Sandra

Alltså jag blir inte klok på facebook. Förstår verkigen ingenting, och vad är grejen med alla mail man får så fort någon gör en ändring?! Är det egentligen någon som förstår sig på facebook? Är det bara jag som är dum i huvudet?

Ska jag vara ärlig så blir jag i och för sig inte riktigt klok på mig själv heller. Jag skulle verkligen behöva lägga mer energi på att vara glad och se positiva saker. Som att jag ska äta mat snart, och att det finns glass i frysen. När man har ont i halsen får man äta hur mycket glass man vill, det är en oskriven regel. Förresten så kanske regler är sånt som man inte får göra, eller måste göra? Det måste ju vara därför det inte är en skriven regel, förstås! Det ska till lite feber för att inse sånt.

Annars har dagen inte gett mig mycket att skryta med. Jag vaknade klockan tolv och trodde först att jag blivit frisk, men det var bara en dröm. Fick ett brev på posten idag, men det var bara en lång och invecklad lista på allt som ska med till Ambassaden. Men dagen är ju inte slut än, så vem vet, jag kanske blir miljonär, eller frisk, eller kanske får makt nog över mig själv att laga lite mat.
  Ja, mat blir det, nu.

Jag antar att ni väntat med spänning på mitt tillstånd. Nu behöver ni inte plågas mer; jag mår fortfarande skit, har fortfarande aptråkigt och tycker fortfarande att det inte finns en människa i västvärlden det är mer synd om än mig.. Ja, nästan i alla fall. Tråkigt är också att alla stugorna i Ransäter var bokade i helgen. Hade sett fram emot fest i ingenstans och sen mysig julmarknad. Men det får alltså bli en annan gång.

Nu har jag för första gången kollat hur många dagar det är kvar till jag åker, och chockartat nog är det bara 42 dagar kvar. Ibland känns det som om jag inte vill åka, eller snarare som om jag skulle vilja ta med mig en knapp eller nåt som jag kan trycka på och åka hem när det känns jobbigt. Går dock inte så jäkla bra för mig att uppfinna en sån, så jag antar att jag får klara mig utan den. Just nu känns det i alla fall grymt bra. Familjen är verkligen mån om att jag ska träffa mycket folk, att jag ska kunna träffa svenskar, att jag ska kunna laga enkel mat, att jag ska kunna äta vegetariskt, att jag ska kunna köpa skor osv osv. Jag blir alldeles varm i kroppen när jag läser mailen. Jag tror att jag valt rätt ändå.

Herre klockan är tio i tio och jag är helt död. Det har gått alldeles för lång tid nu då jag inte gjort någontin. Så fort jag blir frisk ska jag ta tag i mig själv. Måste boka massage också. Fick en massage i studentpresent, som jag inte gått på än. Det är hög tid, och väldigt beövligt att boka in den nu.

Åh, det är fraktfritt på CDON, hallelujah! Måste köpa a little mess och kanske faktiskt en bok också. Lika bra att passa på innan jag slänger pengarna i sjön eller nåt.

Ny dag och ytterligare ett steg i förkylningen. Jag hälsar steg två; rinnande-näsa-och-slemhosta-stediet välkommet... Eller kanske inte. Det blir nog en hel del te, kaffe och vitaminer den här veckan.

Vaknade klockan elva, inte utvilad trots över tio timmars sömn, med frost på rutorna. Jag klarar inte av att sova i varma rum, men tretton grader mitt i rummet är lite väl kallt även för mig. Haha.
   Idag har jag alltså inte gjort någonting värt att nämnas. Bokade visserligen tåg till Stockhlm åt mig och mamma, samt tid till ambassaden. Ska ta en välbehövlig dusch strax och sen blir det läsning. OBS, LÄS ALDRIG SKULDUGGERY PLEASANT, vad ni än gör! Hade inte boken varit såpass lättläst, hade jag nog avlidit igår. Fantasy är inte riktigt min genre, speciellt inte efter den där boken.


