste skära och varför det måste blöda. På att jag inte längre orkar bry mig, men samtidigt inte kan sluta tänka på det. På att det aldrig tar slut. På att inte veta om det jag gör förvärrar eller förbättrar. På att allt inte kan vara som det var förut. Jag skulle göra vad som helst för att det inte skulle vara såhär. Jag orkar inte vara tyst längre, det gör mig bara arg, och det är det sista jag vill vara.
I got something in my shoe ... it's keeping me from walking
Det skulle docks kännas betydligt värre om det inte vore för promenaden till Davids tidigare idag. Tyvärr hjälper det inte så mycket åt magont. Jag är lika mätt för det.
Melodifestivalen var godkänd.. tror jag. Jo, det var den. Snygg-Måns var ju med, och Kristian Luuk är brabrabra. Resten var bajs, men eftersom det fanns chips på bordet höll jag mig lugn.
Imorgon fortsätter ätandet, för min syster fyller år och ska firas. Jag tror inte att hon känner för att bli firad. Ingen i familjen känner nog att det finns något att fira just nu. Men jag har ändå köpt finfina presenter och skrivit ett snyggt kort, så firande får det bli ändå. Det kan vara skönt (tror jag i alla fall, vi andra känner så) att glömma vad som händer i badkaret och inne på rummet på natten. Jag är så himla trött på det. På att jag inte kan förstå varför man måste skära och varför det måste blöda. På att jag inte längre orkar bry mig, men samtidigt inte kan sluta tänka på det. På att det aldrig tar slut. På att inte veta om det jag gör förvärrar eller förbättrar. På att allt inte kan vara som det var förut. Jag skulle göra vad som helst för att det inte skulle vara såhär. Jag orkar inte vara tyst längre, det gör mig bara arg, och det är det sista jag vill vara.
I got something in my shoe ... it's keeping me from walking
Is it my imagination?
Jag och min blogg har inte riktigt samma syn på saker och ting.
Bloggeb tycker inte att skitlånga inlägg om skitviktiga saker är nåt att bry sig om. Därför ska jag försöka vara lite mer kortfattad, och skriva om betydligt ytligare saker.
Idag är första skolfria dagen på en vecka. Skönt kan man tycka. Fast jag vet inte. Jag har ungefär lika mycket läxor att göra i veckan som jag hade haft om det var skola. Dessutom jobbar mamma förmiddag den här veckan, vilket betyder att ansvaret att se till att våra hundar får sina promenader ligger hos mig... Blä.
Blä är även att jag måste städa mitt rum. Det går inte att gå på golvet (bortsett från den tomma radie som krävs för att öppna dörren) och det får väl ses som något slags tecken på att något behöver göras.
På tal om att saker behöver göras, så var det just det som mitt låååånga blogginlägg som bloggen helcensurerade handlade om. Vi hade en sån där omvärldsbildningsdag i skolan för ett par dagar sen. Ni vet då man ska gå runt och lära sig saker om andra delar i världen, och bli en global människa. Den här dagen var egentligen inte jättespeciell, men den fick mig att inse ett par saker.
1. Att vi människor är pinsamt lata, och har en förmåga att helt koppla bort som känns jobbigt för oss.
2. Att ingen kan göra allt, men att alla faktiskt kan göra något.
3. Att vi tänker väldigt fel när det gäller att ta tag i saker och ting.
Jag ska inte skriva lika mycket om det här som sist, men det är bara omöjligt att inte skriva om det alls. Det måste ut.
Vi har anpassat hela våra liv till vår lathet. Utan att tänka på vilka konsekvenser det kan få för våra barn, eller oss själva också för den delen, sätter vi oss mer än gärna i en bil för att snabbast och med minsta möjliga anstränging förflytta sig från ett ställe till ett annat. Det är så mycket enklare för oss att tänka så, än att tänka på konsekvenserna (vi hoppas på att vi hunnit dött innan vi själva hunnit lida av dem). Samma sak gäller med att köpa den där jättebilliga tröjan på H&M, eller den där jättegoda köttbiten från ICA. Det gör oss inte så mycket att både tröjan och köttbiten skitat ner miljön och säkert inneburit hemska arbetsförhållanden för någon i en annan del av världen. Billigast är ju alltid godast, och handlar vi alltid det billigaste har vi ju råd med sånt som är viktigt för oss här i livet. Som den där koppen kaffe på paris, den där snygga jackan eller det där nya läppstiftet.