Nej usch, nu står jag inte ut med min egen ofräschhet längre. Måste dushca!


Och kom ihåg min varning, det är inget skämt! (Jag skyller f ö min taskiga attityd och mitt humör på förkylningen. Allt är förkylningens, och kanske bokens, fel.)

Fan, jag tror jag håller på att bli sjuk. Har inte vaknat riktigt än, trots att jag varit uppe ett antal timmar. Halsen gör ont och ögonen är skittorra. Jag vet inte om jag ska vara sur över förkylningen, eller glad över det faktum att den kommer nu. Har annars en ofrivillig förmåga att alltid bli sjuk runt jul. Nu har jag i alla fall förklaringen till mitt zombielika beteende den senaste veckan.

Annars finns det inte mycket att klaga på. Den bästa månaden på hela året, typ, är snart här. Så är det snö också. Den kommer i och för sig att smälta och komma tillbaka ett par gånger innan jul, men just nu är det i alla fall fint ute. På söndag blir det förhoppningsvis skyltsöndag, kanske en fika, och ett par julklappar mindre att tänka på.

Orkar inte skriva mer här nu. Ska gå upp och göra kaffe och avverka några avsnitt av Sex and the City innan jag tar mig an skitboken jag måste läsa för kuriren. Men innan jag går måstemåstemåste jag skryta om mitt kap från gårdagen. Jag är omöjlig när det gäller skor, och kan i princip inte minnas senare gången jag åkte någon stans för att shoppa, utan att komma hem med ett par. Anyway, igår kom de till mig. Eller inte riktigt, men de stod där med höga klackar, var relativt snygga och kostade 100 spän, nedsänkta från 750! Helt sjukt ju. Trots att de var en storlet för stora kunde jag inte lämna dem, det vore ju idioti. Så nu är jag ett par fräna skor rikare, och hundra spän fattigare. En helt okej affär tycker jag.

Är det inte läskigt när man drömmer om att man vaknar? Fast när man vaknar i drömmer är allting skitkonstigt. Så blev det för mig idag. Hade släckt i rummet, och tänt en massa ljus. Tillsammans med lukten from min doftpåse (och det faktum att två kattjävlar hållit mig vakna genom att psirnga ut och in genom mitt rum, och krafsa på dörrar) gjorde mig otroligt trött och jag somnade. Och vaknade... trodde jag. Som tur är har jag vaknat en andra gång, och med tanke på att jag sitter här så borde jag vara helt vaken nu.

Anyway, idag kom bekräftelsen, den 9 januari är jag i New York! Den 12 är jag hos min värdfamilj 40 minuter därifrån. Sjukt, jag säger bara det, sjukt. Tror dock att det börjar sjunka in nu. Känns fortfarande bra dessutom. Blir till att spendera en hel del kvalitetstid med mamma, resten av familjen och mina vänner. 13 månader är både ingenting och jättelång tid. Väl där kommer nog tiden att gå fort med ett schema att följa och allting. Det är nog att saker och ting här hemma ska förändras jag är orolig för. Tänk om jag kommer hem och allting är helt fel!? Oddsen för att Karlskoga skulle förändrats är väl inte direkt jättestor, så jag antar att jag oroar mig i onödan. Har förresten börjat kolla lite smått i den bautastora USA-guiden jag fick på min födelsedag. Tack så jättemycket, vänner, den är verkligen bra att ha! Och tack för alla söta kommentarer till mitt förra inlägg<3 Ni förstår nog inte hur mycket ni betyder, och kommer att betyda over there.. (Haha, det där sista, alltså "over there" får mig att tänka på sköterskan som tog mit tbc-test för det sista hon sa till mig var "Ha det så bra och lycka till 'åver thär'! Hih, nästan gulligt.)

Sitter och kollar KY-utbildningar att gå efter att jag kommit hem också. Det är väl en positiv grej, att jag har ytterligare ett år på mig att komma på vad jag vill gå för nåt.

Gud vad jag längtar efter julen! Min doftpåse, som mer eller mindre luktar som en blandning av julbak och chai-te, gör säkert sitt till. Jag vill ha snö, lussebullar och stämning nununu! Nästa söndag är det ju faktiskt skyltsöndag så väntan blir som tur är inte alltför lång heller. Snö skulle det bli i helgen också. Ibland är liver rätt värt.

Wiie! Nu vet jag äntligen var jag ska tillbringa nästa år. Det går inte alls att bestrkiva alla känslor, lättnaden och spänningen. Därför ska jag inte ens försöka, men jag kan åtminstone berätta var jag ska. Det blev familjen Pelosi i Westfield, New Jersey. Ett jättefint litet område (lite större än Karlskoga), men bara 35 minuter till Manhattan och New York City. Så jäkla perfekt. Jag ville inte bo mitt i New york, så en timma från huset till New York med buss är så bra som det kan bli! De är så himla gulliga, och var verkligen underbara när de ringde för andra gången idag. Att prata med båda föräldrarna på samma gång är inte direkt det lättaste, men jag tycker det är skitbra att båda är engagerade. Har haft kontakt med både deras au pair och den lokala "au pairrådgivaren" eller vad man ska kalla henne, och allt verkar hur bra som helst. Visst kommer jag säkert att upptäcka sämre saker när jag kommer fram, men att allting börjar såhär är ju en förutsättning för att jag ska orka lämna allting här och åka iväg. Kommer säkert att lägga upp bilder på huset och barnen sen. Men det känns bäst att fråga familjen om lov förstå, haha.
   Det blir antagligen den 9 januari jag åker, alltså rätt snart... Och jag vet redan hur schemat ser ut, haha. Mycket jobb, men det känns bra att veta om det redan innan. Jag kommer att få chockar så att det räcker ändå skulle jag tro.

Nu är jag rätt tom i huvudet, så jag har inte så mycket mer att skriva. Det är thanksgiving i usa imorgon, och familjen ahr lovat att skicka mig en utförlig rapport om deras firande, vilket jag ser fram emot. Jag får väl rapportera om fika med mina vänner, shopping i Örebro och hockey, eller nåt-.-

För första gången någonsin känns det som om jag gjort helt rätt val att åka. Om jag känner mig själv rätt kommer jag att vilja stanna hemma mer än allt annat när det är dags att åka. Men nu finns det ingen återvändo ö h t, så det är bara att sätta arslet på planet och hoppas på det bästa...;)

Igår var min nervösaste dag på väldigt väldigt länge. Helt sjukt verkligen. Och så klockan tjugo i sju ringde telefonen, och ja... Ni som läst mina tio senaste blogginlägg förstår säkert vad jag pratar om. För första gången någonsin skulle jag prata engelska i telefonen. Men allti gick skitbra, och det var inte jag som pratade mest om jag säger så. En fråga från min sida resulterade i ett tio minuter långt svar. Pratade med både mamman och pappan på samma gång, så ibland blev det lite rörigt. Om famijen håller med, så lutar det verkligen åt att det blir den här familjen. 40 minuter utanför New Tork city, och 60-70 au parier i området där de bor. Huset var jättecharmigt, jag har en gigantisk säng, och barnen verkar jättesöta. Vi pratade i över en timma också, så jag antar att det är ett ganska gott tecken. Nu är det bara att vänta och se.

Idag gick jag till vårdcentralen för att kolla mitt PPD-test, och jag hade inte tuberkulos. Vore väldigt konstigt, och synd om det vore fallet, men känns skönt att jag kan skicka in hälsopapprena nu också. Sen åkte jag och mammi till Willys för att handla mat. När vi stod i kassorna upptäckte jag att de hade At World´s End, och blev jätteglad. Köpte en jättejättegod doftpåse på vita rummet också, mamma kunde inte låta bli att springa in där när vi ändå hade vägarna förbi.