Och på tal om läppstift; Massvis med små hjälplösa varelser får lida för att vi ska kunna få fram ännu ett multi color hydra caring super glossy lipstick i 40 unik färger, because we're worth it... Jomenvisst.
Men herregud, tänker ni nog. Här sitter hon och försöker låta vettig fast hon inte är bättre än någon annan. Och det är sant. Jag kan göra så mycket mer, och ska också försöka bättra mig. Men jag gör faktiskt något, och jag tror att det jag gör är bättre än ingenting. Det kan ju knappast göra något värre åtminstone.
Sådär, nu har jag skrivit klart om såna där tråkiga saker... Nu ska jag röja upp min krigszon och ladda mp3:n och traska iväg till David för att träna lite Boddy Bääälens!
Bloggeb tycker inte att skitlånga inlägg om skitviktiga saker är nåt att bry sig om. Därför ska jag försöka vara lite mer kortfattad, och skriva om betydligt ytligare saker.
Idag är första skolfria dagen på en vecka. Skönt kan man tycka. Fast jag vet inte. Jag har ungefär lika mycket läxor att göra i veckan som jag hade haft om det var skola. Dessutom jobbar mamma förmiddag den här veckan, vilket betyder att ansvaret att se till att våra hundar får sina promenader ligger hos mig... Blä.
Blä är även att jag måste städa mitt rum. Det går inte att gå på golvet (bortsett från den tomma radie som krävs för att öppna dörren) och det får väl ses som något slags tecken på att något behöver göras.
På tal om att saker behöver göras, så var det just det som mitt låååånga blogginlägg som bloggen helcensurerade handlade om. Vi hade en sån där omvärldsbildningsdag i skolan för ett par dagar sen. Ni vet då man ska gå runt och lära sig saker om andra delar i världen, och bli en global människa. Den här dagen var egentligen inte jättespeciell, men den fick mig att inse ett par saker.
1. Att vi människor är pinsamt lata, och har en förmåga att helt koppla bort som känns jobbigt för oss.
2. Att ingen kan göra allt, men att alla faktiskt kan göra något.
3. Att vi tänker väldigt fel när det gäller att ta tag i saker och ting.
Jag ska inte skriva lika mycket om det här som sist, men det är bara omöjligt att inte skriva om det alls. Det måste ut.
Vi har anpassat hela våra liv till vår lathet. Utan att tänka på vilka konsekvenser det kan få för våra barn, eller oss själva också för den delen, sätter vi oss mer än gärna i en bil för att snabbast och med minsta möjliga anstränging förflytta sig från ett ställe till ett annat. Det är så mycket enklare för oss att tänka så, än att tänka på konsekvenserna (vi hoppas på att vi hunnit dött innan vi själva hunnit lida av dem). Samma sak gäller med att köpa den där jättebilliga tröjan på H&M, eller den där jättegoda köttbiten från ICA. Det gör oss inte så mycket att både tröjan och köttbiten skitat ner miljön och säkert inneburit hemska arbetsförhållanden för någon i en annan del av världen. Billigast är ju alltid godast, och handlar vi alltid det billigaste har vi ju råd med sånt som är viktigt för oss här i livet. Som den där koppen kaffe på paris, den där snygga jackan eller det där nya läppstiftet.
Och på tal om läppstift; Massvis med små hjälplösa varelser får lida för att vi ska kunna få fram ännu ett multi color hydra caring super glossy lipstick i 40 unik färger, because we're worth it... Jomenvisst.
Men herregud, tänker ni nog. Här sitter hon och försöker låta vettig fast hon inte är bättre än någon annan. Och det är sant. Jag kan göra så mycket mer, och ska också försöka bättra mig. Men jag gör faktiskt något, och jag tror att det jag gör är bättre än ingenting. Det kan ju knappast göra något värre åtminstone.
Sådär, nu har jag skrivit klart om såna där tråkiga saker... Nu ska jag röja upp min krigszon och ladda mp3:n och traska iväg till David för att träna lite Boddy Bääälens!