Ska börja laga mat snart, och väntar med stor spänning på om familjen är nöjda med svaren de fick på frågorna som de skickade i ett mail. Hoppas verkligen det, för jag orkar fan inte med att gå igenom allt det här igen, dessutom känns ju familjen som den rätta. Ska bara maila deras nuvarande au pair och au pair-ombudet i området där de bor. Så ska jag kolla på Pirates of the Caribbean förstås!

It's a hallalujah moment! Jag har haft en lyckad helg, utan ett enda undantag.
Fredagen tillbringade jag i Ransäter. Ann hade konsert och det var brabrabra. På kvällen blev det pictionary och senare obligatoriskt skitsnack tjejer emellan. Åkte hem rätt tidigt på morgonen eftersom Ann hade mycket att göra. Det hade faktiskt jag också, för en gångs skull.
   När jag kom hem kollade jag min mail, som alltid nuförtiden. Ja, Washingtonfamiljen hade hittat någon bättre, men jag hade fått ett nytt förslag. Det här verkar jättebra, och det är bara fyra mil från New York, alltså perfekt. Mellan klockan sex och åtta ikväll ska jag få ett samtal. Men den har man ju hört förut... Anyway, det skulle inte störa min lördag och när jag svarat på mailet var det dags att börja baka. Jag hade aldrig kunnat inse hur mycket jobb (och disk) två pajer och en limekaka innebär! Hann inte ens byta om innan mina bästa kom. Det blev mycket mat, mycket fika, mycket prat och de två sista avsnitten av Sex & the city.

Ska snart lägga mig i badet, och lägga en vääääldigt välbehövlig ansiktsmask. Sedan är det väl bara att vänta och se. I veckan kanske jag vet var jag ska tillbringa mitt kommande år!
   Om så inte skulle bli fallet, så har jag i alla fall haft en mycket fin helg.

Hälsoundersökning och genomgång av vaccinationer stod på schemat idag. I Örebro... Klev upp lagom tidigt för att slippa stressa. Men jag har glömt hur seg frukosten blir när jag går upp tidigt, så det blev lite halvstressigt ändå. Väl på bussen var det apsmockat, så jag fick stå. Jag var dock på skapligt humör och hade bra musik i öronen, vilket gjorde det hela mer uthärdigt.
   Väl inne hos läkaren fick jag veta att jag behövde ta spruta. Usch och fy tänkte jag, stelkramp dessutom. Det är inte det att jag tycker det är jobbigt att ta sprutor (jag vägrar dock att kolla på när de gör iordning sprutan, och när de tar den), men känslan av att ha fått någonting i blodet är inte speciellt härlig. För första gången någonsin kände jag inte sprutan över huvud taget, och inte heller det obehag jag väntat mig.

Har dessutom hittat en skitmysigfamilj en och en halv mil utanför Washington (staden alltså, inte delstaten). De verkar vara nästan precis så som jag önskat att värdfamiljen ska. Dessutom har de en hund, vilket är värt hur mycket som helst för mig! Mamman ringer förmodligen ikväll eller på söndag, och sen får vi se. Hittills låter allting skitbra iaf.

Nu ska jag skynda mig att rensa godisskålen från allt gelatinfritt, innan det tar slut. Senare blir det en fika med Ellinor, och kanske någon mer. En väldigt nervös fika lär det bli i alla fall. Haha..

Skulle bara kolla mailn igår kväll. Ifall att liksom, det kan ju ha kommit ett mail om att jag matchats med en ny värdfamilj. Och ja, det hade jag!
   Lite bättre den här gången. Familjen har två tjejer på 2 och 5 år, hundar, katter och "other animals" (om det är hästar, råttor eller kaniner vet jag dock inte). New Jersey bor de i dessutom, ett av de områden jag vill till. Däremot bor de verkligen mitt i ingenstans... Kollade upp området och det bor drygt 8000 pers i hela området, haha. Men jag ska ändå ge familjen en chans. Fick världens läskigaste frågor om hur man hanterar situtationer med barn, så de kanske inte ens är intresserade. Om de är det får jag antagligen ett samtal ikväll. Fast jag hoppas på ett sätt inte det. Tror inte att jag skulle klara att ta hand om en tvååring helt själv. Mitt i ingenstan (förlåt, men jag kan inte låta bli att irretera mig på det)>.<