Maybe i just wanna breath
Nu sitter jag och kollar mtv2, och det är britrock week och nu top 20 britpop. Jag missade placeringen, men just nu är det Live forever med Oasis.
På tal om Oasis så hade jag en skum dröm i förrgår (jag har visserligen skumma drömmar varje natt, och kommer alltid ihåg dem när jag vaknar. Inatt drömde jag t.ex att jag skulle och bada med några helt okända människor, men fick förhinder när mina tänder började lossna. Det visade sig att en av mina tänder var en mjölktand...). Jag och några andra, jag vet inte om det var någon ur verkligheten som var med i sällskapet, gick på en gata i en annan stad. Helt plötsligt kom Liam och Noel mot oss. Liam slänger ur sig nån uppkäftig Liam-replik. Typ "eey, fuckers. This is not a fooki'n wanker-sidewalk! Get fooki'n out of here...fookers" Vi blev lite ställda och tog ganska illa upp. Men detta var inledningen till ett kort samtal med Noel, som var på betydligt bättre humör.
Det är roligt hur en sån overklig dröm kan kännas jätteverklig. Till och med de första sekunderna efter man vaknat. Jag var stensäker på att jag och Noel var bästisar när jag vaknade...Haha.
Att jag var på Mando i örebro igår är jag dock rätt säker på var verklighet. Dels för att ingenting superkonstigt hände, och dels för att jag inte vaknade och var jättebundis med någon av medlemmarna.
Spelningen var hur bra som helst och vi fick jättebra platser. Jag har liksom aldrig förstått varför alla ska stå i mitten. Det var huuuur mycket folk som helst där. Ändå var främsta raden ledig, vid vänstra scenkanten. Vi såg hur bra som helst och ljudet var inte obehagligt högt. Jag hoppas verkligen att de kommer till Karlskoga som de lovat.
Idag har jag feber, en läskig smärta i bröstet (i mitt huvud betyder det lunginflamation, en punkterad lunga, eller nån annan livsfarlig sjukdom) och tonvis med läxor att göra. Därför är det en väldigt dum idé att sitta här...
På tal om Oasis så hade jag en skum dröm i förrgår (jag har visserligen skumma drömmar varje natt, och kommer alltid ihåg dem när jag vaknar. Inatt drömde jag t.ex att jag skulle och bada med några helt okända människor, men fick förhinder när mina tänder började lossna. Det visade sig att en av mina tänder var en mjölktand...). Jag och några andra, jag vet inte om det var någon ur verkligheten som var med i sällskapet, gick på en gata i en annan stad. Helt plötsligt kom Liam och Noel mot oss. Liam slänger ur sig nån uppkäftig Liam-replik. Typ "eey, fuckers. This is not a fooki'n wanker-sidewalk! Get fooki'n out of here...fookers" Vi blev lite ställda och tog ganska illa upp. Men detta var inledningen till ett kort samtal med Noel, som var på betydligt bättre humör.
Det är roligt hur en sån overklig dröm kan kännas jätteverklig. Till och med de första sekunderna efter man vaknat. Jag var stensäker på att jag och Noel var bästisar när jag vaknade...Haha.
Att jag var på Mando i örebro igår är jag dock rätt säker på var verklighet. Dels för att ingenting superkonstigt hände, och dels för att jag inte vaknade och var jättebundis med någon av medlemmarna.
Spelningen var hur bra som helst och vi fick jättebra platser. Jag har liksom aldrig förstått varför alla ska stå i mitten. Det var huuuur mycket folk som helst där. Ändå var främsta raden ledig, vid vänstra scenkanten. Vi såg hur bra som helst och ljudet var inte obehagligt högt. Jag hoppas verkligen att de kommer till Karlskoga som de lovat.
Idag har jag feber, en läskig smärta i bröstet (i mitt huvud betyder det lunginflamation, en punkterad lunga, eller nån annan livsfarlig sjukdom) och tonvis med läxor att göra. Därför är det en väldigt dum idé att sitta här...
Hej, mitt namn är Sandra och jag är klänninginköpsmissbrukare...
Jag brukar inte klaga på vintern när det är kallt osv. Det är ju då allt är som det ska. Och kanske är det inte vintern, utan mig själv jag borde klaga på, men sånt tycks ju vara nästintill omöjligt. Hur som helst, så var det i alla fall döden att gå hem från Ljudfabriken till Lugnavägen. Jag frös bokstavligen (inte riktigt för att vara helt ärlig) arslet av mig. Snälla någon ge mig en mössa. Jag har letat hela hösten och vintern efter en.
Som om det inte vore nog med att det blåste femhundrasjuttiofem minusgrader kallt ute glömde jag mitt block på kuriren. Applåder till dig Sandra, du vet precis när och var du ska glömma saker!
Well, på tal om trevligare saker, sett ur mitt perspektiv (jag är dessvärre rätt övertygad om att min plånbok inte håller med) så föll jag återigen för frestelsen. Den här gången gällde det en svart. Ja, det är klart att det handlar om en klänning. Men det var nog sista på ett tag. Den var svart och jättesöt. Den fanns i ljusgult också, men jag vet inte. Man ska gå på magkänsla, och svart är ju.. ja, svart. Så den fick det bli. Nu är jag alltså trehundra kronor fattigare, yes!... Vi får se när min nya baby får sin debut-.-
Nu gör min mage så ont att jag nog måste gå upp och lägga mig lite. Kanske kika på The Libertine eller nåt. Men först:
It’s my heart you’re stealing
It’s my heart you take
It’s my heart you’re dealing with
And it’s my heart you’ll break
It’s my heart you’re taking
It’s breaking bit by bit
It’s my heart you’re dealing with
But you don’t know about it
If you’d feel like I feel
And if you’d know what I know
I don’t think you’d ever play me
I know you’d never play me
Inte för att jag är sådär buhuuuuu idag eller så, utan för att låten är så satans jäkla bra! (den heter ny heart och är gjord av perishers för er som inte visste, men som känner på er att ni har bra smak;)
Som om det inte vore nog med att det blåste femhundrasjuttiofem minusgrader kallt ute glömde jag mitt block på kuriren. Applåder till dig Sandra, du vet precis när och var du ska glömma saker!
Well, på tal om trevligare saker, sett ur mitt perspektiv (jag är dessvärre rätt övertygad om att min plånbok inte håller med) så föll jag återigen för frestelsen. Den här gången gällde det en svart. Ja, det är klart att det handlar om en klänning. Men det var nog sista på ett tag. Den var svart och jättesöt. Den fanns i ljusgult också, men jag vet inte. Man ska gå på magkänsla, och svart är ju.. ja, svart. Så den fick det bli. Nu är jag alltså trehundra kronor fattigare, yes!... Vi får se när min nya baby får sin debut-.-
Nu gör min mage så ont att jag nog måste gå upp och lägga mig lite. Kanske kika på The Libertine eller nåt. Men först:
It’s my heart you’re stealing
It’s my heart you take
It’s my heart you’re dealing with
And it’s my heart you’ll break
It’s my heart you’re taking
It’s breaking bit by bit
It’s my heart you’re dealing with
But you don’t know about it
If you’d feel like I feel
And if you’d know what I know
I don’t think you’d ever play me
I know you’d never play me
Inte för att jag är sådär buhuuuuu idag eller så, utan för att låten är så satans jäkla bra! (den heter ny heart och är gjord av perishers för er som inte visste, men som känner på er att ni har bra smak;)
Hej, mitt namn är Sandra och jag är klänninginköpsmissbrukare...
Jag brukar inte klaga på vintern när det är kallt osv. Det är ju då allt är som det ska. Och kanske är det inte vintern, utan mig själv jag borde klaga på, men sånt tycks ju vara nästintill omöjligt. Hur som helst, så var det i alla fall döden att gå hem från Ljudfabriken till Lugnavägen. Jag frös bokstavligen (inte riktigt för att vara helt ärlig) arslet av mig. Snälla någon ge mig en mössa. Jag har letat hela hösten och vintern efter en.
Som om det inte vore nog med att det blåste femhundrasjuttiofem minusgrader kallt ute glömde jag mitt block på kuriren. Applåder till dig Sandra, du vet precis när och var du ska glömma saker!