Nu vet jag även att det var imorgon, och inte på fredag jag ska fixa klart det nästnästnäst sista innan jag kan åka (visum, flygbiljetter och internationellt körkort fattas förstås). Svindyra hälsoundersökningen.. Fast det skadar ju inte att få ett intyg på att man är som man ska, och att man är vaccinerad mot allting nödvändigt-.-

Nu ska jag dricka upp kaffet, läsa nya elle och sen bär det av till kuriren. Borde kanske försöka få mig själv på ett roligare humör också.

Adjökens!

Det snöar verkligen ute. Och snön ligger dessutom kvar på marken. Den, och det faktum att jag snoozade ungefär hundra gånger i morse, men ändå lyckades ta mig upp före halv tio idag, gör att dagens rubrik måste bli lovley.

Senare ska jag ta en promenad till stan där jag ska käka på paris med Kristin, aka pudding. Är redan skitsugen på mat, trots att jag inte ens är hungrig, haha. På vägen dit ska mina nya mp3-låtar och nya mössan invigas.
På tal om premiärer så såg jag att filmen August Rush hade biopremiär. Freddie Highmore måste vara en av de bästa barnskådisarna just nu. Ni vet han som spelar Charlie i Charlie & the Chocolate Factory, och Peter i Finding Neverland. Verkade vara en bra film dessutom, och jag blev grymt sugen på att gå på bio. Sen insåg jag att jag kollade på MTV2, och att filmen förmodligen inte skulle visas på Svenska biografer förrän 2020. Är dock fortfarande väldigt sugen på att gå på bio. En biokväll i julklapp till oss själva i mellandagarna kanske, vänner?

Snart är det ju dags att tänka på julklappar också. Det finns inte mycket som är roligare än att köpa julklappar. Om man är på bra humör, och resten av den Svenska befolkningen inte bestämt sig för att köra gatuloppet genom affärerna, vill säga. Och om det är snö, eller åtminstone inte slask.

Borde kanske ringa läkargruppen och fråga dem vilken dag jag ska in på hälsoundersökning. Har nämligen skrivit två olika datum på två olika ställen, och är inte det minsta övertygad om något. Det kanske rent av var idag jag skulle varit där? Men först;
Kings Of Leon- Charmer
Muse- Knights Of Cydonia
Justice- Waters Of Nazareth
BRMC- Took Out A Loan
Rumble Strips- Girls And Boys In Love


Kärlek!

Utgång och relativt stort alkoholintag igår. Innan jag skulle gå och lägga mig var jag skiträdd, haha. Jag ville liksom inte somna, för jag ville inte vakna och kanske vara apbakis. Därför blev jag jättejätteglad när jag mådde som aldrig förr när jag vaknade. Kanske för att jag hade en sån underbar kväll bakom mig. Det var verkligen roligaste utekvällen på länge. En sak jag inte kan förstå är varför det var så sjukt lite folk så sent på kvällen. När klockan var tolv var vi mer eller mindre ensamma där. Men det kom ju folk tillslut och vi dansade, förstås. Mina föräldrar var hur chockade som helst när jag berättade om att alla kom ovanligt sent. På dem lät det som om det var konstigare än att ta med sin hund in eller nåt. Times are changing alltså...

Imorgon står seriös matplanering på schemat. Jag är verkligen skittrött på att äta onyttigt nu. Det var kul ungefär fram till magkatarren, magen och finnarna uppenbarade sig. I fredags öppnade jag för första gången alla mina vegetariska kokböcker jag fått under åren. Helt sjukt att jag inte gjort det tidigare. Kokböcker är ju faktiskt inte farliga. Det fanns hur många bra och skitgoda recept som helst. Jag vet inte om det var en chock eller trans, men jag hade ingen aning om hur bra en kokbok kan vara och lusläste varenda sida. Hemkunskapsboken, som tidigare var det närmsta en kokbok jag varit när det gäller mat, kan jag lika gärna bränna upp nu.