Well, på tal om trevligare saker, sett ur mitt perspektiv (jag är dessvärre rätt övertygad om att min plånbok inte håller med) så föll jag återigen för frestelsen. Den här gången gällde det en svart. Ja, det är klart att det handlar om en klänning. Men det var nog sista på ett tag. Den var svart och jättesöt. Den fanns i ljusgult också, men jag vet inte. Man ska gå på magkänsla, och svart är ju.. ja, svart. Så den fick det bli. Nu är jag alltså trehundra kronor fattigare, yes!... Vi får se när min nya baby får sin debut-.-
Nu gör min mage så ont att jag nog måste gå upp och lägga mig lite. Kanske kika på The Libertine eller nåt. Men först:
It’s my heart you’re stealing
It’s my heart you take
It’s my heart you’re dealing with
And it’s my heart you’ll break
It’s my heart you’re taking
It’s breaking bit by bit
It’s my heart you’re dealing with
But you don’t know about it
If you’d feel like I feel
And if you’d know what I know
I don’t think you’d ever play me
I know you’d never play me
Inte för att jag är sådär buhuuuuu idag eller så, utan för att låten är så satans jäkla bra! (den heter ny heart och är gjord av perishers för er som inte visste, men som känner på er att ni har bra smak;)
Som om det inte vore nog med att det blåste femhundrasjuttiofem minusgrader kallt ute glömde jag mitt block på kuriren. Applåder till dig Sandra, du vet precis när och var du ska glömma saker!
Well, på tal om trevligare saker, sett ur mitt perspektiv (jag är dessvärre rätt övertygad om att min plånbok inte håller med) så föll jag återigen för frestelsen. Den här gången gällde det en svart. Ja, det är klart att det handlar om en klänning. Men det var nog sista på ett tag. Den var svart och jättesöt. Den fanns i ljusgult också, men jag vet inte. Man ska gå på magkänsla, och svart är ju.. ja, svart. Så den fick det bli. Nu är jag alltså trehundra kronor fattigare, yes!... Vi får se när min nya baby får sin debut-.-
Nu gör min mage så ont att jag nog måste gå upp och lägga mig lite. Kanske kika på The Libertine eller nåt. Men först:
It’s my heart you’re stealing
It’s my heart you take
It’s my heart you’re dealing with
And it’s my heart you’ll break
It’s my heart you’re taking
It’s breaking bit by bit
It’s my heart you’re dealing with
But you don’t know about it
If you’d feel like I feel
And if you’d know what I know
I don’t think you’d ever play me
I know you’d never play me
Inte för att jag är sådär buhuuuuu idag eller så, utan för att låten är så satans jäkla bra! (den heter ny heart och är gjord av perishers för er som inte visste, men som känner på er att ni har bra smak;)
AJ!
Igår var jag hemma för att jag hade ont i hjärtat och hade svårt att sova. Vi hade dessutom inga lektioner (meningen var att vi skulle gå runt i rasthallen och inse hur dödscoolt det är med teknik tror jag...) så det gjorde inget, tänkte jag.
När jag skulle gå upp idag däremot gjorde det inte ont i hjärtat. Tror jag. Det var liksom svårt att känna, för när jag skulle lyfta huvudet från kudden var det som om någon stack en kniv i den. Jag var totalt oförberedd på detta, vilket resulterade i ett gallskrik och ett skratt. Det går inte att ta nackspärr seriöst. Oavsett hur ont det än gör, så är det så himla komiskt. Jag ställde fram klockan lite och hoppades på att det bara var nån konstig dröm. Det var det förstås inte. Nu har jag smörjt min stackars nacke ungefär trehundratusenochenhalv gång och det är mycket bättre. Däremot känns det inte riktigt bra att spela badminton med en nacke som inte kan röra sig nedåt och åt vänster. Trots att det gör svinont kan jag som sagt inte låta bli att skratta åt det. Det känns förmodligen lika dumt som det ser ut.
Trots nackspärr fick jag en bra start på dagen när pappa kom in med ett brev. Det var förstås inget vanligt brev, från swedbank eller nåt. Sådana blir man ju sällan speciellt glad över. Nej, det här var stort, jättetjockt och var skrivet med handstil. Det var från Lisa i tyskland och innehöll lite smått och lite (eller ganska mycket) gott.
Strax efter det ringde Sofie. Tack och lov för bärbara telefoner, tänkte jag, som inte hade kunnat kliva upp ur sängen än. Hon hade goda nyheter att komma med:D Mando ska visst komma till Karlskoga. Men enligt nissen på biljettstället var inget datum klart än, eftersom de var utomlands. Att de skulle vara utomlands tycker jag låter lite halvsant.. De har ett gig i Sälen redan imorgon. Men det är väl bara jag som inte insett hur smidigt det är med flyg än.
Nej, dags för ännu lite mer linement, och sen ett bad kanske..
När jag skulle gå upp idag däremot gjorde det inte ont i hjärtat. Tror jag. Det var liksom svårt att känna, för när jag skulle lyfta huvudet från kudden var det som om någon stack en kniv i den. Jag var totalt oförberedd på detta, vilket resulterade i ett gallskrik och ett skratt. Det går inte att ta nackspärr seriöst. Oavsett hur ont det än gör, så är det så himla komiskt. Jag ställde fram klockan lite och hoppades på att det bara var nån konstig dröm. Det var det förstås inte. Nu har jag smörjt min stackars nacke ungefär trehundratusenochenhalv gång och det är mycket bättre. Däremot känns det inte riktigt bra att spela badminton med en nacke som inte kan röra sig nedåt och åt vänster. Trots att det gör svinont kan jag som sagt inte låta bli att skratta åt det. Det känns förmodligen lika dumt som det ser ut.
Trots nackspärr fick jag en bra start på dagen när pappa kom in med ett brev. Det var förstås inget vanligt brev, från swedbank eller nåt. Sådana blir man ju sällan speciellt glad över. Nej, det här var stort, jättetjockt och var skrivet med handstil. Det var från Lisa i tyskland och innehöll lite smått och lite (eller ganska mycket) gott.
Strax efter det ringde Sofie. Tack och lov för bärbara telefoner, tänkte jag, som inte hade kunnat kliva upp ur sängen än. Hon hade goda nyheter att komma med:D Mando ska visst komma till Karlskoga. Men enligt nissen på biljettstället var inget datum klart än, eftersom de var utomlands. Att de skulle vara utomlands tycker jag låter lite halvsant.. De har ett gig i Sälen redan imorgon. Men det är väl bara jag som inte insett hur smidigt det är med flyg än.
Nej, dags för ännu lite mer linement, och sen ett bad kanske..
Fredagsdraman
Haha, en sömnlös natt heelt i onödan. Fast det visste jag ju inte då. Förmiddagen var minst sagt dramatisk. Jag menar, vi bor ju i Karlskoga, där är allt som inte hör till dagliga rutiner (såsom tandborstning, frukost, skolgång och träning) otroligt speciellt. Även om tandborstning kan vara minst sagt dramatiskt, jag menar man kan ju ta för mycket/lite tandkräm på tandborsten, börja blöda i tandköttet, ta fel tandkräm, eller om det går riktigt illa; tglömma vattnet så att det blir alldels torrt i munnen!
Okej, för att komma bort från ironin ett tag. Den här förmiddagen handlade inte alls om tandborstning. Igår skrev jag ju (okej, jag tror inte att jag har trehundrajsjuttiofjorton läsare eller så, men någon kanske sett det..) ett kortfattat inlägg om hur arg jag var över att Mandobiljetterna var slut osv. Det är ingen lögn, jag låg faktiskt till klockan blivit två timmar över spöktimman och funderade och funderade. När jag vaknade morgonen därpå (trött givetvis) var varenda tanke där och krigade för fullt inne i huvudet. Jag åkte trots detta till skolan. Var liksom tvungen att dela med mig av den tråkiga nyheten för mina vänner. Alla blev sura och arga och vi funderade på hur vi eventuellt skulle kunna få tag på ett par biljetter. När det var dags för religion gick vi ner i studiehallen (för att ni ska förstå hur dramatiskt det verkligen var måste jag berätta att studiehallen ligger längst ner i a-huset som har fyra våningar om man räknar med källaren där vi satt). Efter några minuters knäpptystnad säger Sofie, aka the Hero, "nu är det gula gubbar!". Vi behövde ungefär en microsekund på oss att reflektera över vad hennes ord möjligen kunde betyda. Det handlade förstås om symbolen på ticnet för "ett fåtal kvarvarande biljetter" till Mandos konsert. Utan att ta hänsyn till de andra som satt i studiehallen utbrast jag "PAPPA!!!" Va?! Pappa, har hon tappat den sista skruven nu också, tänker ni kanske? Men nej, den sitter stadigt kvar. Det är nämligen pappa som kan betala biljetterna direkt och som alltid får sköta det där med biljetter, dessutom har han ett kontorsjobb vilket betyder tillgång till internet osv.