Igår var det min dag. Fast först skulle lite grejer fixas. Mamma fixade frukost på sängen åt mig. Det är konstigt, men jag tycker alltid att frukosten smakar bäst så. Efter frukosten åkte vi till stan, där jag skulle välja present. Presenten blev ett stycke resväska, inget mer. Men eftersom jag verkligen behöver en rejäl sådan, var jag väldigt nöjd. Jag valde ut en tårta också innan vi gick in på Dress Man. Det är ju fars dag på söndag, och min pappa får alltid kläder. Det är bara så, är det fars dag ska han få en skjorta, tusen par strumpor eller dyligt. Den hä söndagen ska han dock bli en hel garderob rikare. Även om det känns dåligt i plånboken så känns det bra i hjärtat. Han kommer att bli himla mycket stiligare, haha.
   Resten av dagen bestod av att laga mat, träffa släkten och äta maten vi lagat. En lagom (om man räknar bort matintaget) dag med andra ord.

Även om jag inte är sugen på att festa, så är jag grymt sugen på att träffa fina vänner ikväll. Moneybrother har ställt in, och det är förstås synd. Måste dock medge att jag inte är speciellt förvånad. Jag menar, har inte typ exakt samma sak händ förut? Tur är det att Molotov Jive kommer till Arena i december, dag före dan före dopparedan och allt!

Dags för ett bad nu, och sen kanske en promenad innan det roliga får börja.

Egentligen tycker jag inte om att skriva blogg efter en resa. Det finns så mycket att skriva, att det är svårt att få ner allting. Och vissa intryck är omöjliga att beskriva. Jag har i alla fall varit en vecka (mius en dag då jag var i München) i Regensburg och bott hos Lisa. Vi fikade och åt mest, haha. Och träffade hennes femtielva. Jag minns ungefär 25% av dem, och namnen är som bortblåsta. Fick se Tyska landsbygden också, vilket var trevligt och fint. Allt var jättebra (speciellt klubbarna, jag vill aldrig mer på statt..) och det var skönt att komma iväg lite, även om det var lika skönt att komma hem igen. Men så är det väl alltid.
   Måste bara berätta (läs; skryta) om min hemresa. Lisa var tvungen att vara i skolan och kunde därför inte fälja mig till centralen i Regensburg. Det innebar att jag var tvungen att ta lokalbussen till centralen i Regensburg, ta tåget till Freising, ta flygbussen därifrån till flygplatsen i München, hitta rätt där och komma på rätt flyg. Ensam! Inte var det någon som talade engelska heller. Men jag klarade det utan att gå fel eller åka för långt, trots att jag blev paranoid efter att ha somnat på tåget och inte vetat hur länge jag sov, haha. Var dock sjukt trött när jag kom hem.
   Shopping blev det ingen. Bara ett linne för en tia, och massa choklad och ekologisk veganmat-.-

När jag satt på tåget hem fick jag ett sms från mamma som löd ungefär såhär: "nu är det kört de ringde från usa och pappa svarade de skulle ringa senare kram" (mamma kan inte skriva punkter och stora bokstäver, därav längden på den konstiga meningen). När jag kom hem fick jag alltså veta att en familj var jätteintresserad av att prata med mig och skulle ringa senare. Det gjorde de inte utan skickade ett mail istället. De måste fått en överdrivet positiv bild av min barnpassningserfaenhet. Båda barnen var diagnostirade med ADHD, och mamman och pappan var dessutom mitt uppe i en skilsmässa. De lät visserligen som en jättetrevlig familj. Men jag är varken fantomen eller stålmannen, så jag tackade nej. Hoppas att nästa familj är den rätta. Jag vill inget annat än att allting ska vara klart nu, så att jag kan börja förbereda mig.

Innan allting ska jag dock fylla år. Mycket trevligare än att vara nervös och spänd inför telefonsamtal från USA!

Nu ska jag packa upp och kolla min mail tills jag somnar.