Jag sprang (eller var det jag? Jag visste inte att jag var så snabb...) som en idiot upp för trappa 1,2,3,4,5,6 och 7 innan jag var framme vid mitt skåp där mobilen låg. Efter ett flåsigt samtal (det var visst jag som sprang, det antydde resultatet av löpningen: ett rött ansikte och hårt arbetande lungor) var det klart. Fem biljetter till ett av mina första riktiga favoritband. Wiiie!
Sådär, nu känns det bättre. Om två lite drygt en timma börjar Hjälp också. Kul kul.
Okej, för att komma bort från ironin ett tag. Den här förmiddagen handlade inte alls om tandborstning. Igår skrev jag ju (okej, jag tror inte att jag har trehundrajsjuttiofjorton läsare eller så, men någon kanske sett det..) ett kortfattat inlägg om hur arg jag var över att Mandobiljetterna var slut osv. Det är ingen lögn, jag låg faktiskt till klockan blivit två timmar över spöktimman och funderade och funderade. När jag vaknade morgonen därpå (trött givetvis) var varenda tanke där och krigade för fullt inne i huvudet. Jag åkte trots detta till skolan. Var liksom tvungen att dela med mig av den tråkiga nyheten för mina vänner. Alla blev sura och arga och vi funderade på hur vi eventuellt skulle kunna få tag på ett par biljetter. När det var dags för religion gick vi ner i studiehallen (för att ni ska förstå hur dramatiskt det verkligen var måste jag berätta att studiehallen ligger längst ner i a-huset som har fyra våningar om man räknar med källaren där vi satt). Efter några minuters knäpptystnad säger Sofie, aka the Hero, "nu är det gula gubbar!". Vi behövde ungefär en microsekund på oss att reflektera över vad hennes ord möjligen kunde betyda. Det handlade förstås om symbolen på ticnet för "ett fåtal kvarvarande biljetter" till Mandos konsert. Utan att ta hänsyn till de andra som satt i studiehallen utbrast jag "PAPPA!!!" Va?! Pappa, har hon tappat den sista skruven nu också, tänker ni kanske? Men nej, den sitter stadigt kvar. Det är nämligen pappa som kan betala biljetterna direkt och som alltid får sköta det där med biljetter, dessutom har han ett kontorsjobb vilket betyder tillgång till internet osv.
Jag sprang (eller var det jag? Jag visste inte att jag var så snabb...) som en idiot upp för trappa 1,2,3,4,5,6 och 7 innan jag var framme vid mitt skåp där mobilen låg. Efter ett flåsigt samtal (det var visst jag som sprang, det antydde resultatet av löpningen: ett rött ansikte och hårt arbetande lungor) var det klart. Fem biljetter till ett av mina första riktiga favoritband. Wiiie!
Sådär, nu känns det bättre. Om två lite drygt en timma börjar Hjälp också. Kul kul.
Neeeeeeeeeeeeeeeeej!
Mitt förra inlägg försvann visst. Kul kul. Men jag skiter i det.
Just nu är jag så arg så att jag får kramp i magen. Fy fan alltså. Vi är verkligen dummast och klantigast i världen. Nu är biljetterna till Mando i örebro slut, och vi har inte fått några.
Jag orkar liksom inte skriva så mycket mer just nu. Imorgon ska jag till Najz Prajz så fort jag bara kan. Vi får väl se då om jag har lika ont i magen. Fan.
Just nu är jag så arg så att jag får kramp i magen. Fy fan alltså. Vi är verkligen dummast och klantigast i världen. Nu är biljetterna till Mando i örebro slut, och vi har inte fått några.
Jag orkar liksom inte skriva så mycket mer just nu. Imorgon ska jag till Najz Prajz så fort jag bara kan. Vi får väl se då om jag har lika ont i magen. Fan.